Hoppa till huvudinnehåll
Av

Kallskänkan har ordet

– Kallskänken är min förklaring till varför jag tycker att världen är åt helvete, säger poeten Jenny Wrangborg om sin debutsamling. Nu är hon nominerad till Kommunistiska Partiets kulturstipendium.



Jenny Wrangborg står i poesihörnan på Göteborgs stadsbibliotek och läser högt ur sin debutsamling Kallskänken. Hennes nordskånska diftonger och uppfodrande dikter dansar ut bland publiken för att väcka alla slumrande och modlösa vänstersjälar. Det är kompromisslösa ord om arbetets villkor, om kollektivets styrka och om kampens nödvändighet. Poesin är okonstlad och rättfram, Wrangborg har en exakthet och ett gehör som är få samtida författare förunnat.

Efter gymnasiet flyttade Jenny Wrangborg från arbetslösheten i hemstaden Kristianstad till Göteborg där hon tog jobb som städare och som vikarie inom hemtjänsten. I en av sina dikter beskriver hon hur skolårens övertygelse om att vuxenlivet skulle ordna sig till det bästa krockade med en arbetsmarknad på arbetsgivarens villkor.

Som städare fick hon och hennes arbetskamrater inte betalt för den tid det tog för dem att transportera sig mellan uppdragen och det var någonstans här som Jenny Wrangborgs intresse för och djupa engagemang i fackliga frågor föddes.

– Det var så tydligt att vi själva inte hade någon makt och att arbetsgivaren utnyttjade vår utsatthet, berättar hon när vi äter lunch på Avenyn i Göteborg ett par timmar innan framträdandet på Stadsbiblioteket.

Här på Avenyn ligger också det café där handlingen i Kallskänken utspelar sig. Ett klassamhälle i miniatyr med enväldiga chefer och utslitna, överkörda arbetare. Men också kampen. Insikten om att vi måste tala om socialism och klass och organisering.

Kallskänken slutar med svartlistning eftersom kraven på arbetsgivaren ”spred dålig stämning på arbetsplatsen” och Jenny Wrangborg lämnade Göteborg.

Idag jobbar hon i ett förskolekök i Stockholm.

– Det är min första arbetsplats med ett arbetsplatsombud, med rätt lön och tid att prata med mina arbetskamrater, berättar hon. Samtidigt finns det fortfarande problem i arbetsmiljön.

Jenny Wrangborg började skriva när hon var fjorton år och redan då handlade texterna om samhället och politiken.

– Min pappa blev arbetslös när jag var liten och jag minns hur det var att få vykort från klasskompisar på semesterresor och hur det var när det fattades pengar till nya kläder. Jag tyckte att det var orättvist och det har format både mig och mitt skrivande. Skrivandet är ett sätt att sätta ord på det jag ser runt omkring mig. Jag vill göra synligt och förstå.

På gymnasiet gick Jenny Wrangborg med i Ung Vänster och idag är hon fortfarande både politiskt och fackligt aktiv.

– Flygblad och debattartiklar är bra men folk blir ofta låsta i politiska sammanhang. Genom konsten kan man nå folk på ett annat sätt och i konsten finns det mer tid att förklara. Kallskänken är min förklaring till varför jag tycker att världen är åt helvete.

Hon talar om hur viktigt det är att arbetare själva får beskriva sin verklighet.

– Det är viktigt att arbetarrörelsen har sin egen beskrivning av samhället eftersom vi inte hörs lika mycket i debatten. Istället för verkliga problem så handlar det om rutavdrag och när jag tittar på tv kan jag få känslan av att jag är den sista arbetaren. Om vi inte når ut med våra historier så blir det svårt att ändra.

Jenny Wrangborg drivs av en stark övertygelse om att organisering är den nödvändiga och enda framkomliga vägen för arbetarklassen. Hon har fått höra att det inte är bra för hennes författarkarriär att ta partipolitisk ställning, men nu har Kallskänken sålt i 5000 exemplar, vilket är enastående för en debuterande poet, trots hennes engagemang i facket och i Vänsterpartiet.

– Jag måste ta ställning och jag är politiskt aktiv så mycket jag hinner. Det går dåligt för arbetarrörelsen och jag tycker att Vänsterpartiet är det bästa alternativet just nu. Det innebär inte att jag håller med om allt. Av samma anledningar har jag valt att vara med i ett LO-förbund eftersom det är där mina arbetskamrater finns.

På Socialdemokraternas senaste kongress var Jenny Wrangborg inbjuden tillsammans med sitt band. De spelade en låt som handlar om samförstånd utan förstånd.

– Det finns många bra människor inom socialdemokratin som behöver väckas. Många vill förändring och vi skulle alla tjäna på ett starkare S som tar ställning vänsterut. I fackföreningarna måste makten flyttas från ombudsmännen ner till arbetsplatserna. Jag blev förvånad på kongressen över hur många där som hade längtat efter att diskutera de här frågorna. Det finns en kraft.
Om valrörelsen säger hon att blockpolitiken är livsfarlig för arbetarrörelsen.

– Folk har svårt att tro på att en annan politik är möjlig. S har rustat ner välfärden och M har fortsatt. I tomrummet som uppstår när S inte tar ställning åt vänster växer sig rasisterna starka. Folk röstar på SD bara för att de vill ha något, vad som helst, som är annorlunda.
Även för vänstern är blockpolitiken ett problem, tycker hon.

– När vi inte kan vara självständiga och i opposition så försvinner vi bakom S. Politiken blir utslätad och rasisterna får förklara problemen.

Framgångarna för Kallskänken kom som en överraskning, inte minst för Jenny Wrangborg själv.
– Jag har fortfarande inte fattat. Jag trodde kanske på en recension i fackpressen.

Nu väntar en andra upplaga av boken, hon har läst in en ljudbok och bara i år har hon gjort ett sextiotal uppläsningar runt om i landet.
– Jag tror att det finns ett tomrum att fylla och att folk har saknat att tala om klass. Vi vill komma tillbaka till det grundläggande.

Hon är kritisk till hur poesin de senaste årtiondena har blivit abstrakt. I Kallskänken citerar hon en rad ur dikten ”Poesin är ett vapen laddat med framtid”, av den spanske poeten Gabriel Celayas: ”Jag förbannar den poesi som skapats av dem som vägrar ta ställning”.
– Vi vill läsa om det som angår oss. Se bara på Susanna Alakoskis och Åsa Linderborgs romaner.

Trots framgångarna jobbar Jenny Wrangborg fortfarande deltid i förskoleköket, när hon inte har ledigt för att göra uppläsningar.
– Jag behöver vara kvar i den verklighet som jag försöker beskriva, säger hon.

Samtidigt tar det tid att skriva och hon menar att arbetarrörelsen borde satsa mer på att uppmuntra och stötta sina egna författare.

– Vill man ha arbetarlitteratur så måste man satsa på den. Vi ser ju att borgarna drar ner på bidragen till arbetarkultur så fort de kommer till makten och vi måste själva stötta våra kulturutövare.

Själv jobbar Jenny Wrangborg på en ny diktsvit om att vara ung i Stockholm med bostadsbrist och en tuff arbetsmarknad och hon drömmer om att kunna skriva en roman. I veckan tog hon emot Stig Sjödin-priset på 40000 kronor, vilket kommer att ge mer skrivtid. Kommunistiska Partiets kulturstipendium är mer blygsamt men skulle ändå vara betydelsefullt.

– Tio tusen räcker i nästan två månader för mig, skrattar hon.

Hon tycker att Kommunistiska Partiets kulturstipendium är ett bra sätt att uppmärksamma kulturutövare, och hon tycker att både Spinning Jennies och Sara Granér är goda kandidater.

– Oavsett vem av oss som får det, så är det bra för vår rörelse.

Jenny Tedjeza
Proletären nr 42, 2010