Till minne av den 9 april
Författaren Alice Staffan Beckman minns en vän och en kollega i kampen mot sionismen.
Den 9 april skulle den palestinske författaren Ghassan Kanafani fyllt åttio år – om han inte mördats av israeliska agenter den 8 juli 1972 (eller någon annan dag eller natt under de fyrtiofyra åren sedan dess) – eller dukat under för den sockersjuka som enligt läkarna ”i alla fall” skulle dödat honom i trettiofemårsåldern.
Då han tillsammans med en systerdotter sprängdes ihjäl i sin bil var han inte bara en välkänd romanförfattare utan också medlem i politbyrån för Folkfronten för Palestinas Befrielse, PFLP, redaktör för dess tidning Al-Hadaf – och av sionisterna framför allt hatad för sin förmåga att förklara och tydliggöra den palestinska motståndskampen inför en växande israelkritisk opinon.
Någon eller några veckor efter hans tolfte födelsedag 1948 tvingades han och hans familj – och så många andra – lämna hemstaden Akka. Först till Libanon, sedan till Syrien och det stora flyktinglägret Yarmuk (som idag terroriseras av Daesh/IS).
Den 9 april 1948 var inte bara Ghassan Kanafanis tolvårsdag; det är datumet för den första (kända) av alla sionistiska massakrer mot palestinierna.
I byn Deir Yassin mördades 254 invånare, brunnarna fylldes med lik, och överlevande packades ihop på lastbilsflak och kördes omkring i bland annat Jerusalem medan högtalare varnade den palestinska befolkningen för det öde som väntade dem om de inte begav sig av.
Förövarna var medlemmar av terrororganisationen Irgun som leddes av Menachem Begin, på 1970- och 80-talen Israels premiärminister och 1978 mottagare av Nobels fredspris tillsammans med Egyptens Anwar Sadat.
Var det den lärdomen mänskligheten skulle dra av Auschwitz?
Herbert Tingsten, en gång tongivande chefredaktör för Dagens Nyheter, förklarade i en debatt våren 1968 att israelerna ”hjälpte” araberna att fly ”av omtanke om dem”, ”med tanke på de problem som kanske skulle komma att uppstå för dem i Israel”.
Det är i stort sett bara i tidningar som Proletären och Al-Hadaf de mördade i Deir Yassin har tillåtits existera.
När skribenter i vår del av världen emellanåt räknar upp namnen på de vidrigaste massakrer människor begått mot varandra nämns aldrig Deir Yassin – eller Gaza eller Qibya eller Kalkiliya eller Gaza eller Samua eller Gaza eller…
För mig står Deir Yassin den 9 april 1948 som ett av de tidigaste exemplen på ”Västvärldens” fortsatta antisemitism efter Auschwitz – en bakvänd, allt tillåtande rasism som på nytt ser och bemöter judar som ”något annat” än övriga människor – och därmed oupphörligen bäddar för nya katastrofer.
Och bakom rasismen (som så ofta) imperialismen – och kanske, hos somliga, den gamla vanliga, vidriga antisemitismen med rädslan att utan Israel skulle kanske dessa judar vilja ta sig hit…
Ghassan var en av de närmaste vänner jag haft och jag var en av dem som talade på hans ”arabayin” i Beirut, fyrtio dagar efter hans död.
Ändå har jag här inte kunnat koncentrera mig på ”hans” 9 april och hans imaginära åttioårsdag, har inte kunnat tänka mig att skriva om hans liv och död ”på bekostnad” av alla de för oss namnlösa palestinier, irakier, syrier etc som decennium efter decennium mördats, stympats eller drivits på flykt – alla på grund av imperialismens ekonomiska, politiska och militära hantering de senaste hundra eller tvåhundra åren.
Men Ghassan var en av dem. Hans tolvårsdag den 9 april 1948 blev hans sista födelsedag i Palestina.
Under samma månad intog Haganah, den blivande israeliska armén, hamnstaden Haifa och i samma veva började väpnade sionistiska förband dyka upp i det närbelägna Akka.
Ghassan var ett av alla de barn som ända från början och ofta under en stor del av sitt vuxna liv fick ta ansvar för och försöka försörja föräldrar vars liv och livskänsla gått i kras.
Det går att säga att han fick leva sina trettiosex år fullt ut – pådriven av sina erfarenheter, det politiska engagemanget som började redan under tonåren i Yarmuk, behovet att uttrycka sig; och föreställningen om att sockersjukan skulle bli hans död.
Sin danska fru mötte han på ett internationellt ungdomsläger i Titos Jugoslavien. Både politiskt och litterärt-kulturellt blev han en av de främsta att bidra till en palestinsk pånyttfödelse.
Det var vid vårt första möte, i Beirut i februari 1968, som jag fick klart för mig att det fanns en palestinsk organisation vars mål var ett socialistiskt demokratiskt samhälle för både judar och araber.
Mer privat fann vi varandra i ett samtal om politikens gestaltning i ett skrivande som egentligen har andra drivkrafter.
Han dog knappt tre år innan FNL:s slutliga seger över USA-imperialismen. Och han fick aldrig uppleva den stolta, stenkastande Intifadan. På många plan hade det haft stor betydelse om han fått leva vidare – men han slapp också mycket som varken han eller någon annan kunnat påverka…
Men Historien tar inte slut här.