Hoppa till huvudinnehåll
Av

Absurt om underhållning på de svagas bekostnad

Vad kan en film om en enveten musiker med ett stort papier-maché huvud säga oss? Den frågan funderade jag över när jag gick hem efter att ha sett filmen Frank.


Filmens huvudperson är den trevande popkompositören Jon som bor i en engelsk kuststad. När han vandrar fram längs den hösttyngda strandavenyn pågår ett tumult vid stranden. Två poliser försöker rädda en man från att begå självmord genom drunkning utmed den långgrunda stranden.

Det visar sig att mannen spelar keyboard i bandet Soronprfbs. Jon övertalas att ersätta den dödslängtande keyboardisten vid kvällens spelning. På plats börjar bandet klinka på instrumenten och då träder sångaren fram ur logen. Han är klädd i en våtdräkt och bär ett stort papier-maché huvud.

Mannen är Frank, som tillika är bandets medelpunkt. Det visar sig att Frank aldrig tar av sig huvudet, vilket fascinerar Jon.

Med lätthet övertalas Jon att slå följe med bandet i tron om att det vankas en Englandsturné. I själva verket isolerar sig bandet på en irländsk gård för att spela in en skiva. Skivan drar ut på tiden och Jon börjar sakta finna sig till rätta.

Han fascineras allt mer av Franks verkliga identitet men också av hans talangfulla musikalitet. Dock motarbetar de övriga bandmedlemmarna alla försök till att spela in skivan, inklusive Frank. Det frustrerar Jon och han lämnar ut allt mer av bandets göranden på twitter och youtube. Fler och fler börjar följa bandet. Populariteten leder till en spelning i Texas. Bokningen möts först av bestörtning, men Frank blir upprymd över alla följare och de lämnar Irland för USA.

När bandet möter verkligheten utanför stugan så uppstår motsättningar inom gruppen som Jon får allt svårare att bemästra. Inte minst visar sig populariteten vara flyktig och hyllandet har hånfulla undertoner. Det hela slutar med att gåtan Frank får sin förklaring i staden Bluff i Kansas.

Filmen är rakt igenom fylld av absurditeter som lockar till skratt. Framförallt kan man inte motstå att trollbindas av Franks filosofiska snusförnuft.

Frånvaron av hans mänskliga ansiktsutryck skapar en mystik som charmar både mig, Jon och bandmedlemmarna. Men som ordspråket säger så döljer sig något bakom masken. Franks behov av masken är ett sätt för honom att skydda sitt ömtåliga inre.

Här framträder en mörkare sida av den annars uppsluppna komedin. Huvudet och bandets konstigheter har en genklang i vår tid. Hur roas vi av medierna? När vi tittar på tv blir vi överösta av förakt mot de som är svaga och avvikande. I lyxfällan ska vi ojas över de svaga själarna som inte kan hålla i sina slantar. När Ullared dyker upp i rutan kan vi på betryggande avstånd skratta nedlåtande åt Morgan och Ola-Conny.

För de lite mer sofistikerade är Filip och Fredrik ciceroner när hånet ska roa. Föraktet mot svaghet är en del av populärkulturen och är i linje med den politik som straffar sjuka och arbetslösa.

Franks öde i slutet av filmen gör att skrattet stockar sig i halsen. Men det är inte enbart tragiskt för gemenskapen med gruppen visar sig starkare än hans egen svaghet. Filmens slutscen kröns av Franks stämma, först trevande men sedan allt starkare när han sjunger I love you all.

På den punkten kan jag inte annat en instämma. I love you Frank!
Erik Pettersson
Fakta

Absurt om underhållning på de svagas bekostnad

Film
  • Frank
  • Av: Lenny Abrahamson
  • I huvudrollerna: Michael Fassbender, Domhnall Gleeson, Maggie Gyllenhaal