Genom Vesterbergs fönster

Vi träffas på Lindholmen i Göteborg, en stadsdel på Hisingens älvstrand där den gamla varvsindustrin möter den nya tidens statusboende. Rost och räls och kranar övergår i ljusa luftiga lägenheter med utsikt över älven och Masthugget. Platsen nästan vibrerar av historia och Sam Vesterberg pekar och berättar när vi går utmed vattnet. Han tycker om att stadsdelen har blivit uppsnyggad, men säger också att han älskar de gamla kranarna.

Låten ”På andra sidan bron” som inleder nya plattan ”Genom mitt fönster” handlar just om Hisingens arbetarhistoria med varv och bilindustri, och om Sam Vesterbergs egen starka känsla av samhörighet med klassen.

Efter nästan tio år släpper Sam Vesterberg sin andra soloplatta. Han säger att det tar tid för honom att skriva och att han ibland undrar varför han håller på.

– Jag skulle kunna sjunga sånt som folk kan, bli populär och leva på musiken. Jag har alltid sjungit bättre än nödvändigt men det är något som jag inte har ansträngt mig för. Kanske vill jag att mina barn ska bli stolta över vad jag har gjort. Men det är svårt att skriva en bra låt och jag vet inte hur man skriver en hit.

Ändå finns det där, behovet av att skriva egna berättelser, som ett inre tvång.

Sam Vesterberg beskriver den nya skivan som något svenskt. Inte blues eller country som på förra plattan, ”Väg 45”, och inte progg som på Nynningens tid.
– Jag var ute efter ett visst ljus, tror jag.

Texterna på ”Genom mitt fönster” färgas mer än någonting annat av vemod, som Sam Vesterberg också förknippar med det svenska i allmänhet och det norrländska i synnerhet.
– Vemod är det vackra och det sköra, men det är mer än en negativ känsla. Vemodet finns i landskapet, i solnedgången vid dagens slut och det finns en trygghet i det också.

Berättelserna är viktiga för Sam Vesterberg. Han jämför med proggtiden då låttexterna ofta skrevs efter en bestämd mall.

– När du använder den där mallen blir det ofta dåligt. Det är ju svårt att slå Majakovskij eller Nationalteatern eller punkarna i Stockholm som stod mitt i det de skrev om. De var bra för att situationen de befann sig i formade någonting.

Men konsten har inte självklart blivit friare för att proggtidens mallar har övergivits. Idag skapas musiken också efter bestämda regler, fast på ett annat sätt.

– Musiken sugs upp i nöjesindustrin eller i färdiga koncept. Men kanske är det inte musiken som är samhällsförvandlingsrummet idag. På 70-talet såg det rummet ut på ett sätt, men det rummet finns inte längre och det är smärtsamt. Men framtiden är det enda vi har och ungdomarna måste ta över.

Vid en första anblick står Sam Vesterbergs vemodiga texter i skarp kontrast till hans positiva syn på livet och människan. Men efter en stund känns kopplingen självklar. Det är eftertänksamheten och respekten för det ömtåliga som också är livsbejakande.

Sam Vesterberg tror att det vi gör i dag, även i det lilla, har betydelse för framtiden.

– Det spelar roll vad du gör. Du påverkar alltid samhället i en viss riktning.
Som exempel berättar han om den ljudanläggningsfirma som han har varit en del av de senaste trettio åren.

– Vi har kanske inte varit så framgångsrika som affärsidkare men vi har fyllt en social funktion för alla dessa ungdomar med musikdrömmar som har kommit till oss.

Ett annat viktigt val för Sam Vesterberg var att sluta spela när han bildade familj, även om det utgjorde ett avbrott i karriären, och trots att många kollegor fortsatte att turnera när de fick barn.

– Det var mitt val och det är ingenting jag ångrar. Dessutom har jag sluppit en massa sprit och droger.

Som grundläggande rättesnöre finns tanken om rättvisa och en medvetenhet om orsakerna till fattig och rik.

– I Dorotea 1917 så mötte man antingen Jesus eller Marx. Min pappa mötte Jesus och jag har växt upp i ett religiöst hem. Men skillnaderna är inte så stora. Det handlar om att älska sin nästa, om humanism och människovärde.

I slutet av 1970-talet blev Sam Vesterberg sångare i Nynningen. Han deltog i Tältprojektet och var en självklar del av proggrörelsen utan att ta ställning partipolitiskt.

Som artist har han ofta ställt upp för Kommunistiska Partiet, senast på partiets jubileumsgala i början på året där han tillsammans med kören och de yngre artisterna gjorde klassikern ”Aldrig mera krig” från Tältprojektet.

– Jag håller inte med om allt men det är ändå rätt, sammanfattar han sina tankar om Kommunistiska Partiets politik.

Helt överens är han i alla fall i tron på människans förmåga att förändra världen till det bättre.

– Det är farligt att leva i besvikelsens epok. Tanken på att det bara blir sämre förgiftar människor.
På 70-talet sa vi att Indien var en förlorad kontinent och Sydamerika var bara kaos. Så är det inte längre. Människor blir medvetna, skaffar sig kunskap och ordnar bättre förhållanden.