Sveriges första kvinnliga proletärförfattare

Maria Sandel föddes 1870 och blev endast 57 år gammal. När hon begravdes i april 1927 följdes hon till graven på Skogskyrkogården i Stockholm av ett stort antal människor och hennes gravsten bekostades av det socialdemokratiska arbetarepartiet, Tidens förlag och släktingarna tillsammans. Hon är veterligen den enda författare som hedrats med detta.

Maria Sandel levde nästan hela sitt liv på Kungsholmen i Stockholm. Hennes far arbetade som dräng och senare som stadsbud, men dog när hon bara var några år gammal.

Modern, som var döv, hade ett litet mjölkmagasin på Parmmätargatan, där de även bodde. Arbetarbostäderna uppe på Kungsklippan på Kungsholmen tillhörde några av de mest slitna och vanskötta delarna av Stockholm och huset som Maria och hennes mor hade ett litet spisrum i, var dessutom ökänt som tillhåll för halvkriminella och prostituerade. När området sanerades i början på 1900-talet tvingades de att överge mjölkmagasinet och flytta till nödbostäderna vid Fleminggatans västra ände.

Här i de dragiga träbarackerna bodde ett fyrtiotal fattiga familjer med många barn. Många av fäderna var frånvarande, antingen var de alkoholiserade eller så hade de helt enkelt övergivit sina familjer.

Arbetslösheten var utbredd och hade man ett arbete var lönen ofta så låg att man ändå inte kunde klara sig på den. Det blev därför oftast kvinnorna som fick hålla ihop familjen och även bidra till försörjningen genom tvätt- och städjobb eller med hemindustriellt arbete. Maria Sandel och hennes mor köpte en stickmaskin på avbetalning och stickade strumpor för att försörja sig.

Hemarbetet var det sämst avlönade och de som arbetade hemma var oftast kvinnor och barn. De var heller inte fackligt anslutna. Det fanns helt enkelt ingen fackförening, som hemarbetare kunde ansluta sig till, vilket innebar att de var helt prisgivna åt arbetsköparna.

Maria gick endast några år i folkskolan på Kungsholmen. Därefter var hon tvungen att hjälpa till med försörjningen. Men hon tyckte om att läsa och skriva och när arbetarbiblioteken öppnade sin verksamhet fick hon möjlighet att låna hem skönlitteratur.

Även om Maria ända sedan barndomen hade skrivit dikter och rim tog det lång tid innan hon vågade sig på att offentliggöra något. De allra första dikterna publicerades i den svensk-amerikanska tidskriften Nordstjernan 1888.

Hon var då arton år gammal och hade året innan företagit sig den långa och farofyllda resan över Atlanten. Som så många andra unga kvinnor som emigrerade vid den här tiden, tog hon tjänst som hembiträde i en amerikansk familj.

I hennes fyra första dikter, som publicerades i tidningen Nordstjernan, finns både hemlängtan och sorg invävt, men även stark solidaritet med de som har det sämst ställt. Efter fyra år återvände hon hem till Kungsholmen och modern. Och hon fortsatte att skriva dikter som publicerades i arbetarpressen. Framför allt medverkade hon i Social-Demokraten.

De dikter som Maria skrev under den här tiden var på många sätt typiska. De skulle vara på rim och de skulle väcka arbetarklassen till handling.

Den högstämda tonen och det melodramatiska anslaget var typiskt. Vi måste komma ihåg att dikterna skrevs för att läsas högt på politiska och fackliga möten. Man skulle kunna säga att de utgjorde dåtidens ”slam poetry”.

Samtidigt skiljer sig Maria Sandels kampdikter från de samtida manliga diktarnas. Där dessa lovsjunger den starke ledaren i nietzscheansk anda, handlar Maria Sandels dikter mer om utsatta och fattiga människors nöd och hennes dikter är fyllda med uppmaningar om att visa solidaritet med de som har det svårt.

Kanske hade aldrig Maria Sandel vågar sig på att debutera som skönlitterär författare om hon inte fått uppmuntran av de kvinnor som hon mötte i de så kallade Tolfterna, de samkväm som Ellen Key och Amalia Fahlstedt arrangerade för att skapa möjligheter för kvinnor att mötas över klassgränserna.

Maria Sandel hade redan 1892 blivit medlem i Stockholms allmänna kvinnoklubb, som senare tillsammans med andra kvinnoklubbar runt om i Sverige ombildades till Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund. Hon hade en stark klassmedvetenhet och förhöll sig rätt skeptisk till tolfternas samkväm.

Att det var borgarklassens kvinnor som tog initiativet och var värdar för mötena framgick tydligt och de arbetarkvinnor som bjöds in betraktades som gäster. Dock inte som jämlikar även om man gärna ville få det att framstå så. Det var inte bara de materiella skillnaderna som skapade barriärerna, framför allt var det de inbjudna arbetarkvinnornas känsla av underlägsenhet ifråga om bildning.

Maria Sandel blev dock bekant med flera skribenter, journalister och publicister bland de borgerliga radikala kvinnorna och brevväxlade med flera av dem. Bland annat var det författarinnan Amalia Fahlstedt, som efter att ha tagit del av några av Maria Sandels dikter, uppmanade henne att istället börja skriva prosa och att skildra sin egen miljö.

Visst fanns det författare som försökte skildra arbetarklassens levnadsförhållanden kring förrförra sekelskiftet, men det fanns få med egna erfarenheter av vad det innebar att tillhöra arbetarklassens mest utsatta grupper. Några som var samtida med Maria Sandel var Martin Koch och Karl Östman.

Men medan Karl Östman fortsatte att arbeta som stabbläggare vid de norrländska sågverken efter sin litterära debut, försörjde Martin Koch sig som journalist och skribent och öppnade så småningom ett pensionat tillsammans med sin hustru. Maria Sandel och Karl Östman övergav aldrig sin klasstillhörighet och erfarenheten av fattigdom och svält var självupplevd.

En av hennes första prosaberättelser publicerades i Social-Demokraten. Det var novellen ”Min gata” som handlar om en ung fabriksarbeterska som lämnar fabriken vid arbetsdagens slut och vandrar Fleminggatan upp och fram till nödbostäderna i Stadshagen.

Här hyrde Maria tillsammans med sin mor ett litet rum utan kök. Adressen var Mariebergsgatan 1, dörr 5. I de fyrtio lägenheterna i de två envåningslängorna bodde framför allt fattiga barnfamiljer och människor som hade vräkts från andra bostäder eftersom de inte kunnat betala hyran. Där fanns ensamstående mödrar, fattiga änkor och stora familjer med många barn.

Maria Sandel skildrar deras vardagsliv utan omskrivningar och hon väjer inte för tabubelagda ämnen. I berättelserna skildrar hon utan omsvep våldtäkter, självmord, homosexualitet och fosterfördrivning och hon intar en försonande attityd gentemot de kvinnor som kriminaliserades av samhället på grund av att de gjorde abort. Vid den här tiden var både homosexualitet och aborter strängt förbjudna och renderade långa fängelsestraff.

Det var få recensenter som uppmärksammade hennes debut 1908 och de som gjorde det imponerades av hennes realism och jämförde henne med den franske författaren Emile Zola, men värjde sig samtidigt mot den verklighetsbild som hon målade upp. Hennes första bok ”Vid svältgränsen och andra berättelser: Skildringar ur Stockholmslifvet” utkom på Hugo Gebers förlag, men när hon ville få sin kollektivroman ”Familjen Vinge. En berättelse om verkstadsgossar och fabriksflickor.” publicerad, drog sig förlaget ur.

Hennes berättelser var alltför radikala och förlaget vågade inte satsa på henne. Hon fick istället ”Familjen Vinge” publicerad som följetong i Social-Demokraten hösten 1909. Samtidigt förde hon brevledes diskussioner med Bonniers förlag och hoppades att de ville ge ut manuset som bok. Efter några år lyckades hon övertyga förlaget om detta, men priset var högt.

Hon tvangs stryka cirka en tredjedel av texten och framför allt de mest samhällskritiska partierna. Det blev en så kallade enkronasbok, en häftad volym på enklare papper, eftersom förlaget ansåg att hennes läsekrets nog aldrig skulle ha råd att köpa en inbunden bok.

Hennes tredje bok: ”Virveln” utkom på det nystartade socialdemokratiska förlaget Tiden och här publicerade hon därefter sina tre kommande böcker; ”Hexdansen”, ”Droppar i folkhavet”, och ”Mannen som reste sig.” Den sistnämnda boken hann aldrig utges under hennes livstid, men strax innan hon dog, läste hon korrekturet och godkände det.

Maria Sandels böcker beskriver en verklighet med många paralleller till dagens brutala värld. Klassklyftorna var stora och de materiella villkoren skiljde sig kraftfullt mellan borgarklassen och arbetarklassen. Bostadsbristen var enorm i Stockholm kring förrförra sekelskiftet och bostadsstandarden så låg att människor som trängdes i fuktiga, kalla och dragiga rum utan annan uppvärmning än en kakelugn många gånger drabbades av sjukdomar, som gjorde dem invalidiserade för resten av livet eller tog död på dem.

Matbristen under första världskriget bidrog till eländet och det är kanske inte så märkligt att Maria Sandels debutbok fick titeln: ”Vid svältgränsen”. Många arbetarfamiljer levde bokstavligen precis på svältgränsen. Och då liksom idag ökade klassklyftorna och fattigdomen bredde ut sig.

Av Maria Sandels böcker finns idag två nyutgåvor från förlaget Murbruk. Det är romanen: ”Droppar i folkhavet” och hennes kollektivroman: ”Familjen Vinge. En berättelse om verkstadsgossar och fabriksflickor.” I denna nyutgåva som utkom 2014 finns förstås hela Maria Sandels text med, även de partier som Bonniers förlag ansåg var alltför radikala för att tryckas.

Ewa Bergdahl

Maria Sandel-sällskapet