När litteraturen ville stå i bredd
Ebba Witt-Brattströms genomgång av det litterära och feministiska 70-talet är inspirerande och viktig.
Titeln på litteraturvetaren och feministen Ebba Witt-Brattströms djupdykning i 1970-talets ”kvinnolitteratur” är Märta Tikkanens begrepp för drömmen om ett jämlikt kärleksförhållande. En önskan om partnerskap på lika villkor i liv och arbete.
Det är en välfunnen titel, för mycket av 1970-talets kvinnopolitiska skönlitteratur rör sig kring utmaningen att i samband med den andra vågens feminism och den sexuella frigörelsen omförhandla den heterosexuella tvåsamheten.
Ebba Witt-Brattströms gedigna genomgång tar sin utgångspunkt i de förutfattade meningar om decenniets litteratur som lever vidare i litteraturhistoriska verk och hos de yngre generationerna läsare. 1970-talets litteratur betraktas som tillrättalagd, ideologiskt korrekt och konstnärligt undermålig.
Men vid en ny läsning framstår decenniets feministiska litteratur som allt annat än tråkig. I Ebba Witt-Brattströms många exempel flödar den konstnärliga friheten och den litterära debatten är allt annat än likriktad.
Många av de då nya kvinnliga författarna, som Maja Ekelöf och Marit Paulsen, är arbetarförfattare och skildrar med Moa Martinsson i ryggen det dubbla förtryckets erfarenhet. Andra tillhör en intellektuell medelklass som med feministen Germaine Greer i ryggen utforskar könsmaktsordningens inverkan på sexualitet och konst.
För ytterligare andra, som Kerstin Ekman, innebär 1970-talets relativa litterära frihet en möjlighet att skriva breda historiska romaner med den kvinnliga erfarenheten som utgångspunkt.
”Stå i bredd” är inspirerande läsning för alla som bär på ett litteraturintresse och Ebba Witt-Brattström är en förträfflig guide genom ett spretigt men högintressant litterärt decennium.
Som en bonus får vi en intressant analys av vad som hände när de kvinnliga författarnas rörelsefrihet åter begränsades vid ingången till 1980-talet. Nu var det postmodernism och den ”språkligt villkorade existensen” som gällde i det litterära etablissemanget och möjligheterna att skriva om kvinnans underordning i termer av samhälleliga strukturer minskade drastiskt.
Det kan tilläggas att denna förändring i kulturen naturligtvis inte bara drabbade kvinnokampen utan också hela idén om att samhället är en struktur som går att förstå, förhålla sig till och förändra. Postmodernismen slog därför hårt även mot arbetarlitteraturen.