Selektiv humanism i spiondrama
Med vilka intressen ska man vara lojal? Det är frågan som dröjer sig kvar efter filmen Spionernas bro. Steven Spielbergs spiondrama är inte oväntat ett ställningstagande för USA-imperialismen.
Året är 1957 och motsättningen mellan imperialismen och världskommunismen tilltar. I Brooklyn blir en till synes alldaglig konstnär gripen av FBI. Mannen visar sig vara mästerspionen Rudolf Abel.
Gripandet blir en rikstäckande nyhet. Breda folklager dansar tillsammans med regeringen och CIA i en häxdans för att sätta Abel i elektriska stolen.
Givetvis kan inte reaktionen ta livet av spionen utan en rättvis rättegång, det vore ett strategiskt misslyckande. Dock tilldelas den åtalade en jurist utan brottsmålserfarenhet.
Valet faller på James Donovan som spelas av Tom Hanks. Han lyckas inte få Abel fri, men räddar hans liv. Detta genom att övertyga domaren att USA kan använda spionen i en framtida fångutväxling.
Givetvis blir Donovan landets mest hatade man när häxjägarna inte lyckas sätta Abel i elektriska stolen, men vindarna vänder.
Den 1 maj 1960 skjuter sovjetiskt luftvärn ner ett US-amerikanskt spionplan nära Sverdlovsk. Helt plötsligt har Sovjetunionen en fånge som USA vill ha tillbaka.
CIA-chefen Allen Dulles utnämner Donovan att sköta USA:s hemliga förhandlingar i Östberlin. Med enträgenhet och bondförnuft hämtar Donovan hem spelet och hyllas när han kommer hem till New York.
Filmens kallakrigstema är föråldrat i dagens värld. Motsättningarna som präglade dåtiden har ersatts av nya som ofta saknar socialistiskt innehåll.
Steven Spielbergs val av historia och hjälte går igen från filmen Schindlers list. Oskar Schindler och James Donovan är på många sätt lika. Båda sluter upp bakom imperialismen om än med ett mänskligare ansikte, som parafras på ”socialism med ett mänskligt ansikte”.
Humanismen används selektivt, för varken Schindler eller Donovan har några invändningar mot slakten på Östfronten eller i Korea. Juristen Donovan är förvisso en anhängare av imperialismen men han är även en liberal i klassisk mening.
När häxjägarna vill lyncha Abel lutar sig Donovan principfast mot den borgerliga demokratins stolta självbild. Filmen visar därigenom förtjänstfullt att det största hotet mot de demokratiska fri-och rättigheterna kommer från borgerligheten själv.
Slutligen måste några rader ägnas Rudolf Abel som tillsammans med Kim Philby var grundbulten i det sovjetiska spionaget.
Spionringarna räddade världen från en katastrof. Efter atombombningarna över Japan fanns långt gångna planer på att använda kärnvapen mot Sovjetunionen.
Makarna Rosenberg fick plikta med sina liv efter att ha överlämnat information rörande den amerikanska bomben.
När vi ser tillbaka på det korta århundradet faller John le Carrés tes om att båda sidorna var lika korrupta. Sovjetblocket var trots sin revisionistiska slagsida likväl en viktig allierad för ANC, Sandinisterna och FNL.
Några liknande tankar finns inte hos regissören. Trots CIA:s häxjakt är alltid USA det goda riket enligt Spielberg.
Visselblåsarna Julian Assanges och Edward Snowdens avslöjanden måste dock störa regissörens törnrosasömn. Kanske är det därför Spielberg drömmer sig tillbaka till tiden innan USA:s bestialiteter kunde ses i varje vardagsrum.