Hoppa till huvudinnehåll
Av
robert.mathiasson@kommunisterna.org

Professor Liedman med kastrationskniven

Sven-Eric Liedmans biografi om Karl Marx är väl värd att läsas. Men professorn låter revolutionären Marx stå tillbaka till förmån för filosofen.

Biografier är en högre form av kannibalism, menade Rudyard Kipling. Om det stämmer så är Sven-Eric Liedmans bok om Karl Marx efterrätten av en livslång måltid, då Liedman har sysslat med sin Marx i över ett halvt sekel. Men det är trots allt en mastig dessert på 800 sidor som idéprofessorn har producerat.

Den stora behållningen med boken är beskrivningen av Karl Marx liv och person. Liedman lyckas måla en färgstark bild av den bullrige och polemiske Marx, lika passionerad i sin kärlek till sina nära som i vetgirigheten inför allt mänskligt. Den Marx som led av spontanitetens blixtförälskelser varje gång kunskapens dörrar öppnade sig mot nya horisonter, vilket gjorde att han ofta tog sig vatten över huvudet och inte hann färdigt med det han tog sig för, eller i varje fall inte höll deadline.

Liedman tecknar trovärdigt bilden av den fria tänkaren Marx, som stred hårt och obevekligt för sin uppfattning, men var beredd att överge varje åsikt om någon annan eller oftast den konkreta utvecklingen övverbevisade honom.

Sven-Eric Liedman lyckas få läsaren att känna sig närvarande i såväl revolutionärernas rökiga källarlokaler i Paris som den marxska familjens miserabla levnadsförhållanden i London och den hjärtskärande sorgen när barn efter barn dör av fattigdomens åkommor.

Mindre vältecknad, även om det finns med, är revolutionären Marx som genomlevde större delen av sitt vuxna liv i en politisk reaktionsperiod men som trots detta aldrig tappade glöden och som nyfiket sökte vägar för en gryende arbetarrörelse och som med lust kastade sig in i varje försök att formera revolutionära arbetarorganisationer.

Att Liedman är professor i idéhistoria är på gott och ont. Han är kunnig som få och lyckas placera in Marx i sin tids myller av politiska, filosofiska och ekonomiska idéströmningar.

Samtidigt är det förvånande att Liedman som har brottats med Marx så pass länge inte har tagit till sig av det som framförallt var Karl Marx styrka, att se bortom enskilda personers tyckande och tänkande och se varför just dessa idéer vinner genomslag i en viss tid och vilka sociala krafter som personer eller riktningar är bärare av i den härva av motsättningar som utgör det kapitalistiska samhället.

Karl Marx ständiga aktualitet – medan många av hans samtida är bortglömda, trots att de då var betydligt mer inflytelserika än Marx själv – beror inte på Marx genialitet utan på att han i både sin teori och praktik knöt an till det kapitalistiska systemets framväxt och de sociala och politiska motsättningar som växer fram ur det moderna klassamhället.

Liedman avverkar mycket på de 800 sidorna. Men som helhet är det snarare Liedmans egen Marx än den faktiska Karl Marx som idéprofessorn gör sitt bästa för ett mejsla fram.

Det är på gränsen till oärligt att lägga två hela kapitel åt två texter som Marx själv valde att inte publicera – De ekonomisk-filosofiska manuskripten och Grundrisse – och samtidigt utan något egentligt resonemang döma ut Marx skrift om Pariskommunen, som han faktiskt valde att publicera, som att de uppfattningar Marx framför ”inte ligger närmast Marx verkliga politiska övertygelse vid denna tid”.

Allt för ofta slinker formuleringar igenom där Liedman sätter förstoringsglas på de uppfattningar som stärker Liedmans egen Marx medan han lite nonchalant avfärdar revolutionären Marx. På ett ställe i boken varnar Liedman för ”en mäktig tendens att skydda den egna bilden av marxismen gentemot Marx egna ord”.

Det är en varning att ta på allvar, Marx står på egna ben och bör inte i första hand läsas genom hans efterföljares glasögon, men dessvärre lystrar Liedman inte till sina egna varningsord.

På samma sätt är det med Liedmans strävan genom hela boken att slå in en kil mellan Karl Marx och Friedrich Engels. Ibland blir det rent skrattretande som när Liedman lyfter fram ett brev där den 26-årige singelkillen Engels beklagar sig över att den två år äldre och stadgade Marx tillbringar för mycket tid med sin familj istället för att leva livets sus och dus.

Givet är att Marx och Engels inte var några tvillingsjälar, sådana finns bara i den romantiska föreställningsvärlden och i dåliga kärleksromaner. De två 1800-talskämparna måste betraktas var för sig, som två självständiga tänkare och aktivister som på olika vägar blev dem de blev och inte minst som två kamrater som utmanade varandras tankebanor och ståndpunkter och det var just genom olikheterna som deras produktiva och livslånga kamratskap formades.

Liedmans idoga försök att framhäva skillnaderna mellan Marx och Engels är snarast ett uttryck för idéprofessorns vilja att göra skillnad på filosofen och kritikern Marx som betraktar verkligheten från vid sidan av och revolutionärerna Marx och Engels som genom hela livet var aktiva, visserligen i olika grad beroende på läget i klasskampen, i den arbetarrörelse som höll på att trampa ur barnskorna.

Därför väljer Liedman att lägga en oproportionerlig del av sin bok på de tider då den begynnande arbetarrörelsen var tillbakapressad och Marx lade mer tid på teoretiskt arbete än praktiskt.

Så får till exempel Första Internationalen, det första framgångsrika försöket att förena den klassmedvetna arbetarrörelsen och där Marx satt i ledning, endast tre och en halv sida, medan De ekonomisk-filosofiska manuskripten, ett försök från den blott 26-årige Marx att sammanfatta sitt filosofiska och politiska uppbrott med ungdomens romantiska drömmar och Hegelberoende, får nästan tio gånger så mycket plats.

En sådan prioritering säger betydligt mer om bokens författare än dess huvudrollsinnehavare, inte minst som det var Liedman som presenterade Manuskripten för en svensk publik för 50 år sedan. För Marx själv, som tidigt kom fram till sin syn på klasskampen och att arbetarklassens befrielse måste vara dess eget verk, vilket Liedman förtjänstfullt framhäver åtskilliga gånger, är det nog ingen tvekan om att Första Internationalen smällde betydligt högre än de unga årens filosofiska manuskript.

Sämst blir Liedman i sin rapsodiska beskrivning av marxismens liv efter Marx död. Det är sannerligen ingen historieskrivning i Marx anda. 1900-talets marxistiska öde blir i Liedmans version en strid mellan idéer, höjda över de samhälleliga och klassmässiga förhållanden som råder. Det är universitetssalarnas pennfäktning snarare än sociala motsättningar i ett våldsamt och minst sagt turbulent 1900-tal präglat av det första allvarliga försöket att utmana kapitalismen.

Trots kritiken är Liedmans biografi om Karl Marx väl värd att läsas. Sven-Eric Liedman vill lyfta ner Marx från de piedestaler där många av hans efterföljare har placerat honom och åter göra en människa av monumentet. Det är ett gott syfte och i många delar lyckas Liedman med sitt uppsåt.

Men jag håller inte med den recensent som hävdade att Liedmans bok för Karl Marx in i 2000-talet. Då är det en kastrerad oxe snarare än den bullrande, nyfikne, revolutionäre tjuren Marx som idéprofessorn vill valla in i det nya millenniet och Karl Marx var betydligt större än så.
Fakta

Professor Liedman med kastrationskniven

Litteratur
  • Karl Marx – en biografi
  • Av Sven-Eric Liedman
  • Albert Bonniers förlag