Skam – En pricksäker skildring av unga i medelklassbubbla
Den norska webbserien Skam är utan tvekan säsongens stora mediesnackis. Detta vardagsnära drama i trygg medelklassbubbla har träffat den unga publiken med full kraft, inte minst för de nyanserade skildringarna av tjejers vänskap och sexualitet.
Ungdomsserien Skam har blivit gränslöst populär, både i hemlandet Norge och i ett femtontal andra västländer. I Sverige vaknade intresset ganska sent men sedan mitten av december ligger både första och andra säsongen på SVT Play.
Serien har skapats av NRK direkt för webben och utnyttjar målmedvetet de mediekanaler som tittarna själva använder sig av. De fiktiva karaktärerna har egna konton på Instagram och Facebook där fansen kan följa dem parallellt med handlingen i serien.
Förutom detta genidrag i marknadsföring, som naturligtvis förklarar en del av framgångarna, är Skam också en anmärkningsvärt välgjord serie för den unga generationen. Den tafatthet som oftast kännetecknar vuxenvärldens försök att skildra tonårsperiodens vedermödor och intensiva känslostormar lyser med sin frånvaro.
Allt från manus till casting vittnar istället om perfekt tonträff. Manusförfattaren Julie Andem har inför arbetet gjort långa intervjuer med norska ungdomar och utnyttjar informationen väl. Vi tror på konflikterna, på språket, relationerna och karaktärerna. Det romantiska skimret och de obligatoriska dramatiska vändpunkterna finns där, men balanseras hela tiden upp av vardagsnära detaljer.
Serien spelas också in i autentisk miljö på en av Oslos gymnasieskolor (där några av skådespelarna själva går) vilket bidrar till den icke fiktiva känslan.
Det måste sägas att igenkänningsfaktorn sannolikt är störst för tonåringar i den urbana medelklassen. Karaktärerna i Skam lever i en ekonomiskt trygg bubbla med snygga kläder, dyr teknik och trendig inredning. De föräldrar vi får veta något om är människor i karriären som lämnar rikligt med matpengar på köksbordet när de drar på affärsresa.
Att fördjupa sig i dessa privilegierade ungdomars vardagsbekymmer kan tyckas trivialt och futtigt när de utgör en sådan liten klick av världens befolkning i en tid härjad av kris, krig och profitjakt.
Skaparna av Skam lägger också redan i öppningsscenen in en hint om att de är medvetna om problemet när de låter en av karaktärerna läsa högt ur en skoluppsats om orättvisorna i det kapitalistiska systemet. På global nivå, ska tilläggas. Den norska arbetarklassen är osynlig på samma sätt som i svensk tv-produktion där den oskrivna regeln är att arbetare endast får visas i tv om de kan hånas eller läxas upp.
I Skam behandlas en annan typ av hierarkier. Skolvärldens statusjakt och rädslan för att hamna i onåd hos dem som räknas. Ett inte helt ovanligt tema, men Julie Andem tar på ett föredömligt nyanserat sätt upp de unga tjejernas särskilda utsatthet i detta system.
Tjejerna blir ibland offer för grabbarnas maktövertag, bland annat för att hyckleriet kring manlig och kvinnlig sexualitet fortfarande präglar det sociala regelverket.
När alla snedsteg dessutom riskerar att förevigas av en mobilkamera och rykten sprids med ljusets hastighet på sociala medier begränsas friheten ännu mer.
Men samtidigt har tjejerna ett stort mått av handlingsutrymme och hittar ofta strategier för att återta kontrollen. I de första två säsongerna är det dessutom solidariteten inom tjejgänget som är navet i berättelsen och den kraft som för handlingen framåt.
Inte minst de sexuella relationerna skildras för ovanlighetens skull på tjejernas villkor och killarna får ibland nöja sig med att vara objekt för deras åtrå.
Skam fyller för unga kvinnor ett tomrum i fiktionen på samma sätt som filmen Dirty Dancing gjorde på 80-talet och Fucking Åmål gjorde på 90-talet. Vilket också kan förklara framgångarna hos publiken.
Riktigt irriterande blir Skam bara när skaparna hemfaller åt trendig kulturrelativism. Sana, en av tjejerna i gänget, är muslim klädd i hijab. Samtidigt är hon befriande och självsäkert bossig, vilket ger gott om tillfällen att med humorns hjälp utmana fördomar.
En ung kusin till Sana har förlovat sig och väninnorna frågar oroligt om det handlar om tvångsgifte, men Sana svarar lakoniskt att kusinen bara gifter sig för att få ha sex.
Visst är det dråpligt? Men slutsatsen blir att det är helt i sin ordning att vissa norska tjejer inte ska tillåtas ha sex före äktenskapet. Att en del tjejer redan i tonåren måste välja en man för livet.
Vilket blir ironiskt när hela Skam kan ses som ett försvarstal för unga kvinnors rätt att på sina egna villkor utforska och göra misstag på vägen.