"Jag blir stolt över att kallas arbetarförfattare"

En kall februaridag i mitten av 1800-talet pulsar den unga kvinnan Eli
fram genom snön i gränstrakterna mellan Norge och Sverige. Hon är
höggravid, ogift och har tvingats lämna gården där hon arbetat som
piga. När ingen annan hjälp finns att få föder hon barnet i uthuset hos
en gammal gubbe som förbarmat sig över henne. Barnet är dödfött och
dagen efter slänger hon det i älven.



Eli var författaren Aino Trosells mormors mor och det är berättelsen om
denna kvinna som inleder romanen ”En gränslös kärlekshistoria”. En
fantastisk och gripande skildring av fyra generationers kvinnoliv i
fattigdom och kyla.



Även om Aino Trosell skriver om sin egen släkt är detta berättelsen om
alla de kvinnor som varit med och format historien och om hur Sverige
förändrats.



Som en röd tråd löper sexualiteten. Denna kraft som ska betvingas hos
kvinnorna för att det inte ska bli fler graviditeter och bejakas hos de
äkta männen som kräver sin rätt.



Ryska dockor

Proletären träffar Aino Trosell för ett samtal om den nya boken och om hennes författarskap.



• Varför har du skrivit ”En gränslös kärlekshistoria”?

– Jag ville berätta historien om att bli människa som kvinna. Våra
förmödrar är som ryska dockor som påverkar oss inifrån. Att berätta om
dessa förmödrar är en chans att tillkämpa sig frihet. Jag vill inte
vara en rysk docka för min dotter.



Hon berättar att det var hundraårsjubiléet av unionsupplösningen mellan Norge och Sverige som fick henne att sätta igång.



– Jag ville berätta om unionen som sprack, även mellan könen. Dessutom
var jag trött på deckargenren och behövde nya utmaningar.



I ”En gränslös kärlekshistoria” representerar Aino Trosell själv den
fjärde generationen kvinnor och hon skriver om moderns kyla och om hur
hon i tonåren drabbades av depressioner. Till slut blev hon tvungen att
bryta med sitt gamla liv.



• Hur är det att vara så självutlämnande i en roman?

– Min förläggare märkte när jag hade skrivit boken att jag utelämnade
tunga bitar om mig själv. Det innebar att jag svek berättelsen. Jag
hade aldrig blivit författare om jag inte hade tvingats ut i kylan och
slängt rollhäftet.



• Hur ser du på författarens roll?

– Vi behöver berättelser annars försvinner färgerna. Människan har
alltid haft ett behov av att gestalta, utan berättelserna blir livet
torftigt. Jag har ett citat uppsatt hemma som är ungefär ”Läsning är en
akt av lydnad. Skrivandet är en befrielserörelse.” Författaren har en
enorm makt om han eller hon vill ha makt.



Deckare

Aino Trosell debuterade 1978 med boken ”Socialsvängen” där hon gör upp
med sin tid som socialsekreterare. Ett yrke som hon av ren
självbevarelsedrift lämnade för att arbeta på varv i Göteborg. Därefter
har hon gett ut en lång rad romaner och novellsamlingar. Mest känd är
hon kanske för de kriminalromaner som hon har skrivit på senare år.
Bland annat ”Om hjärtat ännu slår”, med vårdbiträdet Siv i centrum.



– Jag har inte dagtingat med kommersialismen med mina deckare, men jag
har mött nya läsare och det är bra. En författare som Henning Mankell
gör ett storartat arbete med sina deckare. Det är gamla konventioner
som säger att kriminalromaner är kiosklitteratur. Jag är övertygad om
att kulturknuttarna också läste deckare. En bra berättelse är alltid
värd att lyssna till.



• Vem skriver du för?

– Jag tänker inte på vem jag skriver för. Men jag skriver inte för mig
själv för då hade jag lika gärna kunnat skriva för byrålådan. Jag vill
bli utgiven och läst. Jag skriver det som jag själv skulle vilja läsa.
Att skriva är att själv följa med på en spännande resa.



• I ”En gränslös kärlekshistoria” framgår det att du var tveksam till att skriva en roman om kvinnor. Varför?

– Jag tyckte att kvinnoköret var gammal skåpmat. Min mamma hatade män
och jag fick nog av det när jag växte upp. Därför missade jag tåget när
Grupp 8 gick förbi. Samma sak nu när Fi kommer. Men klassamhället är
randigt och kvinnor utgör den nedersta randen i varje klass. Det är
hårdfakta. Unga kvinnor blir inte lyssnade till. Mina egna döttrar har
mycket att komma med men de blir inte tagna på allvar på samma sätt som
unga män.



Udda frågor

• Varför är du tveksam till Fi?

– Fi representerar den övre medelklassens kvinnor. Jag tycker att de
tar upp udda frågor samtidigt som arbetarklassens kvinnor utsätts för
diskriminering på arbetsmarknaden. Sedan är det ingen som för barnens
talan. Jag är osäker på om kvinnor verkligen ska flytta sig till
männens position. Det finns ingen rörelse bland män att kräva mer
föräldraledighet och det är fegt. Jag undrar om det inte vore bäst att
individualisera föräldraförsäkringen.



Hon säger att hon är lite gammaldags när det kommer till synen på barn och familj.



– Jag tyckte att det var hemskt att lämna min dotter på dagis halv sex
och hämta halv fem. Jag skaffade inte barn för att inte få träffa dem.
Drömmen är att alla hade sex timmars arbetsdag.



• Hur tycker du att samhället har förändrats sedan du blev författare?

– Globaliseringen och EU, hela det tänket är nytt. Jag är fortfarande
kluven. Det är klart att man måste tänka globalt, men det blir konstigt
när utländska arbetare kommer hit och jobbar för fem kronor i timmen.



Hotade rättigheter

På 1970-talet var Aino Trosell aktiv på vänsterkanten i politiken, men hon lämnade rörelsen ganska snart.



– Jag är inte för en väpnad revolution. Jag tror att det går att
omvälva samhället med fredliga medel, genom folkrörelser. Demokratin
måste vara grunden. Vi måste ha yttrande-, demonstrations- och
tryckfrihet. Moa Martinsson uttryckte det bra när hon skrev att man kan
inte ge en blomma en snyting för att den ska dofta rikare.



Samtidigt ser hon att dessa demokratiska rättigheter är hotade idag, bland annat av jakten på terrorister.



– Det är häpnadsväckande att USA kan vara med och styra och ställa som
de gör, säger hon. Men vi får skriva om det och vi åker inte i fängelse
om vi demonstrerar.



• Vad är det bästa med ditt jobb?

– Det är frihetspotentialen. Möjligheten att skriva om vad jag vill.
Jag har talarstaven in min hand. Det är intressant och lustfyllt. Det
sämsta med jobbet är ensamheten och otryggheten. När jag slutade jobba
hade jag svårt att hantera ensamheten, jag längtade efter att diskutera
med andra.



• Du säger att du har talarstaven i din hand. Vad vill du säga när du skriver?

– Jag för inte ut något budskap. Då hade det blivit dåligt. Om jag hade
velat debattera hade jag skrivit debattartiklar. Men eftersom jag är
den jag är och har den bakgrund jag har så blir det jag skriver på ett
visst sätt.



• Du kallas ibland för arbetarförfattare. Hur ser du på det?

– Jag blir väldigt stolt när andra kallar mig arbetarförfattare. Trots
att det är 25 år sedan jag arbetade. Men förhållningssättet till
verkligheten finns kvar.



• Vad har du själv för litterära förebilder?

– I början av mitt författarskap läste jag Ivar Lo Johansson. Det hade
jag stor nytta av och det var inspirerande. Han skrev texter som
öppnade sig ut mot mig som läsare och som bjöd in till eget skrivande.
Sedan har jag alltid läst Selma Lagerlöf. Hon har funnits med sedan
barndomen. Det finns många förebilder men det är två av dem.



Felväxta människor

Mot slutet av vårt samtal återkommer vi till ”En gränslös
kärlekshistoria”. Aino Trosell menar att boken slår hål på myten om att
hårda villkor skapar hjältar av människor.



– Hårda villkor skapar istället fula, felväxta människor. Kvinnorna i
min bok är inga offer, men de är inte heller vackra människor. Och
dessa villkor har funnits här för inte så länge sedan och de finns runt
om i världen i dag. Det var inte så länge sedan vi i Sverige också
skylde håret och arrangerade äktenskap. Det har med välfärd och
upplysning att göra.



JENNY NYSTRÖM

Proletären 41, 2005