Hoppa till huvudinnehåll
Av

"Vi var nyfikna och orädda"

Skådespelerska, regissör och sångerska, Maria Hörnelius har gjort det mesta under sin mer än fyrtioåriga karriär. – De olika delarna berikar varandra, säger Maria Hörnelius när vi ses en frostbiten söndagsförmiddag. Maria Hörnelius bor numera utanför Ulricehamn, men idag är hon i Göteborg för att handla julklappar.


Det var här i Göteborg som Maria Hörnelius påbörjade sin yrkesbana, och hennes många år vid Göteborgs Stadsteater och Angereds Teater har lämnat djupa avtryck. Men även om många ser Maria Hörnelius som en göteborgare, så är det inte här hon föddes.

Under uppväxten flyttade Maria Hörnelius runt mycket. Ena året bodde hon i Stockholm, nästa i Baskemölla. Men Maria säger själv att det är i Sundsvall hon har sina rötter. I Sundsvall bodde dessutom mormodern, som Maria Hörnelius bodde hos i långa perioder.
– Mamma var servitris, så vi flyttade annars dit där det fanns jobb.

När Maria Hörnelius slutat skolan jobbade hon på ett ålderdomshem i Sundsvall. Hon slukade böcker som hon fick av en äldre sjuksköterska. Det var så Maria Hörnelius blev bekant med Karin Boye, Dan Andersson, och flera andra svenska författargiganter.

– Jag läste högt ur böckerna för henne, och hon sade att hon tyckte att jag läste så bra och att jag borde bli skådespelerska.

Maria Hörnelius tog sin arbetskamrat på orden. Hon sade upp sig och flyttade till Stockholm. Där fick hon tag i ett litet billigt rum utan värme och började på Axel Witzanskys teaterskola.

– Jag gick upp klockan fem varje morgon för att städa kontor på en trävarufirma. Där samlade jag också ihop spillvirke som jag använde för att elda i min lägenhet på kvällen. Från städjobbet gick jag direkt till mina lektioner. På kvällarna jobbade jag i garderoben på Konserthuset.

1961 flyttar Maria Hörnelius till Göteborg och börjar på Göteborgs Stadsteaters elevskola. Här har många av landets stora skådespelare fostrats, som Sven Wollter och Thommy Berggren. Det är på elevskolan Maria Hörnelius kommer i kontakt med bland andra Kent Andersson och Ingvar Hirdwall.

Vid den här tiden var kulturen en naturlig del av samhällsdebatten och politiken.

– Hände det nåt på Stadsteatern så stod ju det på Göteborgs-Postens löpsedel, berättar Maria Hörnelius.

Därför var det kanske inte så konstigt att hon nu också började engagera sig politiskt. Men det var inte kulturfrågor som fick Maria Hörnelius att gå ut på gatorna och demonstrera.

– Det var miljöfrågorna och en jäkla tennismatch i Båstad, säger Maria Hörnelius med eftertryck.
1968 skulle Sverige nämligen möta rasistiska Rhodesia, som Sydafrika då hette, i Davis Cup. Detta blev den gnista som tände dåtidens spirande vänsterrörelse som samlades till den första nationella solidaritetsaktionen under 1960-talet. De protesterande lyckades stoppa matchen.

– Sen drog Vietnamrörelsen igång och jag började bli intresserad av KFML. Jag bodde ju i Göteborg så KFML var det naturliga valet, berättar Maria Hörnelius.

När sedan Sverige skulle möta militärjuntans Chile i Davis Cup 1975 var proteströrelsen redo. Det var också polisen denna gång, och matchen spelades trots enorma demonstrationer. Det var med anledning av denna match som Hoola Bandoola Band skrev låten ”Stoppa matchen”, som blev soundtrack åt en hel generation.

När Maria Hörnelius får frågan om hur hon skulle beskriva den här tiden funderar hon en stund.

– Mest var det en upplevelse av att ingenting är omöjligt. Vi kände att vi verkligen kunde förändra, fan vad starka vi var!

– Vi ville ställa allt på huvudet. Engagemanget byggde på ett stöd för de svaga, i såväl Vietnam som här i Sverige. För mig har det egentligen aldrig varit konstigt, jag kommer ju själv från
arbetarförhållanden, säger hon.

Vid 37 års ålder skivdebuterar Maria Hörnelius med LP:n ”Det finns inget mörker”. Då har hon redan medverkat i epokgörande pjäser, som Kent Anderssons och Bengt Bratts Hemmet, och samma år som skivan ges ut börjar hon arbeta på Västmanlands Länsteater. Men sången har fortsatt att följa henne genom karriären.

Liksom politiken. Maria Hörnelius har aldrig övergett tankarna om rättvisa och solidaritet, och hon har inte mycket till övers för politikerna i riksdagen. Men hon kan också se att 1970-talets vänsterrörelse och Kommunistiska Partiet vid den tiden knappast var felfritt.

– Vi var många gånger väldigt fyrkantiga. Det skulle sägas rätt saker och det skulle proklameras från scen. Men att det överhuvudtaget pratades om folks villkor i pjäserna hade nog en enorm betydelse.

Just engagemanget och tron på att det går att förändra är något som Maria Hörnelius återkommer till. Hon tror att dagens vänsterrörelse kan hämta kraft från den tiden, även om politiken måste föras på ett sätt som är anpassat efter dagens verklighet.

– Det borde vara inspirerande att vi var så många och så starka. Vi var nyfikna och orädda!