Hoppa till huvudinnehåll
Av

Vi måste tala om Ådalen

Det är dags att tala om Ådalen igen. Nyutgivningen av Birger Normans bok är nyttig läsning.

Man kom att tänka på ett kommunistiskt torgmöte i en göteborgsk arbetarförort i början av 70-talet.
Studentrevolten 1968, gruvstrejken 69-70, det allt kraftigare solidaritetsarbetet för det kämpande Vietnam och de tilltagande vänstervindarna i början av 70-talet föranledde socialdemokraterna att ladda med allt mer grovkalibrig antikommunism ute på arbetsplatserna.

Vi anklagades för att vara våldsverkare med batonger i bakfickan och bomber i badkaret. Vi kallade ju oss revolutionärer och förespråkade en väpnad revolution. Dåtidens terrorister med andra ord.

Alltså befann vi oss omgivna av en stor skara antagonistiska arbetarungdomar i övre moppeåldern. Inspirerade av sina föräldrar skulle de ”snacka förstånd med oss”.

Vi försökte förklara att det inte i första hand var vi som använde våld. Det var ju för att försvara oss mot våra motståndare som vi arbetare måste vara beväpnade – sa vi. Kom igen, kan ni inte er historia? Vet ni inte att svenska arbetare dödats av svensk militär.

Jodå, kom svaret – Ådalen 31. Isen var bruten.

August Palm betraktade Ådalen, i mitten på 1880-talet som politiskt efterblivet. Exempelvis arbetare som arbetade frivilligt för att sona sina försyndelser gentemot företaget. Det ansåg August vara feodalt.

Men framväxten av sågverk och massafabriker längs hela Norrlandskusten ledde till förändringar. Bönderna proletariserades och radikaliserades.

Vid Ångermanälvens mynning låg sågverk och massafabriker tätt. Man kunde lätt cykla eller gå från ett bruk till ett annat. Det var här uttrycket myntades: ”och vart man såg så såg man såg vid såg”.
Ådalen blev som en enda stor arbetsplats. Arbetarna och deras fackföreningar var aktiva och radikala och snart kom Ådalen att kallas ”det röda Ådalen”.

Efter första världskriget gick konjunkturen upp för exportindustrin särskilt för pappers och massaindustrin men en bit in på 20-talet vände det och arbetslösheten började sprida sig.

Det här är en tid av levande solidaritet arbetare emellan under svåra förhållanden. Hög arbetslöshet, särskilt under vintern då Ångermanälven var frusen och inga fartyg anlöpte prövade solidariteten och sammanhållningen.

När vinsterna för kapitalisterna minskade försökte kapitalisterna i vanlig ordning vältra över bördan på arbetarna. Strejker och demonstrationer var vid den här tiden vardagsmat.

När våren och islossningen kom ökade trycket på att produktionen skulle fungera som normalt. Timret forsade ned för älven och fartygen köade ute på det isfria vattnet. På sulfatfabriken i Marma ville företaget sänka lönerna för att öka lönsamheten. I Sandviken sympatistrejkade arbetarna, i Kramfors träffades de och i Lunde samlades strejkbrytarna.

Strejkbrytarna hade kommit från Halland via Stockholm och organiserades centralt genom Svenska Arbetsgivareföreningen. De skulle bryta strejken i Sandviken och skyddas av polisen var det tänkt. När polisen inte räckte till kallades militären in.

Händelserna i Ådalen den 14 maj 1931, då fem arbetare dödades och fyra sårades av utkommenderad yrkesmilitär, har beskrivits av författaren Birger Norman i boken Ådalen 31.

Norman var född och uppvuxen i Ådalen och var då 17 år. Han bodde granne med den unga, nästan jämnåriga Eira som sköts ihjäl av en rikoschett.

När skotten föll var den unge Norman cyklandes på väg bort från Lunde, men tack vare sina goda kontakter och ambitiösa efterforskningar känns boken nästan som en ögonvittnesskildring. Med hjälp av detaljrikedomen och de levande vittnesmålen kliver man lätt tillbaka 80 år i tiden.

Man kan inte låta bli att gripas av de tragiska öden i dödens kölvatten, med föräldrar som blivit av med sin dotter, barn som blivit av med sin pappa.

Man blir fortfarande förbannad över exempelvis von Sydow i arbetsgivareföreningen som sade nej till den borgerliga regeringen Ekmans vädjan om att dra tillbaka strejkbrytarna innan det är för sent.

Ännu i dag imponeras man över den kämpaglöd och sammanhållning som fanns bland arbetarna i det röda Ådalen. Intressant är också att följa hur dåtidens tidningar speglade händelserna.

Man blir upprörd av det rättsliga efterspel som följde efteråt, där aktiva arbetare dömdes till straffarbete medan ytterst ansvariga slapp undan med bagatellartade, symboliska straff. Tex fick den befälhavare som kommenderade eld, Nils Mesterton, bara åtta dagars vaktarrest.

För att inte tala om de som bekvämt bakom skrivborden satte luntan till krutdurken genom att skicka upp svartfötterna.

De straffade arbetarna vägrades amnesti av den 1932 tillträdda socialdemokratiska regeringen under ledning av Per-Albin Hansson. Socialdemokraterna förnekade sig inte då heller.
Allt detta finns väl beskrivet i Birger Normans bok.

På baksidan av boken står att den är en reportagebok medan författaren själv beskriver den som en berättelse. Visserligen står händelserna uppradade i kronologisk ordning men i pennan håller en författare inte en reporter.

Norman har en resonerande stil rakt igenom, där han vänder och vrider på det som hänt och försöker belysa det skedda ur olika vinklar. Kanske han lyckats så bra med detta tack vare den långa tid som förflutit innan boken blev skriven. Den kom ut första gången 1968. En utökad upplaga kom ut 1981 och en nytryckning med extramaterial 2010.

Det finns knappt några levande kvar som kan berätta om Ådalen 31. Att läsa och minnas vad som hänt är därför viktigt. Särskilt för yngre kan det vara en bra läsning. För oss äldre gäller det att inte tappa minnet.
I förordet understryks vikten av att hålla det arbetande folkets historia vid liv. Den är alldeles för viktig för att glömmas bort. Våra demokratiska rättigheter har vi inte fått gratis. De har erövrats av arbetsklassen genom hård och stundtals blodig kamp. De rättigheter vi inte aktivt försvarar kommer att tas ifrån oss.

Förlaget hoppas genom nyutgåvan att motverka den historielösheten som nu råder. Det är dags att börja tala om Ådalen igen.

Man tänker på torgmötet för snart 40 år sedan, dödskotten för 80 år sedan och håller med. Det är dags.

Lars Gerdin