Hoppa till huvudinnehåll
Av

Kalenderaktivister

– Vi erbjuder folk på arbetsplatser att byta ut sina kalendrar med nakna eller halvnakna tjejer mot vår konstkalender, säger Tova Eriksson och Stina Nilsson. De har tillsammans tillverkat en egen kalender i protest mot reklamalmanackorna med sexistiska bilder som hänger på väggarna på vissa mansdominerade arbetsplatser.




Proletären träffar Stina Nilsson och Tova Eriksson på ett café i Göteborg, medan regnet öser ned utanför.



– Vårt kalenderutbyte är ett väldigt bra sätt att protestera på.
Istället för att bara gå och klaga på deras kalendrar med nakna tjejer
så erbjuder vi dem något annat, säger Stina Nilsson och Tova Eriksson
nickar.



Sedan de började med projektet har de delat ut ett tiotal kalendrar, och de har fått ett blandat mottagande.



– En del vill inte byta, de vill ha kvar ”sina tjejer” och de förstår
inte vad vi menar med att bilderna är sexistiska, säger Tova.

Andra har varit väldigt positiva till initiativet, och många tycker att deras konstkalender är fin.



Pustfunk

Projektet med att byta ut kalendrar är inte Stinas och Tovas första
aktion för att förändra attityder i samhället. Det hela började med att
de två tillsammans med Klara Persson startade intressegruppen Pustfunk
för några år sedan när alla tre gick på Sörängens folkhögskola.



– Syftet med Pustfunk är att uppmärksamma samhällsproblem och få fram budskap genom konst, berättar Stina Nilsson.



Tidigare har de bland annat klätt kjolar på ”herr gåman” och uppmuntrat
folk som köper ekologisk mat, genom att lägga små lappar i
förpackningarna.



– Och i somras var vi i Berlin under fotbolls-VM och manifesterade mot
trafficking, säger Stina. Hon berättar att huvudgatan ägdes av stora
företag som sponsrade VM, och därför blev de bortkörda av polisen med
jämna mellanrum.



– Jag blev chockad över hur lite av debatten om trafficking under VM
som hade nått fram till de svenskar som var där, säger Tova Eriksson.



Deras förhoppning är att några fler fick upp ögonen för problemet genom
deras manifestation, precis som kalenderutbytet som de genomför nu kan
leda till diskussioner om sexistiska bilder och jämställdhet.



– Konst talar till flera sinnen och därför är det ett effektivt medel
att få fram budskap med, säger Tova Eriksson och Stina Nilsson håller
med.



– Jag tror att vi når ut till fler på det här sättet, säger hon.



Sprida debatten

Genom kalenderprojektet hoppas de också kunna sprida debatten till nya
grupper av människor, som kanske inte diskuterat frågan så mycket
tidigare.



– För många tror jag inte ens att det är ett aktivt val att ha en
nakenkalender på väggen i fikarummet. Ingen har reflekterat över att
det är nakna tjejer, kalendern bara hängs upp, säger Stina.



Men även om de anställda inte alltid har reflekterat över bilderna, så påverkar de omgivningen, menar de.



– Bilderna sätter upp väldigt negativa ramar för hur man ska se ut och
bete sig som tjej. Jag ser nakenkalendrarna som en del i ett mönster
som gör tjejer mer passiva. Dessutom är de förtryckande för män också,
eftersom män antas uppskatta såna här bilder, säger Stina och Tova
instämmer:



– De förmedlar en bild av människor som objekt – det finns snygga bilar på en affisch, och på en annan är det en snygg tjej.



Båda två menar att det finns trådar som binder ihop förtrycket mot
kvinnor, oavsett om det tar sig uttryck i trafficking i Berlin eller i
sexistiska kalendrar på en arbetsplats.



– I grunden så hänger det ihop med vilken människosyn som finns, menar Stina.



Det är inte heller bara nakenkalendrar som visar upp sexistiska bilder.
Utanför fönstret faller det regn och det är nästan tio grader varmt.
Men ändå närmar sig julen. Det innebär att H&M återigen kommer att
exponera sin underklädesreklam inför julhandeln. Trots årliga protester
mot deras reklam så har inte mycket hänt, och det är lätt att tvivla på
att kampen mot sexualiseringen av det offentliga rummet överhuvudtaget
nått några framsteg.



– Det kan kännas lite hopplöst ibland. Men samtidigt så tror jag att
alla handlingar gör en skillnad i ett längre perspektiv. Jag tror att
vi påverkar även dem som bestämmer sig för att inte byta kalender.
Nästa gång de ska sätta upp en nakenkalender så kanske de åtminstone
reflekterar över det, säger Tova Eriksson.



Och även om klädföretag som H&M fortsätter med sin marknadsföring,
så tror Stina och Tova att attityderna trots allt håller på att
förändras i det lilla.



– Problemet är ju att de som jobbar åt andra hållet har så otroligt
mycket mer resurser än vi, menar Tova, och hon syftar inte bara på de
stora klädjättarna. Även de som delar ut gratiskalendrar med lättklädda
eller nakna tjejer till mansdominerade företag har stora resurser till
sitt förfogande.



– Vi har upptäckt att det här är en enorm industri. Det första
företaget vi kom i kontakt med som gör nakenkalendrar för att
marknadsföra muttrar och skruvar har egen fotograf och egna modeller.
De tryckte 800.000 exemplar av sin kalender, berättar Stina.

Nästa steg i Stina Nilssons och Tova Erikssons kamp mot
nakenkalendrarna är att ta kontakt med tillverkarna, men de vet ännu
inte riktigt hur de ska gå tillväga.



De försäkrar i alla fall att vi kan se fram mot fler projekt från intressegruppen Pustfunk framöver.



– Allt handlar om att ifrågasätta och få folk att tänka efter själva, säger de innan det är dags att åter gå ut i regnet.



LISA ENGSTRÖM

Proletären 48, 2006