Sorgligt och fint om Afzelius
Att en dokumentärfilm om Björn Afzelius går upp på SF:s biografer en dryg vecka innan valet känns helt rätt. Möjligen ger det en fingervisning om vart de politiska vindarna blåser.
Filmen inleds med vita streck på vägen som far förbi, och får symbolisera Björn Afzelius liv som musiker och människa. Ständigt på väg till något nytt, men alltid med möjligheten att vända tillbaka hem.
Tusen bitar ger ingen idealiserad bild av det destruktiva geniet, utan är en rak och rå, men ömsint skildring av en människa med både bra och dåliga sidor. Hans engagemang för Latinamerikas befrielserörelser hör till de förra.
När Ronald Reagan gav Contras 100 miljoner kronor för att besegra revolutionen i Nicaragua, ställde sig Björn Afzelius på sandinisternas sida. Han ordnade en svensk artistgala för Nicaragua, som drog in en miljon kronor till bygget av ett kulturhus i Managua. Precis som i Sverige, hölls det en minneskonsert till Björn Afzelius i Nicaragua.
Björn Afzelius texter spelar en central roll i filmens narrativ. Han beskrivs som en väldigt privat person, som få människor kom nära inpå. Men genom sångtexterna kan vi lära känna honom närmare.
Att höra Exil från skivan med samma namn efter att filmen berättat om mammans självmord, är en smärtsam upplevelse. På liknande sätt används andra sånger genom filmen.
Det sägs aldrig rakt ut, men enligt filmmakarna var missbruk av kvinnor ett genomgående tema i Björn Afzelius liv. Eller som han själv uttryckte det apropå nyss nämnda sång: ”om man som pojke inte får kärlek av sin mor, blir man som man ofta en konsument av kvinnor.”
Konstnären och dramatikern Marianne Lindberg de Geer berättar om sin komplicerade kärleksrelation med Björn Afzelius, och beskriver honom nästan som en förbannelse hon hade svårt att skaka av sig.
När Björn Afzelius döttrar intervjuas, kommer filmen tyvärr farligt nära reality-tv:s frossande i känslor och tårar. Rebecka och Isabelle Afzelius har troligen mycket mer intressant att berätta, och kunde gott fått spela andra roller i filmen.
Sammantaget är det en sorglig men fin berättelse om en av den svenska vänsterns absolut viktigaste musikartister. Med filmen följer en förhoppning om att dagens vänstersinnade kulturarbetare tar Björn Afzelius exempel, tar bladen från sina munnar, och offentligt vågar ta ställning för rättvisa och solidaritet.