Östlund vågar ställa de stora frågorna i ”Play”

Vilket samhälle vill vi ha? Det är den grundläggande frågan som Ruben Östlunds nya film Play ställer.

Det är uppenbart att Ruben Östlund med Play vill tvinga oss att reflektera över samtidsfenomen som rasism, ungdomsgäng, kriminalitet och klasskillnader. Det lyckas han också med.

Fem killar går fram till två lite yngre killar som står mitt i köpcentrumet Frölunda Torg. ”Får vi titta på din telefon?”, ”kom igen nu!”. En av de två yngre killarna plockar fram sin mobil från fickan. ”Den där ser ju precis ut som min brorsas mobil. Han blev misshandlad och bestulen i helgen. Var har du fått den telefonen från? Ge mig den så jag får se!”

Ungefär så inleds Ruben Östlunds film. De fem killarna går snart vidare och hittar tre nya killar som de konfronterar på precis samma sätt.

Vad har då detta med rasism och klasskillnader att göra? Jo, killarna som försöker sno åt sig mobiler har mörk hy. Offren har ljus. Förövarna är förortskillar. Offren har välbeställda föräldrar i Guldheden.
Problematiken är uppenbar. Eller?

De fem killarna vet att de i omgivningens ögon redan är dömda. De betraktas med misstänksamhet, oavsett vad de gör. Genom att råna folk uppfyller de den stereotyp som de redan har pressats in i.

Omgivningens fördomar gör också att de sällan behöver ta till några reella hot, eller något våld. Vem vågar säga emot en farlig kriminell?

Just omgivningens passivitet är också det som filmen skildrar allra mest effektfullt. Därmed berör Ruben Östlund grundläggande frågor om solidaritet och samhällsgemenskap.

Det får mig att tänka på en spårvagnsresa för någon vecka sedan. Det var i den gamla typen spårvagnar, som har separerade vagnar. Ett killgäng i tolv-trettonårsåldern hoppar på den bakre vagnen, där jag sitter.

Ganska snart börjar killarna försöka få upp dörren till den tomma förarplatsen och när de lyckas röjer de runt därinne. Alla övriga passagerare tittar bort.

”Vad håller ni på med, lägg av med det där”, säger jag, och en viss osäkerhet sprider sig bland killarna. De tittar snabbt på varandra, innan en av dem svarar något spydigt tillbaka.

Ändå lämnar de förarhytten.

Innan killarna ska kliva av spårvagnen snurrar de på skylten som visar vilket nummer det är på spårvagnen vi åker med. Jag säger åt dem att snurra tillbaka skylten. De gör ett halvhjärtat försök, men lyckas inte. Sedan bromsar spårvagnen in, dörrarna öppnas och killarna hoppar av. På vägen ut ropar en av dem någon svordom åt mig.

Jag ser mig om i vagnen. Fortfarande sitter de andra passagerarna och tittar ut genom fönstret och låtsas som ingenting. Varför? Bryr de sig inte?

Jo, jag tror att de bryr sig, men att de är rädda. Jag tror att de har läst alla rubriker om farliga ungdomar som oprovocerat hugger ner folk med kniv, eller går runt med vapen. De tror att det är så alla ungdomar – speciellt de lite mer högljudda typerna – är.

I Ruben Östlunds film pågår mobilrånen till stor del i offentligheten. Offren vågar inte protestera, och omgivningen vågar inte gripa in. Det är ett samhälle som präglas av rädsla som skildras, och bilden känns sann.

Hur hamnade vi här? När blev klyftorna så stora att den välbeställda delen av vuxenvärlden förlorade kontakten med dem på andra sidan? När blev klyftorna så stora att medias krigsrubriker ensamma kan ligga till grund för mångas bild av verkligheten?

Ruben Östlunds film är en livsviktig väckarklocka. Klasskillnader och social ojämlikhet skadar inte bara individer, utan hela samhällsgemenskapen drabbas. Därför ser jag Play som en uppmaning om att våga gå samman, diskutera och agera.