Sven Wollters konstnärliga och socialistiska livsresa
Vid 75 års ålder har Sven Wollter spelat in en skiva med sånger om livet, döden, kärleken och politiken. Samtidigt fortsätter han att lägga nya roller till sin mycket omfattande livsgärning på teatern. Proletären har träffat en av våra mest folkkära skådespelare. En socialist och trogen kommunist, oupplösligt förenad med den progressiva teaterns svenska historia.
Skådespelaren Sven Wollter sitter på en parkbänk på Göteborgs paradgata Avenyn och låter sig fotograferas för Proletärens intervju.
Han säger att han tycker om att vara på besök i hemstaden och när människor som passerar ler igenkännande nickar han vänligt och möter deras blickar.
Efter ett antal intervjutillfällen de senaste tio åren är det detta med ögonkontakten och seendet som är det mest bestående intrycket av Sven Wollter. Han tar sig tid, är intresserad av sina medmänniskor. En sann socialist, inte bara i storpolitiken utan också i mötet med den enskilda människan.
Vid 75 års ålder är Sven Wollter en av våra mest folkkära och verksamma skådespelare. När vi träffas är han på snabbvisit i Göteborg för att göra sin ”Sven Wollter show” i Lerum på kvällen. Sedan återvänder han till Stockholm för nästa föreställning av David Hares monolog ”Mur” på hemmascenen Stockholms stadsteater.
– Det är en skitbra text, tycker Sven Wollter. Det är tydligt att en politisk text fortfarande kan engagera. Ibland förmår publiken inte resa sig efteråt och då sitter vi kvar och pratar med varandra. Det är underbart!
Han tror att det absolut finns hopp för den politiska teatern i Sverige.
– Det kommer mest från de fria grupperna, men också på institutionerna. Det finns en ny generation som har lusten att göra politisk teater.
För Sven Wollter har teatern ofta varit en plats för kulturpolitiska diskussioner. Utöver sitt allmänpolitiska engagemang som socialist och medlem i Kommunistiska Partiet har han varit en del av en progressiv teatertradition som vill att scenkonsten ska vara något mer än underhållning och institution.
Denna rörelse kulminerade 1977 med musikteaterföreställningen Tältprojektet där en stor grupp teaterarbetare gav sig ut på en turné med ett gigantiskt cirkustält för att berätta arbetarklassens historia. Över 100000 personer såg föreställningen på olika orter runt om i landet.
– Tältprojektet var en milstolpe på alla sätt, berättar Sven Wollter. Vi tvingades till nyttiga diskussioner när vi skulle bestämma oss för hur arbetarklassens historia skulle gestaltas. Jag lärde mig också mycket av att resa med de fria grupperna. De hade en helt annan produktionsprocess.
*
Tanken var att Tältprojektet skulle fortsätta i någon form, men det blev aldrig någon uppföljning.
– Den enorma kraftansträngningen tog musten ur oss. Men medlemmarna gick ut i sina verkligheter och delade med sig av erfarenheterna. Tältprojektet var ett renhjärtat försök att beskriva vanligt folks kamp för sin tillvaro. Det fanns inga dolda motiv.
I Göteborg ledde Tältprojektet bland annat till att en grupp anställda vid Stadsteatern, däribland Sven Wollter, fick idén att starta en förortsteater. Resultatet blev Angereds Teater som fortfarande producerar samhällstillvänd och viktig teater med ansiktet mot förortens människor.
– Det var mitt under operastriden i Göteborg, minns Sven Wollter. Vi tyckte att man istället för att bygga en opera skulle satsa på förorten och teaterchefen på Stadsteatern sympatiserade med oss.
De villkor teaterarbetarna ställde för teatern i Angered var tydliga. De ville själva styra produktionsprocessen och vara helt autonoma. De lyckades få en budget och inledde ett samarbete med Skånska teatern, Folkteatern och Oktobergruppen i Södertälje. Tillsammans arrangerade teatrarna kritiska seminarier där de diskuterade föreställningar och framtiden.
Projektet på Angereds Teater inleddes med succé. Regisserad av Peter Oskarson spelade Sven Wollter 1980 huvudrollen i Bertolt Brechts ”Jorden rör sig” om astronomen Galileo Galilei.
– Vi hade utsålt 120 gånger, minns Sven Wollter. Det var också då vi började diskutera en ny form för en konstnärlig teater på Stadsteatern.
Tanken var att Tältprojektet skulle fortsätta i någon form, men det blev aldrig någon uppföljning.
– Den enorma kraftansträngningen tog musten ur oss. Men medlemmarna gick ut i sina verkligheter och delade med sig av erfarenheterna. Tältprojektet var ett renhjärtat försök att beskriva vanligt folks kamp för sin tillvaro. Det fanns inga dolda motiv.
I Göteborg ledde Tältprojektet bland annat till att en grupp anställda vid Stadsteatern, däribland Sven Wollter, fick idén att starta en förortsteater. Resultatet blev Angereds Teater som fortfarande producerar samhällstillvänd och viktig teater med ansiktet mot förortens människor.
– Det var mitt under operastriden i Göteborg, minns Sven Wollter. Vi tyckte att man istället för att bygga en opera skulle satsa på förorten och teaterchefen på Stadsteatern sympatiserade med oss.
De villkor teaterarbetarna ställde för teatern i Angered var tydliga. De ville själva styra produktionsprocessen och vara helt autonoma. De lyckades få en budget och inledde ett samarbete med Skånska teatern, Folkteatern och Oktobergruppen i Södertälje. Tillsammans arrangerade teatrarna kritiska seminarier där de diskuterade föreställningar och framtiden.
Projektet på Angereds Teater inleddes med succé. Regisserad av Peter Oskarson spelade Sven Wollter 1980 huvudrollen i Bertolt Brechts ”Jorden rör sig” om astronomen Galileo Galilei.
– Vi hade utsålt 120 gånger, minns Sven Wollter. Det var också då vi började diskutera en ny form för en konstnärlig teater på Stadsteatern.
*
En grupp anställda på Stadsteatern skrev under ett manifest där de förband sig att satsa på teaterarbetet under tre år. Skådespelarna skulle alltid finnas på teatern och även delta i det fysiska arbetet.
– Jag tyckte att det hela var jävligt spännande, säger Sven Wollter. Vi hade många diskussioner och det kändes som en framtidsväg. Vi ville något nytt. När manifestet gick till omröstning fick vi majoritet i varje yrkesgrupp.
Han minns att skådespelarna var den yrkesgrupp som var svårast att få med sig i de nya tankebanorna. De hade mest att förlora på ett arbetssätt som knöt dem hårdare till arbetsplatsen.
– Skådespelare vill ju leka och flyga, skrattar han.
Manifeststriden kulminerade när Göteborgs-Posten fick tag i texten och sablade ner den som ett kommunistiskt manifest. Ordföranden i teaterns styrelse krävde en ny omröstning och gruppen bakom manifestet förlorade knappt.
Teaterchefen avgick och Sven Wollter lämnade tillsammans med flera av sina skådespelarkollegor, bland andra Peter Oskarson och Viveka Seldahl, både Stadsteatern och Göteborg för att grunda Folkteatern i Gävle.
Sven Wollter minns tiden för manifestdebatten som en tid då teatern stod i de första leden för samhällsdebatten.
– Konsten kan inte svara, men den kan ställa frågorna, menar han. Vi ville visa världen som den är. Det innebär inte att man måste spela Brecht hela tiden men varje val av repertoar är politiskt. Du kan dölja sanningen eller få människor att glömma. Men du kan också ge tankeställare.
Samtidigt menar Sven Wollter att den politiska teatern inte får bli rigid eller plakatmässig.
– Det osade lite rigiditet kring vårt manifest, erkänner han. Det blir förutsägbart och tråkigt.
Vi funderar en stund tillsammans på vad sanning är. När vi träffades för några år sedan pratade han om att konsten måste vara sann.
– Jag blir mer och mer osäker på vad som är sant, säger han. Visst är det så att estetiken intresserar mig mindre än innehållet i konsten, men vi måste alltid vara beredda att ompröva våra sanningar. Det vet inte minst vi som har varit kommunister i alla år.
Sven Wollter berättar att han ibland försöker pröva sina egna sanningar för att se om de håller. För ett par år sedan gick han igenom ”Kommunistiska manifestet” och kom fram till att texten i det stora hela fortfarande håller.
– Om inte annat bekräftar läget i världsekonomin manifestet, säger han.
Han tänker också på hur kommunisterna har anklagat socialdemokratin för förräderi och socialdemokratin har anklagat kommunismen för farlighet.
– Det visade sig att vi hade rätt.
En grupp anställda på Stadsteatern skrev under ett manifest där de förband sig att satsa på teaterarbetet under tre år. Skådespelarna skulle alltid finnas på teatern och även delta i det fysiska arbetet.
– Jag tyckte att det hela var jävligt spännande, säger Sven Wollter. Vi hade många diskussioner och det kändes som en framtidsväg. Vi ville något nytt. När manifestet gick till omröstning fick vi majoritet i varje yrkesgrupp.
Han minns att skådespelarna var den yrkesgrupp som var svårast att få med sig i de nya tankebanorna. De hade mest att förlora på ett arbetssätt som knöt dem hårdare till arbetsplatsen.
– Skådespelare vill ju leka och flyga, skrattar han.
Manifeststriden kulminerade när Göteborgs-Posten fick tag i texten och sablade ner den som ett kommunistiskt manifest. Ordföranden i teaterns styrelse krävde en ny omröstning och gruppen bakom manifestet förlorade knappt.
Teaterchefen avgick och Sven Wollter lämnade tillsammans med flera av sina skådespelarkollegor, bland andra Peter Oskarson och Viveka Seldahl, både Stadsteatern och Göteborg för att grunda Folkteatern i Gävle.
Sven Wollter minns tiden för manifestdebatten som en tid då teatern stod i de första leden för samhällsdebatten.
– Konsten kan inte svara, men den kan ställa frågorna, menar han. Vi ville visa världen som den är. Det innebär inte att man måste spela Brecht hela tiden men varje val av repertoar är politiskt. Du kan dölja sanningen eller få människor att glömma. Men du kan också ge tankeställare.
Samtidigt menar Sven Wollter att den politiska teatern inte får bli rigid eller plakatmässig.
– Det osade lite rigiditet kring vårt manifest, erkänner han. Det blir förutsägbart och tråkigt.
Vi funderar en stund tillsammans på vad sanning är. När vi träffades för några år sedan pratade han om att konsten måste vara sann.
– Jag blir mer och mer osäker på vad som är sant, säger han. Visst är det så att estetiken intresserar mig mindre än innehållet i konsten, men vi måste alltid vara beredda att ompröva våra sanningar. Det vet inte minst vi som har varit kommunister i alla år.
Sven Wollter berättar att han ibland försöker pröva sina egna sanningar för att se om de håller. För ett par år sedan gick han igenom ”Kommunistiska manifestet” och kom fram till att texten i det stora hela fortfarande håller.
– Om inte annat bekräftar läget i världsekonomin manifestet, säger han.
Han tänker också på hur kommunisterna har anklagat socialdemokratin för förräderi och socialdemokratin har anklagat kommunismen för farlighet.
– Det visade sig att vi hade rätt.
*
Därmed kommer vi in på den oundvikliga frågeställningen om varför Sven Wollter, som konstnärssjäl och folkkär skådespelare, under alla år har varit trogen Kommunistiska Partiet. Trots myten om den fria konstnären, trots hot från nazister och massiva påhopp högerifrån.
– Jag är nog i grunden en envis jävel, skrattar han.
Sedan blir han eftertänksam igen och erkänner att han inte har något enkelt svar på frågan.
– Jag uppfostrades i en tid då sveken var så tydliga. Hur västvärlden svek till exempel. I min familj var hederlighet viktigt. Man skulle stå för det man gjort och jag har heller aldrig smitit undan mitt ansvar. Visst påverkades mina politiska val av att min familj var fattig, men det handlar också om vem jag är på ett personligt plan.
– Sedan handlar det om vad mitt parti står för. Visst har vi varit korkade och vänstervridna, men oavsett misstag har vi alltid stått på de svaga människornas sida. Jag kan inte bli vänsterpartist så länge de slickar fotsulorna på socialdemokratin.
Sven Wollter säger att han genom åren har anklagats för en obeskrivlig naivitet för att han har varit medlem i ett parti som inte har någon rimlig möjlighet att komma in i riksdagen.
– Men jag tar inte ställning för parlamentets skull. Min politiska tillhörighet är en livsåskådningsfråga. Jag har bestämt mig för att det är det här jag vill stå för.
Sedan Tältprojektet och manifeststriden i Göteborg har det hänt en hel del i det svenska kulturlivet. Många vänner och kollegor som på 70-talet var tydliga med sitt progressiva ställningstagande har tystnat och de kommersiella krafterna har fått större inflytande över kulturen.
Därmed kommer vi in på den oundvikliga frågeställningen om varför Sven Wollter, som konstnärssjäl och folkkär skådespelare, under alla år har varit trogen Kommunistiska Partiet. Trots myten om den fria konstnären, trots hot från nazister och massiva påhopp högerifrån.
– Jag är nog i grunden en envis jävel, skrattar han.
Sedan blir han eftertänksam igen och erkänner att han inte har något enkelt svar på frågan.
– Jag uppfostrades i en tid då sveken var så tydliga. Hur västvärlden svek till exempel. I min familj var hederlighet viktigt. Man skulle stå för det man gjort och jag har heller aldrig smitit undan mitt ansvar. Visst påverkades mina politiska val av att min familj var fattig, men det handlar också om vem jag är på ett personligt plan.
– Sedan handlar det om vad mitt parti står för. Visst har vi varit korkade och vänstervridna, men oavsett misstag har vi alltid stått på de svaga människornas sida. Jag kan inte bli vänsterpartist så länge de slickar fotsulorna på socialdemokratin.
Sven Wollter säger att han genom åren har anklagats för en obeskrivlig naivitet för att han har varit medlem i ett parti som inte har någon rimlig möjlighet att komma in i riksdagen.
– Men jag tar inte ställning för parlamentets skull. Min politiska tillhörighet är en livsåskådningsfråga. Jag har bestämt mig för att det är det här jag vill stå för.
Sedan Tältprojektet och manifeststriden i Göteborg har det hänt en hel del i det svenska kulturlivet. Många vänner och kollegor som på 70-talet var tydliga med sitt progressiva ställningstagande har tystnat och de kommersiella krafterna har fått större inflytande över kulturen.
*
Sedan 2006 har vi en borgerlig regering som nu har rivit upp de kulturpolitiska målsättningar som slogs fast 1974. Då fanns det en bred enighet om att kulturpolitiken bland annat skulle vara ett verktyg för ökad demokrati samt motverka de kommersiella krafternas negativa verkningar.
– Det var fantastiskt att få det på papper och en viktig riktningsangivelse, minns Sven Wollter. Vi använde målen i kulturpolitiken när vi startade Angereds Teater och vi såg det som en demokratisk rättvisefråga. Hela folket betalar skatt, och då ska hela folket också bjudas in.
Han tror fortfarande att de kommersiella krafterna faktiskt är skadliga för kulturen.
– När vi kämpade mot reklam i tv sa vi att reklamen bara skulle öka enfalden, och vi hade rätt.
Med högerns nya kulturproposition tycker Sven Wollter att läget på många sätt är värre än före kulturutredningen 1974.
– Då var det otänkbart att de fria grupperna skulle söka alternativ finansiering från näringslivet. Detta gällde också för institutionsteatrarna.
Nu diskuteras samarbetet mellan kultur och näringsliv i Teatersverige. Några menar att pengar från näringslivet kan ge teatern möjlighet att göra något annat och nyskapande, men Sven Wollter ser det som ett problem att näringslivet kan bestämma vem det är som ska få göra något annat.
– Företagen får indirekt ett inflytande över vilken typ av konst som produceras och det leder till självcensur. Kan vi räkna med fortsatt stöd om vi gör det här? De mindre grupperna kommer aldrig att få del av näringslivets pengar för de är obehagliga redan från början. Dessutom är det kulturen som ryker först i dåliga tider.
Sedan 2006 har vi en borgerlig regering som nu har rivit upp de kulturpolitiska målsättningar som slogs fast 1974. Då fanns det en bred enighet om att kulturpolitiken bland annat skulle vara ett verktyg för ökad demokrati samt motverka de kommersiella krafternas negativa verkningar.
– Det var fantastiskt att få det på papper och en viktig riktningsangivelse, minns Sven Wollter. Vi använde målen i kulturpolitiken när vi startade Angereds Teater och vi såg det som en demokratisk rättvisefråga. Hela folket betalar skatt, och då ska hela folket också bjudas in.
Han tror fortfarande att de kommersiella krafterna faktiskt är skadliga för kulturen.
– När vi kämpade mot reklam i tv sa vi att reklamen bara skulle öka enfalden, och vi hade rätt.
Med högerns nya kulturproposition tycker Sven Wollter att läget på många sätt är värre än före kulturutredningen 1974.
– Då var det otänkbart att de fria grupperna skulle söka alternativ finansiering från näringslivet. Detta gällde också för institutionsteatrarna.
Nu diskuteras samarbetet mellan kultur och näringsliv i Teatersverige. Några menar att pengar från näringslivet kan ge teatern möjlighet att göra något annat och nyskapande, men Sven Wollter ser det som ett problem att näringslivet kan bestämma vem det är som ska få göra något annat.
– Företagen får indirekt ett inflytande över vilken typ av konst som produceras och det leder till självcensur. Kan vi räkna med fortsatt stöd om vi gör det här? De mindre grupperna kommer aldrig att få del av näringslivets pengar för de är obehagliga redan från början. Dessutom är det kulturen som ryker först i dåliga tider.
*
Han säger att han kan bli trött på politiker som gnäller över att kulturen kostar och vill istället lyfta fram alla unga människor som på egen hand rustar upp teaterlokaler och ägnar sig åt friskvård för folket.
– Egentligen är det politikerna som är skyldiga kulturarbetarna pengar. Konstnärer förgyller samhället och accepterar löner som ingen annan skulle acceptera. Skulle det här rika landet inte ha råd att hålla sig med några tusen människor som sitter och skriver dikter som är svåra att förstå? Som kanske utvecklar språket?
Samtidigt kan han förstå att det kan verka provocerande med människor som får lov att sitta och tänka i en tid då många människor är fattiga och arbetslösa. En känsla som Göran Hägglund spelar på i sitt utspel om en vänstervriden kulturelit som ställs mot ”verklighetens folk”.
– Jag har levt i verkligheten hela mitt liv. Visst finns det människor som sätter sig över andra, men de är inte sällan politiker.
25 november släpper Kommunistiska Partiet Sven Wollters skiva ”Sånger från tjugonde seklet” med berättelser om ”livet, döden, kärleken och politiken” och på nyårsafton är det premiär för ”Hamlet” på Stockholms stadsteater där Sven Wollter ska spela Polonius.
Vi skiljs åt på Avenyn i Göteborg och Sven Wollter jäktar vidare i Kultursverige. Alltid framåt, med uppmärksamheten riktad mot människan.
JENNY TEDJEZA
Proletären nr 47, 2009
Sven Wollter om…
… kändisskapet
”Jag har gjort ett val att ställa upp på intervjuer och vara privat. Ibland blir jag väldigt trött på att prata om mig själv, men jag har också fått möjlighet att tydliggöra mina ståndpunkter. Dessutom har jag en privat innersta kärna som ingen i det offentliga får tillgång till.”
… främlingsfientlighet och nazism
”Vi måste fråga oss vad det är i samhället som leder till främlingsfientlighet. Varför finner sig dessa unga killar inte tillrätta inne i vår värme?”
… sin socialistiska övertygelse
”Mitt politiska engagemang är en vald livsresa.”
… Göran Hägglund
”Han låter som Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna när han frånsäger sig ansvaret för diskussionen om kultureliten med att ’jag har i alla fall väckt debatt’.”
… Tältprojektet
”Jag har haft nytta av Tältprojektet i hela mitt liv. Jag blev bättre förankrad i mitt politiska liv.”
Han säger att han kan bli trött på politiker som gnäller över att kulturen kostar och vill istället lyfta fram alla unga människor som på egen hand rustar upp teaterlokaler och ägnar sig åt friskvård för folket.
– Egentligen är det politikerna som är skyldiga kulturarbetarna pengar. Konstnärer förgyller samhället och accepterar löner som ingen annan skulle acceptera. Skulle det här rika landet inte ha råd att hålla sig med några tusen människor som sitter och skriver dikter som är svåra att förstå? Som kanske utvecklar språket?
Samtidigt kan han förstå att det kan verka provocerande med människor som får lov att sitta och tänka i en tid då många människor är fattiga och arbetslösa. En känsla som Göran Hägglund spelar på i sitt utspel om en vänstervriden kulturelit som ställs mot ”verklighetens folk”.
– Jag har levt i verkligheten hela mitt liv. Visst finns det människor som sätter sig över andra, men de är inte sällan politiker.
25 november släpper Kommunistiska Partiet Sven Wollters skiva ”Sånger från tjugonde seklet” med berättelser om ”livet, döden, kärleken och politiken” och på nyårsafton är det premiär för ”Hamlet” på Stockholms stadsteater där Sven Wollter ska spela Polonius.
Vi skiljs åt på Avenyn i Göteborg och Sven Wollter jäktar vidare i Kultursverige. Alltid framåt, med uppmärksamheten riktad mot människan.
JENNY TEDJEZA
Proletären nr 47, 2009
Sven Wollter om…
… kändisskapet
”Jag har gjort ett val att ställa upp på intervjuer och vara privat. Ibland blir jag väldigt trött på att prata om mig själv, men jag har också fått möjlighet att tydliggöra mina ståndpunkter. Dessutom har jag en privat innersta kärna som ingen i det offentliga får tillgång till.”
… främlingsfientlighet och nazism
”Vi måste fråga oss vad det är i samhället som leder till främlingsfientlighet. Varför finner sig dessa unga killar inte tillrätta inne i vår värme?”
… sin socialistiska övertygelse
”Mitt politiska engagemang är en vald livsresa.”
… Göran Hägglund
”Han låter som Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna när han frånsäger sig ansvaret för diskussionen om kultureliten med att ’jag har i alla fall väckt debatt’.”
… Tältprojektet
”Jag har haft nytta av Tältprojektet i hela mitt liv. Jag blev bättre förankrad i mitt politiska liv.”