Stora frågor om existensen

Dramatikern Dennis Magnusson som bland annat skrivit ”Att döda ett tivoli” och varit dramaturg till filmen ”Låt den rätte komma in” är nu aktuell med sci fi-dramat Eddie#14, specialskrivet till Teater Insite.

Enligt dem själva är Eddie#14 ”filosofisk sci fi kring tro, övertygelse och fanatism”, men hur väl passar egentligen sci fi-genren i sin teaterkostym?

Redan i foajén märker man att det är något annorlunda på gång, vi blir ombedda att stänga av våra mobiltelefoner då dessa kan störa rymdskeppet ”Moonchilds” elektronik.

Vi leds in i rymdskeppet och får bevittna hur klonen Eddie vaknar till liv inne i rymdskeppet samtidigt som en röst berättar för henne att hon är Eddie och hon finns för att föra en mycket dyrbar last till en ny värld eftersom den gamla (jorden) har blivit förstörd.

Till sin hjälp har hon tre andra kloner som redan är bekanta med skeppet och villkoren som råder där.

Föreställningen kommer att kretsa kring Eddies sökande efter en mening med sin egen existens och relationerna till omgivningen.

Det intressanta med Eddies värld är att den styrs av tanken på att människorna som ingen har sett har en mening med allting och att allting är uttänkt till det bästa. Det enda beviset för att människorna finns är en förinspelad röst som vid ett fåtal gånger gett skeppets besättning instruktioner.

Det är uppenbart att man alluderar på de trosinriktningar som finns i vår samtid, tanken att om det inte finns någon högre mening med livet så betyder det att vi bara är utkastade i ett stort kosmos, är bärande för hela föreställningen.

Men hur fungerar då Eddie#14? Tankarna dras snabbt till Harry Martinssons rymdepos Aniara. Martinsson lyfte fram människans strävan att vara en del utav en större skapelse för att ge mening åt sin existens och detta är verkligen något som Dennis Magnusson tagit vara på i Eddie#14, ibland blir föreställningen dock lite väl lik sin föregångare.

Samtidigt når inte scenografin hela vägen fram, scenrummets utformning, och publikens placering (publiken sitter i en halvcirkel inne i ”rymdskeppet” vilket till viss del upphäver gränsen mellan scen och publik) skapar goda förutsättningar för scenografiska experiment men tyvärr faller det lite när man försöker efterlikna ett rymdskepps interiör, en uppgift som förmodligen både kräver en enorm budget och ett stort hantverksteam.

Eddie #14, presenterar sig inte som en ungdomspjäs, ändå vill jag påstå att föreställningen riktar sig främst mot ungdomar. Man ställer frågor kring tro, existens och mening – stora frågor som kanske gör sig starkast i mötet med en yngre publik.

Dock tycker jag att alla som har möjlighet att se Eddie#14 bör göra detta och möta en annorlunda teateruppsättning som trots att det utspelar sig i en framtid lyckas kommentera vår egen samtid.