Hoppa till huvudinnehåll
Av

Kulturmörker i högerns Sverige

Regeringens kulturproposition tar oss från kulturskymning till mörk natt. Propositionen är en enda lång ideologisk uppgörelse med den djupt demokratiska tanken i 1974 års kulturpolitik.



I mitten på september lade högerregeringen fram sin kulturproposition. Inte sedan 1974 har en så genomgripande förändring av den svenska kulturpolitiken genomförts.

1974 fastställdes för första gången övergripande mål för den statliga kulturpolitiken och dessa mål har i stort sett stått oförändrade sedan dess. Tanken var att kulturpolitiken skulle förbättra kommunikationen mellan olika grupper i samhället, medverka till att skydda yttrandefriheten, möjliggöra kulturell förnyelse och motverka marknadsekonomins negativa verkan.

Ideologiskt motiverad
När nu högerregeringen genomför en lika genomgripande förändring av den statliga kulturpolitiken handlar det istället om en ideologiskt motiverad uppgörelse med den djupt demokratiska tanken i 1974 års kulturpolitik. Istället för att låta den statliga kulturpolitiken vara ett verktyg för att dra in fler människor i kulturen, satsar regeringen på mer marknadsanpassad kultur. Konstnärer ska bli entreprenörer och samhällskritiken ska rensas ut.

1974 ville kulturpropositionen att ”kulturpolitiken ska medverka till att skydda yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för att denna frihet ska kunna utnyttjas”. 2009 heter det att ”kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefriheten som grund”.

En jämförelse mellan dessa båda citat säger egentligen allt. 1974 var kulturpolitik det samma som att aktivt och målmedvetet arbeta för ökad demokratisering. Fler skulle få möjlighet att säga mer i det offentliga samtalet. 2009 är kulturpolitiken som verktyg passé. Att regeringen uttrycker en önskan om en dynamisk, utmanande och obunden kultur på yttrandefrihetens grund är till intet förpliktigande.

Negativ verkan
Högern är självklart nöjd med att äntligen kunna stryka den kulturpolitiska målsättningen om att motverka det kommersiella utbudets negativa verkan. I propositionen sätter regeringen ner sin nyliberala fot och deklarerar att det inte finns någon ”given motsättning mellan kommersiell bärkraft och konstnärlig kvalitet eller frihet”.

Högerns strävan är att även konstnärer och andra kulturarbetare ska vara en del av det kapitalistiska samhällssystem som konsten borde studera och kritisera.

Den största organisatoriska förändringen i kulturpropositionen är det som i kulturutredningen kallades portföljmodellen och som innebär en ökad regionalisering av kulturpolitiken. En del av statens kulturmedel ska fördelas ute i kommuner och landsting och statens insatser ska i högre utsträckning inriktas på experthjälp och kompetensutveckling.

Regionaliseringen innebär att Statens Kulturråd får mindre inflytande över hur våra skattepengar fördelas ute i landet och risken är stor för kommersialisering och amatörisering när kulturpolitiska beslut istället ska fattas i kommunala nämnder eller lokala företagsstyrelser.

Regionaliseringen innebär att Stiftelsen Svenska rikskonserter läggs ner och Riksteatern tvingas avstå en del av sina anslag till förmån för regional kulturverksamhet.

Bakom regeringens regionalisering av kulturpolitiken döljer sig även en instrumentalisering av kulturen. Kulturella projekt förväntas gagna turism, hälsa och marknadsföring av lokala näringsidkare. Regeringen överger därmed en av kulturpolitikens viktigaste ambitioner; att slå vakt om kulturens rätt att finnas till och utvecklas på egna villkor. Regeringens regionalisering är också ett led i ambitionen att föra kulturen närmare näringslivet.

I samma anda fortsätter regeringen att satsa på utvecklingen av kreativa näringar genom att skjuta till 20 miljoner kronor årligen under tre år till statsbudgetens utgiftsområde ”Näringsliv för särskilda insatser för kulturella och kreativa näringar”.

Entreprenörskap
Regeringens tilltro till entreprenörskap och näringslivsanpassning vet inga gränser. De kreativa näringarna kan bredda arbetsmarknaden och öka kulturskaparnas möjligheter att leva på sin verksamhet, samtidigt som välståndet i samhället ökar genom att sysselsättningen och konkurrenskraften stärks ute i regionerna.

Samtidigt minskar möjligheterna till försörjning för de konstutövare som inte vill göra sig beroende av marknadskrafter. Regeringen vill slopa den statliga inkomstgaranti som i dagsläget ger 157 konstutövare en garanterad inkomst på 18000 kronor i månaden. Stödet utgör en grundtrygghet för de konstnärer som vill satsa på nyskapande projekt. Inkomstgarantin motverkar kommersialismen och värnar kulturen som oberoende kraft i samhället och är därför en nagel i ögat på nyliberalerna.

Kulturnatt
Om ambitionerna i högerregeringens kulturproposition blir verklighet kan vi inte längre tala om skymning i kultursverige. Skymningen kommer att övergå i mörk natt. Vi får ett Sverige där kultur är estetiskt tilltalande uttryck som stryker makten och nyliberalismen medhårs. Där tillgänglighet är en fråga om rullstolshissar på Dramaten och inte en levande diskussion om demokratisering och folkbildning.

För kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M) är kulturen en produkt, något som konsumeras likt en trerätters på Operakällaren. Men för det stora flertalet människor är kultur inte en lyx möjlig att undvara. Rätten att uttrycka sig och delta i det offentliga samtalet är grundläggande för demokratin, och i förlängningen nödvändig för ett rättvist samhälle.

JENNY TEDJEZA
Proletären nr 43, 2009