Hoppa till huvudinnehåll
Av

Rebell på kommersiell scen

Exceptionell M.I.A. drar fram som en ångvält på slutsålt Way Out West i Göteborg.



Det är med blandade känslor jag lämnar den upptrampade och leriga gräsmattan i Slottsskogen i Göteborg. Fjärde upplagan av musikfestivalen Way Out West är slut, och i mitt huvud snurrar fortfarande M.I.A:s hit ”Paper planes”. Ändå är det något som gnager.

Way Out West har snabbt blivit en succé. Även i år såldes alla 25.000 biljetter. Medan Hultsfred läggs ned och andra festivaler balanserar på slak lina så fortsätter alltså Way Out West att inbringa stålar.

Bakom musikfestivalen står Luger, som i princip har monopol på bandbokning i Sverige. Luger ägs sedan en tid tillbaka av Live Nation (tidigare EMA Telstar), en internationell jätte i branschen.

Detta är en förklaring till den bittra eftersmaken.

En annan är att det inte går att undgå hur utstuderat Luger går till väga när varumärket Way Out West så framgångsrikt byggs. Det gäller att attrahera rätt målgrupp.
Medan en sjuttonåring från Borås med lite för mycket alkohol i blodet personifierar Hultsfredsfestivalen, så svämmar Way Out West över av sobra göteborgare och stockholmare på knappt trettio år med Acne-shorts och precis lagom solbränna från semestern i Frankrike. 

På Way Out West finns en köpstark kundkrets som gärna betalar extra för att få lite bättre kvalitet, lite mer komfort och lite bättre samvete. Att all mat som säljs på festivalområdet är ekologisk beror med andra ord inte bara på miljöhänsyn.

Hur mycket pengar sponsringen omsätter är hemligt, men enligt festivalgeneralen är det åtminstone över 5 miljoner kronor, bara i år.

*

Men irritationsmomenten kan trots allt inte trolla bort de musikupplevelser som faktiskt bjuds under helgen.

The Radio dept bjuder på fantastiska melodier och ger högern några lågmälda, men rejäla kängor.

Jens Lekman är tillbaka i Sverige och Göteborg med ett nytt band och gör den bästa spelningen jag sett med honom på länge. Och visst, Håkan Hellströms konsert var faktiskt så tårdrypande nostalgisk som kvällstidningarna skriver.

Ändå hamnar dessa i skuggan av den brittisk-lankesiska artisten M.I.A.

*

M.I.A:s hela vara är motstånd, men det är svårt att peka ut vad som gör henne så exceptionell.

Att hon är kvinna spelar roll. Att hon har lankesiskt ursprung spelar roll. Att hennes pappa är en legendarisk befrielsekämpe spelar roll. Att hon vägrar anpassa sig till skönhetsideal och patriarkala idéer om hur kvinnor ska vara spelar roll. Att hennes musik är en kompromisslös och svårdefinierad blandning av hip-hop, elektro och dansmusik spelar roll.

Flamingoscenen i Slottsskogen fullkomligt exploderar i ljus och ljud när M.I.A. gör entré tillsammans med sin kör klädda i niqab.

När M.I.A. kliver av scenen en halvtimme senare känns det som om en ångvält har dragit fram. Energin var magisk. De politiska budskapen slängdes ut mot publiken. Det var omöjligt att uppfatta allt. Referenser till palestinska frihetskämpar, ursinne över orättvisor och fattigdom, ilska över USA:s härjningar… Tempot var rasande.

*

När jag går därifrån passerar jag Telia-tält, SJ:s lounge och Metros eget ”häng”, och jag landar återigen i verkligheten.

M.I.A. låter sig inte tryckas ned i något fack och hon anpassar sig inte efter några mallar. Men hon står inte fri från det omgivande samhället, eller den omgivande festivalen för den delen.

Oavsett vad hon eventuellt tycker om Lugers pengajakt så ger hennes spelning legitimitet åt Way Out West, och hon stärker festivalens varumärke. Och själv har jag bidragit med 1345 kronor till denna monopolaktör i musikbranschen. Men det var det faktiskt värt

Lisa Engström
Proletären 33, 2010