Alla tillsammans för rejäla lönelyft!

Nu har företaget så mycket pengar att styrelsen inte vet bättre råd att ösa ut dem till aktieägarna. Styrelsen föreslår en extrautdelning till aktieägarna på ofattbara 20 miljarder kronor.

Den summan betyder 729.927 kronor per anställd. Rakt i gapet på rentiererna.

Telia Soneras extrautdelning är skamlös och provokativ. Men ändå utgör Telia Sonera inget undantagsfall. Pengarna rasar in i alla storföretagskassor. För att sedan rasa ut igen som guldregn över aktieägarna.

Förra årets aktieutdelningar på sammanlagt 170 miljarder kronor var ett ”all time high”,         betraktades rentav som svårslaget rekord. Men det kommer att slås redan i år. Med råge. Storföretagen har så mycket pengar att de inte vet vad de skall göra av dem. Annat än att skänka dem som arbetsfria inkomster till ägarna.

Skamlöst och provokativt, som sagt. Särskilt i förhållande till de anställda. För när de anställda kräver lönelyft så finns det plötsligt inga pengar. Löneutrymmet sägs vara begränsat. De höga vinsterna påstås vara nödvändiga för att företagen skall överleva i den allt tuffare internationella  konkurrensen.

Det är naturligtvis rena tramset. Finns det utrymme för 20 miljarder till aktieägarna, så finns det utrymme för 20 miljarder till de anställda. Det är en fråga om prioritering. Vem skall premieras? De som arbetar eller de som profiterar på andras arbete?

Detta är förutsättningarna inför den just inledda avtalsrörelsen. Till våren löper över 500 avtal ut. Med Kommunal som eftersläntrare. Dessa avtal omfattar 2,8 miljoner löntagare, så det är mycket som står på spel. För väldigt, väldigt många.

Avtalsupptakten har ackompanjerats av diverse LO-piruetter. Med högeralliansen vid makten vågar till och med Wanja Lundby-Wedin slå på den trumma hon tidigare gömt undan längst in i garderoben.

Som det nu är lovar LO-förbunden att stöda varandra, så att inte s.k. svagare grupper får ett sämre utfall än andra. Det är i alla fall en god tanke. Om de offentliga arbetsgivarna vägrar att höja de skamligt låga kvinnolönerna i Kommunal, så lovar IF Metall att skramla med strejkvapnet. Vi skall applådera när det inträffar!

Sämre är att LO i vanlig ordning köper arbetsgivarmyten om det begränsade löneutrymmet. Den storståtliga samordningen skall inte bara stödja de svaga grupperna, utan skall också tillse att ingen grupp skall roffa åt sig ”oriktiga löneökningar”. Aktieägarna skall få ha sina pengar i fred!

LO har visserligen ännu inte enats om några konkreta lönekrav, men lika säkert som ett amen i kyrkan kommer lönekraven att landa på cirka 3,5 procent. Vilket ligger inom ramen för det påhittade löneutrymme som påbjudits av statliga Konjunkturinstitutet.

Det är faktiskt sanslöst i sin förljugenhet. Sedan 1998 har storföretagen ökat sin genomsnittliga vinst per anställd med 120.000 kronor om året. Varvid LO accepterar att de som slitit ihop till  denna enorma vinstökning skall hålla till godo med på sin höjd en tusenlapp.

1.000 kronor till löntagarna. 119.000 kronor till aktieägarna. Det är myten om löneutrymmet i ett äggskal.

Här måste medlemmarna säga stopp och belägg. Det finns inte minsta anledning att nöja sig med småsmulor från aktieägarnas dignande bort. Rejäla lönelyft är inte skadliga för vare sig den enskilde eller samhället. Rejäla lönelyft ger tvärtom både ökad köpkraft och ökade skatteintäkter, vilket sätter fart på en ekonomi i akut arbetslöshetskris.

Det är inte vår sak att ange den exakta nivån på lämpliga lönekrav, det måste göras av arbetarkollektiven själva. Detta behöver vi, detta är vi värda och detta är vi beredda att kämpa för. Men glöm för all del inte den ram som sätts av vinstökningen sedan 1998, en vinstökning som nu förslösas i guldregn över aktieägarna.

Offentliganställda kan kanske känna sig utlämnade i detta resonemang. Men gör inte det! De enorma vinsterna är också ert löneutrymme. Dels för att rejäla lönelyft för industriarbetarna ger rejäla ökningar av skatteintäkterna. Men också för att de offentliga arbetsgivarna mycket väl kan finansiera rejäla lönelyft för de offentliganställda via vinster och aktieutdelningar. Det är bara att höja bolags- och kapitalbeskattningen.

Högerregeringen gör tvärtom. Den sänker skatterna för de rika, för dem som redan har så det räcker och blir över. Hur kan någon då påstå att det inte finns pengar till höjda löner i det offentliga.

Kort sagt. Lönelyftens finansieringen är inte de offentliganställdas sak. Formulera era egna lönekrav och slåss för dem. Sedan får  de offentliga arbetsgivarna skaffa fram de pengar som behövs och finns.

Avtalsrörelsen känns säkert avlägsen för de flesta. Den är något som pågår långt borta, långt uppe. Men det duger inte att reagera först då avtalen förs ner till lokal nivå. Då är de redan undertecknade och fredsplikt råder.

Nu är tid att inleda diskussionen om lönekraven; nu är tid att kräva att fackförbunden tar den strid de så pikant skramlat för efter valet. Det handlar inte om att ställa arbetare mot arbetare. Privatanställda och offentliganställda har gemensamma intressen, liksom manliga och kvinnliga arbetare. Visst! Låt oss gemensamt kämpa för att de som har lägst löner för mest. Men det är den gemensamma, solidariska kampen som är det avgörande.

Alla tillsammans för rejäla lönelyft!

31 oktober 2006
Proletären 44, 2006

• Kommunistiska Partiet drar igång en kampanj för rejäla lönelyft i den kommande avtalsrörelsen. Mer material hittar du på Kommunistiska Partiets hemsida, där du också kan beställa flygblad för utdelning på din arbetsplats.