Brytningstid för filmfestivalen

Å ena sidan är Göteborg International Film Festival (GIFF) en av världens största publika filmfestivaler med över 120000 besökare. En unik möjlighet för kreti och pleti att uppleva film på ett nytt sätt. Biljettintäkterna är med sina åtta miljoner kronor fortfarande basen i festivalens budget, jämfört med blygsamma en miljon i annonsintäkter.

Å andra sidan har GIFF en ny marknadschef sedan i somras. Eva Carlheim kommer direkt från toppen av Göteborgs reklam-
bransch och vill tvätta bort fördomen att ”festivalen främst lockar rödvinsvänstern och bara visar smala dokumentärer från Rumänien”.

Vill locka NK:s kunder
I samma anda valde festivalledningen att hålla en av presskonferenserna inför årets upplaga av GIFF på flådiga varuhuset NK som också exponerar festivalen i sina skyltfönster.

Eva Carlheim hoppas måhända att NK:s köpstarka kundkrets ska utgöra en större del av festivalpubliken och därmed göra festivalen intressant för andra annonsörer.

Å ena sidan är GIFF:s hedersordförande Sveriges bäste filmskapare. I sitt invigningstal i fredags agerade Roy Andersson som många gånger förut den konstnärliga och angelägna filmens försvarare. Med rätta kritiserade han Svenska Filminstitutets produktionsstöd för att gynna redan givna publiksuccéer på bekostnad av de filmröster som har svårare att tränga igenom det kommersiella bruset.

Mer pengar
Å andra sidan vill politikerna i Göteborgs stad och Västra Götalandsregionen öka näringslivets inflytande över GIFF. Kulturnämndens ordförande, Helena Nyhus (S), låter som ett eko av högerregeringens kulturutredning när hon på en presskonferens strax före invigningen i fredags förklarar hur prissumman för festivalens viktigaste pris, Nordiska Filmpriset, ska höjas från nuvarande 100000 kronor till en miljon nästa år.

Nyhus beskriver GIFF som en näringspolitisk händelse som kan stärka Göteborg som evenemangsstad. Därför vill hon ”höja glitter- och glamourfaktorn på festivalen”.

I ett ”unikt samarbete mellan politik och näringsliv” ska hälften av prispengarna garanteras med offentliga medel, och hälften hämtas från näringslivet.

En god investering ur företagarnas perspektiv. Redan idag beräknas GIFF generera en turistekonomisk omsättning på 18 miljoner kronor mitt under lågsäsong.

Med prissumman 1 miljon kronor skulle Nordiska Filmpriset bli ett av världens största filmpriser och GIFF:s vd, Åsa Bernlo, hoppas på ett större internationellt intresse för nordisk film samtidigt som festivalen får konkurrensfördelar i jakten på de stora premiärerna. Film är som hon uttrycker det ”också en näring”.

Evenemang
Ingen på presskonferensen talar om filmen i sig. Om den fria konstens värden. Istället upprepas högerns mantran om kreativa näringar och kulturen som generator för tillväxt och entreprenörsskap.

De smala kulturevenemangen har visst ett värde, tycker Björn Sandmark, Göteborgs kulturchef, tillika styrelseledamot i evenemangsföretaget Göteborg & Co, men bara som ett sätt att göra Göteborg mer attraktivt för de stora evenemangen.

Å ena sidan fortsätter GIFF att satsa stort på kortfilm. En fantastisk och viktig möjlighet för unga nya filmskapare att visa upp sina alster. I festivalprogrammet finns också en hel del folkbildande och intressanta seminarier som lyfter samtalet om film.
Å andra sidan blir festivalprogrammet i sin helhet mer och mer urvattnat. Fler galafilmer som ändå kommer att få distribution för svenska biografer senare under året. Färre filmer som tar risker och problematiserar vår omvärld.

I år är det övergripande temat för GIFF det engelska ordet ”Sharing”. Ett begrepp som när det översätts till svenska kan betyda lite vad som helst. Dela, dela på, dela med sig av, fördela, vara delaktig i… Orden klingar vänligt och sympatiskt men saknar innehåll som förpliktigar.

Samhällskritik
Så vart är Göteborg International Film Festival på väg? Är ledningen för festivalen tillsammans med Göteborgs politiska makthavare redo att förkasta GIFF:s mångåriga engagemang för samhällskritisk och konstnärligt nyskapande film?

Vem ska ställa de riktigt obekväma frågorna om samtiden när glitter och glamour har blivit ny ledstjärna och näringslivet köper sig allt större inflytande?

Och vi vanliga festivalbesökare som inte är köpstarka NK-kunder. Vi som traskar runt i snömodden mellan Hagabion och Draken varje vinter och kanske tycker att dokumentärer om Rumänien är viktigt. Göre vi oss icke besvär?

JENNY TEDJEZA
Proletären nr 5, 2010