Hoppa till huvudinnehåll
Av

Lust och olust på bokmässan

22-25 september arrangerade Bok- och bibliotek för 25:e året i rad sin mässa i Göteborg. Bokmässan är ett av Sveriges största kulturarrangemang som i år lockade närmare 100000 besökare och 900 utställare. Bok- och bibliotek handlar mycket om kommersen, om de stora förlagens glammiga montrar och stjärnförfattare. Men det finns också annat. Följ med Proletären i jakten på läslusten.




Bankrån och kulturdebatt
• När Proletären besöker Bok- och biblioteksmässan på öppningsdagen är det ännu inte öppet för allmänheten. Men de branschfolk och journalister som är på plats fyller väl upp utrymmet mellan montrarna i Svenska mässans stora hall.

Mässan invigdes bara dagarna efter att regeringen presenterade den omdiskuterade kulturpropositionen, och den gavs också plats i det digra programmet av föreläsningar och seminarier.

Tyvärr blev det bara ett ytligt skrapande när kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth och socialdemokraternas Leif Pagrotsky möttes i en kulturpolitisk diskussion. Även Kerstin Brunnberg, chef för statens kulturråd, och Anna Takanen, chef för Göteborgs stadsteater, deltog.

De ideologiska förändringar i kulturpolitiken som högerregeringen genomför, där kulturen skall anpassas till marknadens villkor, diskuterades inte.

Istället blev det en tidig valdebatt som mest kom att handla om hur mycket budgetpengar som ska gå till kulturen, och där Brunnberg och Takanen fick fungera som sakkunniga.

Pagrotskys främsta vallöfte var att återinföra fritt inträde på landets museer, vilket givetvis hade varit tacksamt. Men en djupare och framförallt mer ideologisk diskussion hade önskats.

*
Den stora behållningen av Bok- och biblioteksmässan är förstås att låta sig inspireras till läsning, och där ger de olika föreläsningarna god vägledning.

Den danske journalisten Peter Øvig Knudsen berättade, i samtal med Aftonbladets kulturredaktör Åsa Linderborg, om sin bok om Blekingegadeligen.

Blekingegadeligan är den fantastiska historien om hur en liten grupp förvirrade danska maoister valde bort kampen för socialismen för att istället ägna sig åt bankrån. Rånpengarna skickades till den palestinska befrielseorganisationen PFLP.

Denna galenhet hade en grund i teorin om den mutade arbetarklassen. Eftersom den rika världen lever gott på att suga ut fattiga länder blir den egna arbetarklassen mutad och ointresserad av att kämpa för socialismen. Socialismen kan inte segra i västvärlden förrän de fattiga länderna slagit sig fria.

Följaktligen blir det danska kommunisters uppgift (eller svenska för den delen) att understödja rörelser i de utsugna länderna.
I närmare 20 år lyckades ligan hemlighålla sin existens, medlemmarna levde dubbelliv. Under tiden genomförde de några av de mest spektakulära rånen i dansk kriminalhistoria.

*
Från högerhåll har Peter Øvig Knudsens bok används som ännu ett bevis på att vänstern består av tokstollar och terrorister. Øvig Knudsen är dock själv betydligt mer nyanserad. Han väljer att inte kalla Blekingegadeligan för terrorister, eftersom de inte använde terror för egen politisk propaganda. Här skilde de sig från till exempel Baader-Meinhofligan i Tyskland.

Åsa Linderborg bidrog till föredraget med intressanta tankar om vad skillnaden är mellan solidaritetsarbete och stöd till terrorism. Hon påpekade att hon själv visserligen inte rånat någon bank men väl skänkt pengar till PFLP, som är en av många befrielserörelser som stämplats som terrorister av USA och EU.

*
Det var inte bara i föreläsningssalarna som intressanta föredrag ägde rum. Även vid montrarna i mässhallen pågick föreläsningar, debatter och samtal.

Aftonbladets kulturredaktion fanns på plats. Under en stor byst föreställandes en piprökande Karl Marx iförd sydväst, föreläste Jan Guillou utifrån sin just utgivna självbiografi ”Ordets makt och vanmakt”.

Den sedvanliga självgodheten till trots tog Jan Guillou upp många intressanta aspekter av journalistens yrkesroll och det journalistiska idealet. Hur synen på det journalistiska arbetet förändrades på 1970-talet, från att ha varit ett redskap i maktens intressen till att bli en kritisk granskare i sanningens tjänst.

Till den senare kategorin räknar Guillou utan tvekan sig själv, och tog sitt och Peter Bratts avslöjande av IB-affären som exempel.
Idag menar han att journalisten arbetar i marknadens tjänst och att när vinstintresset går ut över det journalistiska arbetet tvingas färre journalister jobba snabbare. Det ökar lönsamheten för mediekoncernernas ägare men skapar sämre informerade samhällsmedborgare.

*
Det var inte bara i Svenska mässans lokaler det var verksamhet, utan Bok- och biblioteksmässan genomförde också programpunkter i samarbete med det intilliggande Världskulturmuseet.

Här föreläste Lars Lilliestam, professor i musikvetenskap vid Göteborgs universitet, om sitt pågående projektet ”musik i människors liv”.

I tider av kulturutredningar menade Lars Lilliestam att det borde vara intressant att också veta vad kulturen betyder för de människor som använder den. På musikens område har han genom djupintervjuer sökt svar på frågan hur människor använder sig av och förhåller sig till musik i sin vardag.

Apropå den pågående kulturdebatten påpekade han att den kulturutredning som genomfördes på 1970-talet föregicks av regelbundna musikvaneundersökningar under nästan hela det föregående decenniet. Han kritiserade den nya kulturutredningen för att vara ett hastverk utan trovärdigt förarbete, samtidigt som han gladdes åt att kulturfrågorna diskuteras, utan att själv ta ställning till det ideologiska innehållet.

WICTOR JOHANSSON
Proletären nr 40, 2009


Det som fattas är systemkritik
• På Bokmässan i Göteborg finns Internationella Torget. Ett torg som kunde ha varit livligare. 
Vid en första anblick är Internationella Torget en stor besvikelse. Eller snarare liten. För att ta mig dit måste jag passera ”Mat & Trädgård” som har fem gånger större yta, hundratals montrar där man kan köpa kokböcker och kokböcker och kokböcker.

Världen står i brand. Klyftorna mellan fattiga och rika är större än någonsin. Men det största problemet med Internationella Torget är inte dess litenhet utan dess inriktning. Rädda Barnen. Röda Korset. Jarl Hjalmarson Foundation för Demokrati och Marknadsekonomi. Organisationen Schyst Resande. Stiftelsen för Historiens Definitiva Slut. Nej, det sista är inte sant. Ja, jag överdriver något.

Men bara något. Blickar man ut över Internationella Torget ser man att det är direkt finansierat av en myndighet (i det här fallet Sida) precis som Forum för Levande Historia.

Svensk-Kubanska blev utkastat förra året. I år verkar inte finnas plats för globaliseringsmotståndare eller någon vänster alls. Amnesty. FN-förbundet. IOGT-NTO. Samt mindre kända men knappast mer samhällsfarliga organisationer som Föreningen Nordens Ungdomsförbund (FNUF).

*
Ändå mycket spännande att se och höra! I stort sett varje framträdande på Stora scenen bjuder på något av intresse och jag blir sittande.

Först ut är Singapores mest kända författare, Catherine Lim, som berättar livfullt om sin mångåriga kamp för ökad jämställdhet. Total närvaro. Häftig utstrålning. Talande exempel: kvinnorna fick gå i smutsiga underkläder eftersom de inte fick tvätta dem ihop med männens.

Därefter den lika charmige manusförfattaren till den mycket sevärda filmen Babel, mexikanen Guillermo Arriaga, som nu är aktuell med en roman översatt till svenska. Han undviker att umgås med andra filmare och författare. Han vill skriva om vanliga människor, om arbetare, bönder, ingenjörer och revisorer, och han citerar sin favoritförfattare Faulkner: ”Vill du skriva universellt skriv om din granne.”

*
Sedan är det dags för den i Sverige boende Amanda Hammar från Zimbabwe, intervjuad av Christian Palme om läget i det sydafrikanska landet. Intressant. Märkligt. Zimbabwe är plötsligt på talefot med det så kallade världssamfundet (de rika länderna) och Mugabe är inte längre Diktatorn med stort D. Vad är det som händer? Det vet man inte men plötsligt ska det tonas ner det som har varit och fortfarande är. Inte minst sanktionerna.

Amanda Hammar är kunnig och nyanserad men ifrågasätter Mugabes upprördhet över dessa sanktioner som, enligt henne, först och främst har riktat sig mot ett fåtal privatpersoner.

Efteråt frågar jag: ”Du pratar bara om de riktade sanktionerna men i själva verket ströp ju länder som Sverige allt bilateralt (stat till stat) bistånd. Det var och är de verkliga sanktionerna.”

Amanda Hammar håller med. Hon menar att hon tänkte prata om alla sorters sanktioner men att tiden inte räckte till. Så var det kanske.

*
Det som fattas på Internationella Torget är debatt, systemkritik, motstånd och konfrontation. Jag får söka mina kickar på annat håll. Jag går därifrån. Jag passerar ännu en gång Mat & Trädgård som äcklar mig. Jag tar rulltrappan ner och irrar omkring i vimlet på mässgolvet.

Plötsligt får jag syn på en väldig skulptur av Lenin. Det är hotell Gästis (rekommenderas å det allra varmaste) som har en av Bokmässans roligaste montrar med Lenins barnhörna och gratis böcker till alla besökare.

Jag tar en av Moa Martinson och går och lyssnar på Johan Ehrenberg som är i sitt livs form. Han är inte bara ekonom utan ståuppkomiker också. Han pratar om sin skräck för att bli Borgare. Han får en hel del applåder, men sura miner från alla borgare.

Jag går vidare till Aftonbladets monter. Jag lyssnar på Lena Sundström som får mig att vilja läsa hennes nya bok om världens lyckligaste folk, det danska.

Jag dröjer mig kvar och hör Åsa Linderborg platta till den bedrövlige Göran Hägglund. Jag känner mig mer och mer upplivad.       

*
Dagen avslutas med ännu en höjdpunkt, ett seminarium med Andreas Malm som talar om sin bok ”Hatet mot muslimerna”. Intressant. Givande. Bokmässan har trots allt väldigt mycket att erbjuda!

JOHN LAPIDUS
Proletären nr 40, 2009