Vi lever i algoritmernas sköna tid

Även om snillen som till exempel Shakespeare eller Goebbels redan hade ett hum om hur man lättast fångar allmänhetens intresse erbjuder numera jätteföretag som Google och Facebook den ultimata metoden – man låter dataalgoritmer undersöka vilket innehåll i en text, tal eller film, som samlar bredast intresse hos publiken och mest påverkar den.

Genom att vi klickar med musen, gillar och delar vet de numera mer om oss än vi själva gör. De (och därmed Makten) vet numera allt om hur man väcker och underblåser starka känslor – och returnerar dem förstärkta till oss med hjälp av algoritmer.

Donald Trump – eller till exempel svenska rasister – använder med framgång nätet, inte för att ta emot eller ge information utan som en ”vredesmaskin”. Det är nämligen svårare att vederlägga känslor än fakta. Deras motståndare klarar det hittills inte så bra, lika litet som Hitlers gjorde det. Rasism, tafsande män, panikmakeri och andra emotionellt laddade frågor frodas på nätet där de kan spridas och uppamma aggressioner.

När SVT (i OPS-samarbete med Jarowskij, Via-play och Film i Väst) sänder en jättedyr långserie i 20 avsnitt om Sveriges nutids-historia (hittills 1945-62) och döper den till Vår tid är nu måste däremot program-makarna dels ta hänsyn till SR:s och SVT:s officiella uppdrag – att vara inrikes-politiskt och kommersiellt neutrala, kanske till och med folkbildande, och samtidigt tillgodose böjelser hos alla klasser, läggningar och intressen i samhället. Samtidigt måste man av kulturpolitiska skäl, liksom kommersiell TV, försäkra sig om maximalt antal tittare – motsvarigheten till antal klick på Facebook.

Med så mycket pengar på spel kan man självfallet inte lämna författarskapet åt alltför självsvåldiga författare utan måste låta dem använda sig av algoritmer, dataprogram som på förhand matats med ingångdata baserade på tidigare publika succéer: Arvingarna (brittisk och dansk version), Dallas, Falcon Crest, Matador, Varuhuset, Rederiet, Tre Kronor, Herrskap och tjänstefolk samt lite svensk film från 30-50-talen.

Här tas inga risker. I centrum står därför som nästan alltid Företaget och dess ägare (dvs de Egentliga Människorna) medan underlydande personal står för eventuellt arbete och i yttersta nödfall en viss humor. Företaget – Varuhuset, Färjan, Restaurangen eller Fabriken – erbjuder ju gratis en perfekt bild av det klassamhälle som de flesta av oss har erfarenhet av – oavsett vi tillåter oss att inse det eller ej. Men i en dyr TV-serie på prime time bör klassmotsättningar inte framställas som strukturella – det vore ju politik. ”Det är hjärtat och det allra innersta som intresserar mig. Resten är bullshit”, sade manusförfattaren Peter Birro i en självbelåten intervju efter sin miniserie om progg-eran – Upp till kamp.

I Vår tid är nu är det familjen Löwander (syskonen Gustaf, Peter och Nina samt mamman Helga) – som 1945 i maj driver en av Stockholms populäraste restauranger när andra världskriget tar slut. Äldste sonen, den lätt alkoholiserade och skörlevande källarmästaren Gustaf, och huvudägaren Helga, har knappt tagit krogen genom krigs-åren, bland annat med hjälp av tyska ambassaden som använt stället som stamlokus. Samt med hjälp av lån, övertrasserade konton och nu försäljning av stulna ransoneringskuponger.

Den levnadsglada, jazzälskande bratlillasystern Nina förälskar sig i den gravt underklassige, men skönlockige (och sannolikt uppåtsträvande) kökspojken Calle. En erfaren tittare förstår redan i avsnitt ett att hon snart skall börja få morgonspyor ungefär i avsnitt tre (stämde exakt!) med påföljande uppslitande överväganden om fosterfördrivning eller diskret bortadoption av frukten av mesalliansen.

Den präktige mellansonen Peter återvänder till huvudstaden tillsammans med en av nazisterna traumatiserad fransk judinna, som han snart måste hamna i säng med till familjens fasa. Han inser snart att familjeföretaget har problem. Samtidigt väljer mamma Helga att tro sig ha koll på verksamheten (och dottern), bland annat genom den ettersure, yrkeskunnige och därmed sannolikt i botten godhjärtade kökschefen Stickan. I matsalen huserar Gustafs hale hovmästare Bellan.

Handlingen i Vår tid är nu skiljer sig, under de avsnitt jag hittills har kunnat se, inte från en mindre lyckad Molander- eller Husbergfilm från cirka 1946 utom beträffande färgläggningen och det påtagligt flitiga kopulerandet, som algoritmen uppenbarligen förordat i varje avsnitt. Senaste avsnittet cirka fyra gånger, varav en samkönad episod.

2014 gjorde Aftonbladets kulturredaktör ett experiment med anknytning till svensk mediekultur. För att belysa bristerna i medias behandling av en viktig del av kulturen – journalistiken i press, eter och på webben – publicerade hon på nätet samma debattinlägg två gånger med två skilda rubriker. Den ena gången med sakligt beskrivande sökord. Den andra gången valde hon analsex som sökord. Det var i sak inte så tokigt, med tanke på vad kulturkapitalismen genom sina medier (inte minst Aftonbladet) utsätter oss för, men kanske inte exakt vad klickarna förväntat sig. Självfallet genererade analsex 13 gånger fler klick på texten än när den hade ett mindre känslomässigt laddat ord som sökord.

Förutom en intrig som sannolikt kommer att reproducera merparten av de fördomar vi redan har om Sverige i efterkrigstiden och en utmärkt skådespelarkonst i de framträdande rollerna har serien alla förutsättningar att bli en långkörare för SVT – och Viaplay. Om ett avsnitt i framtiden även bjuder på analsex beror detta sannolikt bara på att algoritmen bestämt att det behövdes för att hålla tittarna alerta.