Från Vietnam till Gaza
Situationen för invånarna i Gaza hänger som ett svart moln över det annars behagliga porträttet av läkaren och aktivisten Henry Ascher.
Dokumentärfilmaren Bo Harringers filmproduktion har de senaste tio åren till stor del bestått av den nu avslutade filmsviten Det andra Sverige, där han och medregissören Renzo Aneröd skildrar ungdomar i olika subkulturer. Starkast är den mörka men klassmässiga ”Jag vill inte leva detta livet”, där GHB-missbruk står i fokus.
I Bo Harringers nya film ”Även de döda har ett namn”, porträtteras Henry Ascher, barnläkare, Palestinaaktivist och medlem i Kommunistiska Partiet. Men det är inte en biografi över en privatperson, utan en skildring av den politiska människan Henry Ascher, och de politiska skeenden han frivilligt och ofrivilligt varit del av.
Kronologiskt börjar den filmade historien kring förberedelserna inför Svenska Ship to Gazas försök att bryta Israels blockad mot Gaza 2011. Vi får vara med i Atens hamn under väntan på besked om avresa. Ett besked som efter påtryckningar från Israel, USA, EU och FN, tyvärr blev att Grekland stoppade avresan.
Men historien tar oss längre tillbaka i tiden, till 1940-talets Österrike där Henry Aschers judiska farföräldrar blir fråntagna sin butik och flyttade till Wiens ghetto. ”Imorgon blir vi deporterade till okänd ort” skriver farfadern 1942 i ett brev till sin son som lyckats ta sig till Sverige. Sedan hörs de aldrig av igen.
Henry Ascher dras med i vänstervågen under 1960- och 70-talen, och aktiverar sig i Vietnamrörelsen. I Palestinafrågan genomgår han ett brutalt uppvaknande som han delar med många andra människor med judisk bakgrund som sett bortom sionismens lögner.
Henry Aschers kommunistiska övertygelse är något som tycks finnas med i allt han gör. När han pratar om sitt arbete som barnläkare konstaterar han att han nog inte skulle kunna arbeta med gömda flyktingbarn om han inte samtidigt arbetade för att ge dem en röst, verkade för en förändring.
Som kommunist på besök i Grekland är det också självklart att han deltar i en av de många folkliga protester som anordnats mot de nedskärningar som tvingades på folket i den kapitalistiska krisens spår. Kravallpolisen skjuter in tårgasraketer i folkmassan, och misshandlar flera demonstranter.
”Är det detta som är demokrati”, frågar han efteråt. ”Att den besuttna makteliten använder kravallpolis mot protesterande människor?”
Som ett mörkt moln över den annars ganska behagliga dokumentärfilmen hänger situationen i Gaza. Filmens sista bilder är från Israels attacker mot Gaza i somras, där cirka 2200 människor dödades, varav merparten var civila. 500 av dessa var barn.
Bo Harringers speakerröst tonas ut när han läser upp namn och ålder på palestinska barn som dödats, och man får känslan av att det aldrig tar slut. Samtidigt som eftertexterna rullar förbi på duken, rullar en enda mening förbi i mitt huvud: ”de jävlarna dödar barn”.
Efteråt försöker jag istället att tänka på det sista Henry Ascher säger i filmen. Att plötsligt händer det saker. Även när det ser ut som att en lösning är långt borta, så kommer vi en dag närmare för varje dag som går. Plötsligt kan allt förändras.
Filmen kommer ha premiär i början av 2015, men visas förhoppningsvis också på Göteborg Film Festival.