Hoppa till huvudinnehåll
Av

Tecknar vår tids satir

– Det verkar som att många snubbar har mycket lättare för att ta en självklar plats i det offentliga rummet. Det säger serietecknaren Sara Granér. Hennes serier är drastiska. Humorn gränsar ofta till det råa och samhällskritiken är vass. Det är hysteriskt roligt, tragiskt och tankeväckande. Allt på en gång.


Sara Granér är född i Lund, men flyttade i mitten av 00-talet till Malmö.

Sedan dess har mycket hänt. I dag är Sara Granér en självklar del av Malmös vitala serietecknarscen, och med två serieböcker i bagaget och regelbunden medverkan i Dagens Nyheters kulturdel har hon blivit en etablerad serieskapare.

Hennes udda figurer ger röst åt såväl vardagslivets irritationsmoment som storpolitik och existentiella livsfrågor. Teckningarna är ofta grova med svarta konturer och starka färger. Det är serier som vågar ta plats, och budskap som inte låter sig tystas.

Det var i Malmö, på Kvarnby folkhögskolas Serieskola, som allt började. Ett år innan Sara Granér kom till skolan hade hon enligt egen utsago börjat ägna sig åt att skapa serier mer seriöst.

Sedan verkar det mesta ha gått som på räls. 2008 gavs debuten ”Det är bara lite aids” ut på serieförlaget Galago, och för bara någon månad sedan kom uppföljaren ”Med vänlig hälsning”. Däremellan har Sara Granér medverkat regelbundet på Dagens Nyheters kultursidor en gång i veckan under ett års tid.

Böckerna och stipendier gör att Sara Granér i dagsläget kan leva på serietecknandet. Hur det blir i framtiden återstår att se, men Sara Granér verkar inte oroa sig sär-skilt mycket. Kanske kommer hon att återgå till att arbeta halvtid med något annat.

Sara Granér är bara en i raden av intressanta serietecknare som har gått på Serieskolan i Malmö. Loka Kanarp, Coco Moodysson och Liv Strömqvist är andra före detta elever.

Att Sara Granér och Liv Strömqvist numera delar ateljé är alltså ingen slump. Flera serieförlag och ateljéer har kopplingar till skolan. På Kvarnby folkhögskola påbörjas projekt och kontakter knyts som lever vidare när utbildningen är slut.

Ändå tror Sara Granér inte att Serieskolan är hela förklaringen till att Malmö blivit något av svenska serietecknares Mecka.

– Det har varit relativt lätt att hitta billiga lokaler här och det finns en politisk scen i Malmö med fanzines som jag tror har varit viktig, säger hon.

Själv vet inte riktigt Sara Granér när hon började teckna serier. Hon säger att tecknandet alltid har funnits där. Hon tyckte om bildlektionerna i skolan och gjorde skolarbeten i serieform. Fast någon extrem seriefantast hävdar Sara Granér att hon aldrig har varit.

– Att teckna serier har legat lätt till hands och det är enkelt att hålla på med det eftersom det kräver så lite resurser. Alla kan rita någonting och skriva någonting, säger Sara Granér och jämför med hur det skulle vara att börja skulptera bronsbyster.

– Jag vet ju inte ens var man får tag i brons, säger hon och skrattar.

Det är inte bara Sara Granér som menar att tecknade serier är en lättillgänglig form av kultur. Allt som behövs för att börja är papper och penna, och serierna kan lätt massproduceras. Detta återspeglas också i estetiken hos flera serietecknare.

– Många använder en stil som liknar politiska affischer, och det finns kopplingar och influenser från politisk aktivism. Den kopplingen finns ju inte direkt på operan, säger Sara Granér och berättar att serier ofta används för att sprida politisk propaganda i exempelvis Latinamerika.

Kan man då säga att serieböckerna och tidningarna utgör en ny arena för politisk kultur i Sverige? Nja, Sara Granér håller bara delvis med om det. Hon vill istället problematisera begreppet politisk kultur, att det i princip bara är kultur som tar ställning för vänsterpolitik och feminism som kallas politisk.

– Ingen frågar regissören: ”Varför valde du att göra en sexistisk film?”. Och ingen frågar varför så många väljer att aldrig problematisera någonting. Men det är ju också politiska val, menar hon.

Att vara serietecknare kan tyckas vara ett ensamt arbete, men så måste det inte vara. 2005 startade Sara Granér och ett tiotal andra som vid den tiden också gick på Serieskolan Dotterbolaget, en feministisk serieskapargrupp som fortfarande är högst livaktig.
Dotterbolagets mål är bland annat att fungera som en social arena för kvinnliga serieskapare.

– Det verkar som att många snubbar har mycket lättare för att ta en självklar plats i det offentliga rummet på olika sätt. Tjejer är uppfostrade till självcensur. Därför är det bra att boosta varandra.

Sara Granér menar att Dotterbolaget har varit betydelsefullt för att hon överhuvudtaget har fortsatt att vara verksam serietecknare.

– Det är viktigt att ingå i ett kollektiv. När jag precis hade börjat så var kollektivet en drivkraft att hålla på med serier. När man ger ut ett fanzine så måste saker bli gjorda, det är inte lika lätt att motivera sig om man bara tecknar för sin egen skull, om man inte har en enorm inre drift.

Det finns en stark myt som säger att det är just en sådan ”drift” som ”tvingar” författare och konstnärer att skriva eller måla för att få utlopp för det där ”inre”. Att de helt enkelt inte kan låta bli att skapa.

Det är något som Sara Granér inte tror på.

– Jag tror att jättemånga kan låta bli, säger hon och skrattar.

– Tänk hur det är för den som är outgiven poet. Som sitter och tragglar. Visst kanske den personen känner ett kall, att ”jag måste göra det här”. Men man kan ju också väldigt lätt tänka ”vad är det för trams jag håller på med egentligen, jag lägger av”. Det är en fråga om självförtroende också.

Vilket återigen för oss tillbaka till genusfrågan, eftersom män i högre utsträckning än kvinnor har det där självförtroendet.

Men kanske har något hänt, för idag talas det mycket om kvinnornas frammarsch i serievärlden, och Sara Granér själv brukar lyftas fram som ett exempel på detta. Fast det är fortfarande framförallt män som sitter på tunga poster inom bland annat förlagsvärlden, poängterar Sara Granér. Så jämställt är det knappast ännu.

Diskussionen om jämställdhet i den traditionellt manligt dominerade serievärlden är inte heller helt enkel, menar Sara Granér. Självklart är det glädjande att det produceras massor av bra feministiska serier, och givetvis är det roligt att fler kvinnor tecknar serier. Men frågan är när jämställdheten når så långt att serieskaparens kön blir betydelselöst.

– Jag blev uppringd av nån som frågade om det här att Galago ger ut väldigt många tjejer i år. Men förra året var det nästan bara killar som gavs ut på Galago. De blev inte uppringda om hur det är att vara kille och skriva serier, eller om hur det påverkar deras serier att de är just killar, säger Sara Granér.

Så paradoxalt nog är det kanske så att mediernas sätt att lyfta fram kvinnliga serieskapare är ett bevis på att också serievärlden har en bit kvar till jämställdhet.

Att förväntningarna på kvinnliga och manliga serietecknare kan skilja sig åt märks också på andra sätt. Sara Granér betonar att det är viktigt att kulturen är en del av samhällsdiskussionen, men samtidigt kan förväntningar på att allt hon skapar ska representera en viss sorts samhällskritik bli hämmande.

– För mig själv är det också viktigt att inte ha det som ett krav att allt jag gör ska ingå i en samhällsdiskussion. Jag får också göra saker om kiss och bajs om jag vill det, vilket jag vill. Jag måste inte legitimera att jag tar en viss plats genom att hela tiden säga något väldigt viktigt, förklarar hon och tillägger att hon ändå inte riskerar att hamna i en situation där hon bara gör innehållsligt meningslösa saker, eller ”sånt som MUF vill sätta upp i sina lokaler”.

Fast på ett sätt passar Sara Granér in i högerns idealbild av kulturarbetare. Hon är precis som många andra serieskapare egen företagare. Men det är knappast självvalt.

– Ingen har fast jobb i den här branschen, utan alla tvingas vara egna företagare. Vi ska vara våra egna entreprenörer och sälja oss själva hela tiden. Det är jättestörigt.

Om Sara Granér fick bestämma hade kulturpolitiken sett helt annorlunda ut.

– Jag tycker att fokus borde ligga på den demokratiska rätten att delta i samhällets kulturella liv. Det saknas samlingsplatser som inte baseras på konsumtion. Det skulle behövas för alla möjliga människor. Jag tror att det är väldigt viktigt att det finns konkreta geografiska platser där vi kan vara. Det betyder någonting att man har en förening och att man kan knyta det till en viss plats. Det skapar en identitet, säger hon och drar paralleller till Folkets hus betydelse för arbetarrörelsen.

Sara Granér tycker det är fascinerande att tänka på hur det var i arbetarrörelsens början. På hur mycket de kunde åstadkomma med så små medel.

– Det är svårt att tänka sig att en så stark kollektiv känsla och ett sånt kollektivt driv skulle komma tillbaka, säger hon.

Kollektivismen underlättas inte av den förda kulturpolitiken, som Sara Granér avfärdar som ”störig”. Hon är inte minst kritisk till att stycket i de statliga kulturpolitiska målen om att kulturen ska motverka kommersialismens negativa verkningar har tagits bort.

– Jag tycker att det stycket var jätteviktigt.

Hur kulturpolitiken påverkas av utgången i höstens val återstår att se, men Sara Granér konstaterar att det inte är helt enkelt att bygga upp det som har raserats. Lokaler som säljs ut kan inte bara köpas tillbaka.

Men själv har Sara Granér stora planer för framtiden. Gemensamma ateljéer för Dotterbolaget står högt upp på listan, och hon skulle gärna prova att arbeta mer med rörliga bilder.

En sak är i alla fall säker; vi lär snart få se mer av Sara Granérs underbart arga, bittra eller bara torrt konstaterande serierutor.

Lisa Engström
Proletären nr 17, 2010