Rabiat antikommunist svamlar vidare i Gdansk

Kjell Albin Abrahamson är välkänd före detta utrikeskorrespondent på Sveriges Radio, där han länge rapporterat om Östeuropa. I januari i år blev han av någon outgrundlig anledning utnämnd till hedersdoktor vid Samhällsvetenskapliga fakulteten i Uppsala.

För det är inte med någon akademisk hederlighet som den svurne antikommunisten skriver i sin bok ”Låt mig få städa klart! – Om kommunister, kryptokommunister och antikommunister”, där han tagit på sig uppgiften att granska kommunismen i Sverige.

Man får snarare intrycket av ilsket fyllesvammel både över de förbannade kommunisterna och Abrahamssons smygkommunistiska journalistkollegors flathet gentemot dem. Ibland är det osammanhängande, och ibland hänvisas det till ”fakta”, ”forskning” och sådant som ”alla vet”.

Främst riktar han in sig på Vänsterpartiet, och har ett kapitel för varje ordförande partiet haft sedan Sven Linderot. Tesen Abrahamson driver är att Vänsterpartiet inte gjort upp med sitt kommunistiska förflutna. Ett lika uttjatat som meningslöst påstående som det inte finns någon anledning att diskutera här.

Abrahamson lär ha skrockat nöjt när han tidigt i boken menar sig ha motbevisat Karl Marx. När Marx påstår att arbetarklassen kommer att likvidera kapitalismen, menar Abrahamsson tvärtom att kapitalismen avskaffar arbetarklassen. Tänk vilket genidrag! Vad borgerliga tänkare försökt i decennier, klarar Abrahamsson själv över en grogg hemma i Gdansk!

Författarens självgodhet känner inga gränser. Han vet ju hur det egentligen ligger till med det mesta, men till hans stora frustration förstår inte alla andra det. Han tycks uppenbart förvånad över att vänsterpartister aldrig hört av sig till honom för att ta del av hans kunskap och visdom.

Det går inte att förneka att boken ofta är ganska underhållande, om än inte på det sätt författaren avsett. Men när han spekulerar kring fotbollstränaren Pia Sundhages sexuella läggning är det bara obegripligt plumpt.

Kommunistiska Partiet figurerar inte helt oväntat på några ställen i boken, även om Abrahamson slarvigt någon gång kallar partiet för Sveriges Kommunistiska Parti. Eller är det för att retas?

Till exempel lyfts kommunisternas otrevliga språkbruk fram. Författaren hänvisar till en artikel i DN där en socialdemokrat är upprörd över att det förekommer på tok för många svordomar i Karlshamns kommunfullmäktige sedan dåvarande KPML(r), sedermera Kommunistiska Partiet, kom in. Det är onekligen högt och lågt!

I övrigt är boken fylld av en mängd överdrifter och faktafel, och det finns absolut ingen anledning att ta varken boken eller dess författare på särskilt stort allvar.