Hoppa till huvudinnehåll
Av

Ensamt svärande över samtiden

Att Ulf Lundell är förbannad är inget nytt. I hans senaste bok, Visenterna, har han tonat ner den yttre handlingen för att i stället låta huvudpersonen Frank Kornfeldts tankar om det människofientliga samhället få fritt spelrum. Det är rakt på sak en ärlig spark i skrevet på nyliberalismen.


Läsaren bjuds in i ett generöst flöde av tankar. Om samhället, litteraturen och det ständiga medieflödet. Som en ocensurerad blogg i bokform.

Att Lundell själv är ständigt närvarande i sina böcker är svårt att bortse ifrån. Parallellerna är många och likt Lundell själv hånar Frank Kornfeldt allt ifrån kulturskribenter till författare och rockartister. Han ger till och med sig själv en satirisk känga.

Trots sakernas tillstånd är det upplyftande, självironiskt och inte alls bittert. Snarare humoristiskt, mänskligt och kvicktänkt.

De som tillhör kategorin som har svårt för Lundells buttra mumlande får inte sina fördomar bekräftade i den här boken, vilket jag är glad för.

I Lundells textskatt finns en hel del som förtjänar fler lyssnare och läsare än den beundrande skara av medelålders män som följt hans resa.

Som en krönika över allt det som vi alla någorlunda människovänliga typer upprörs över är Visenterna lysande. Det är med en nästan besatt noggrannhet som Lundell genom huvudpersonen dokumenterar det han läser, hör och ser.

Han gör det med humor, välriktad vrede och med ett samtidsäckel också jag instämmer i.

Att huvudpersonen är en åldrande, ensam man är förväntat, men gör också att bilden av den ständigt arge Frank Kornfeldt är träffsäker och nyanserad på ett inkännande sätt. Det naturliga åldrandets fysiska krämpor beskrivs med lika delar självironi och torrt konstaterande.

Kvinnorna finns där, men med en åldrande mans blick är det inte lika tydligt vad han vill ha av dem. Romantiken finns med och det ständigt tudelade behovet av att leva i ett förhållande och att söka ensamheten. Tyvärr lyser de nyanserade kvinnoporträtten som ofta med sin frånvaro.

Som alltid när jag läser Lundell är det svårt att separera hans karaktärer från personen Ulf Lundell. Som sällan syns och tycks ha valt att isolera sig från den samtid han tycks avsky lika intensivt som karaktären i boken, men som i sina texter och låtar visar att han tänker politiskt och använder sina texter också som en politisk arena.

Men han är inte den underifrån komna sluggern som kan reta upp etablissemanget längre. Han tillhör själv den bildade, intellektuella medelklassen av äldre män.

Därför blir det lite löjligt när han beskriver sig tillsammans med andra vita, medelålders män som den nya parian. Den ilskan känns missriktad och en smula fånig. I det illusoriska offertänkandet saknar jag glimten i ögat som annars genomsyrar hela boken.

Ibland blir det lite för mycket allmänbildande monolog över texten, som att bli serverad sanning efter sanning utan att ha en chans att bemöta påståenden eller att ställa motfrågor.

Eftersom det är Frank Kornfeldts röst som ständigt kräver att bli lyssnad på, är det oavsett hur mycket jag instämmer i den gamle mannens kritik, ändå rätt skönt att efter 543 sidor lägga ifrån sig boken. Nu är det läsarens tur att själv få utrymme att tänka och bli förbannad.

Frank Kornfeldt följer liksom Lundell med i samhällsdebatten och träffar ofta rätt i sin ursinniga kritik av alliansens framfart och nyliberalismens drabbningar.

Men han underblåser bara den vrede vi alla känner inför samhället. Några svar eller ens antydan till lösningar ges inte utan tyvärr landar boken pladask i ett privat konstaterande.

Lundell vill stanna i sin egen fristad nuet. Han verkar trivas där, i en läderfåtölj med utsikt över havet. Ensamt svärande över samtiden. Det är synd, för Lundell är en poet som når många med sina texter och de blir med åren mer klarsynt politiska. Han vet vad han tycker, men vad vill han utöver att vara i fred med sin bildning och vrede?
Fakta

Ensamt svärande över samtiden

Litteratur
  • Visenterna
  • Av Ulf Lundell
  • Wahlström & Widstrand
[[nid: view_mode=inlinenode]]