”Jag vill skapa visuella berättelser om samhället"

Bland industribyggnader, rök och scener från bland andra Hieronymus Boschs målningar hittar Viktor Rosdahl sitt bildlandskap.

– Jag bygger min värld utifrån gamla fotografier och målningar, förklarar Viktor Rosdahl när vi ses i hans ateljé i Malmö.
Runt omkring oss ligger urklippta bilder och kopior samt travar med böcker. De utgör ett slags råmaterial till Viktor Rosdahls verk. Just nu arbetar han utifrån ett fotografi från 1920-talet av SKF:s fabrik.

Viktor Rosdahl skapar nya mytologier genom att med bilden och det visuellas hjälp förändra historieskrivningen. Personer som tidigare befunnit sig i en målnings eller ett fotografis periferi förflyttas till centrum och på så vis synliggörs maktstrukturer och nya frågor kan resas.

– Jag vill jobba med ett visuellt berättande som har något att säga om samhället, om politiska händelser och om existentiella frågor, säger Viktor Rosdahl.

– Jag tror på konstverket som en form där allt kan mötas, inte bara uttalade saker; konst kan vara ett sammelsurium av tankar, aktuella diskussioner och personliga erfarenheter.

Martyrer
Viktor Rosdahl berättar gärna om sina målningar och förklarar. Han pekar på sitt verk ”Accept; the Martyrs”, vars centrala gestalter är hämtade från en målning av 1400-talskonstnären Dirk Bouts.

I Dirk Bouts version ligger martyren St Erasmus i förgrunden. Hans tarmar dras upp ur hans mage med hjälp av ett stort redskap. Två grå och trasiga gestalter håller i tortyrredskapet och vevar, medan makthavarna i bakgrunden står och ser på.

I Viktor Rosdahls version är bara de två personerna som vevar tortyrredskapet avbildade.

– Jag identifierade mig starkt med dem som stod och vevade upp hans tarmar. De hade verkligen sjumilablicken i ögonen av leda och tristess. Jag tänkte på dem som martyrer istället. På medeltiden var vanliga arbetare bara boskap, de hade inget val. Jag ville ta bort fokus från helgedomen och dem som alltid är i centrum och istället sätta knegarna i blickpunkten, även om de jobbade som bödlar på 1400-talet.

Fast i livssituationen
Just känslan av att vara fast i ett jobb eller i en livssituation är ett återkommande tema i Viktor Rosdahls konst.

– Jag har haft många jobb där folk skriker och hetsar en, bland annat som diskare i många år. Som en konsekvens av det här samhällssystemet är många fast i att bara överleva. Vi är tvingade in i ett system rent strukturellt och fysiskt, men också ekonomiskt, som vi måste förhålla oss till. Vilka möjligheter har man då att ta sitt öde i egna händer?

Viktor Rosdahl är uppväxt bland höghusen i stadsdelen Elineberg, Helsingborg. Genom en kommunal kurs i måleri för barn och ungdomar kom han i kontakt med konsten, och med en gång var han fast.

– Jag började på kursen när jag var tio-tolv år. Jag tror inte det kostade mycket. Det var en ingång till en värld som jag inte hade stött på annars. Det fanns inte så mycket konst hemma, men mycket böcker och musik.

Arbetarrörelsen
Men arbetet och arbetande människor fanns där, och det verkar ha inspirerat Viktor Rosdahl. Slitiga jobb, rök som bolmar fram ur industriernas skorstenar och kvinnor och män som hukar sig vid rullande bandet är ett återkommande tema i hans verk, liksom arbetarrörelsen.

– Drömmar och förhoppningar präglade utbyggnaden av industrisamhället, men nu symboliserar fabriker bara miljöförstöring och massarbetslöshet. Det finns inget hopp och inga visioner som tagit över drömmarna om välfärdssamhället, utan jag tycker att det känns som att vi lever i en ruin av de idéerna, säger han.

Renlevnadsideal
Samtidigt menar Viktor Rosdahl att folkhemsideologin har en baksida, som fortfarande gör sig påmind.

– Av förklarliga skäl uppstod ett ideal om renlevnad inom arbetar- och nykterhetsrörelsen under början av 1900-talet. De som hade makten argumenterade så att ”de här människorna kan inte få rösträtt, de ligger i rännstenen och super och är skitiga”. Därför försökte arbetare snygga till sig inför makten. De skulle vara propra och välja ut de mest vältaliga och välklädda personerna för att föra fram deras krav på maktens språk och sätt. I den processen blev allt som sticker ut väldigt provokativt.

– Istället hade arbetarna kanske kunnat föra fram krav på ett annat sätt; drämma näven i bordet och säga ”ge oss våra pengar” och på så vis hamna i en framgångsrikare förhandlingsposition.

Viktor Rosdahl menar att arvet från renlevnadsidealet fortfarande lever.

– Det märks som en häxjakt mot alla oliktänkande med annorlunda ideal, ypperligt beskrivet i Erik Johanssons ”Fabriksmänniskan x 2”, och som i exemplet med bostadsbolaget MKB:s svarta listor som uppmärksammades för något år sedan.

Men samtidigt som vi formas till att inte avvika från normen hyllas individualismen som aldrig förr. Tv-program och tidningar fylls av inredningstips, recept och renoveringsråd. Vi ska förändra våra bostäder, våra förhållanden och oss själva.

– Det finns starka krafter som verkar för att vi ska vara upptagna med oss själva, med våra väggar och med våra bestick. Idag är alla som individuella celler. En förutsättning för engagemang och förändring är att vi kan samlas på bred front utifrån gemensamma intressen, säger Viktor Rosdahl.

Hur kan vi då komma dit? Viktor Rosdahl menar att en diskussion om estetiken i det offentliga rummet är ett sätt att angripa problemet. Det finns en maktaspekt även i arkitektur och design. Parkbänkar byggs för att det inte ska gå att sova på dem, och i förorterna pressas arbetskraftsreserven samman i grå betongklossar.

– Rädslan för det som bryter av och tar spjärn mot andra drömmar märks otroligt tydligt i arkitekturen runtomkring oss. Det är inte byggt för att vi ska leva, utan för att vi ska konsumera och jobba – det är Ikea-samhället, menar Viktor Rosdahl. Kapitalismen som system understödjer direkt denna närmast paranoida rädsla, eftersom de som äger makt är medvetna om orättvisorna. De vet att fördelningen bygger på en människofientlig princip, som i sakfråga efter sakfråga markerar att vi inte är lika mycket värda. Ett tydligt exempel är USA:s  och Israels krig i de palestinska områdena och i övriga Mellanöstern, och det avskyvärda försvaret för dessa mördare i både riksdag och press.

Konsten som kamp
Ett av Viktor Rosdahls verk är målat i en sönderslagen Ikea-bordsskiva. Den perfekta svarta ytan har fått sig en rejäl smocka. Viktor Rosdahl kallar det själv ”ett krig med mjuka medel”. Konsten är ett sätt att föra kamp på.

– Alla människor har samma moraliska ansvar. Ett sådant ansvar är att göra de berättelserna jag tror på. Mitt sätt att leva upp till mina ideal handlar om att försöka förverkliga de drömmar jag bär på, och hålla i medvetandet all den positiva och annorlunda kärlek som ryms i de idéer och diskussioner om en annan värld jag befinner mig i.

LISA ENGSTRÖM
Proletären nr 15, 2009