Almedalen: Gycklarnas marknad
Mona Sahlin var sur över att företrädaren Göran Persson inte dök upp när hon som sosseordförande premiärtalade i Almedalen, när han nu ändå befann sig i Visby.
Men Persson var inte på plats som sosse, om han nu fortfarande är det, utan som nyvoren PR-konsult i moderatledda lobbyföretaget JKL, så han hade andra och viktigare saker för sig än att låta sig tråkas ut av Sahlin.
Kanske smög Persson till sig ett möte med miljöminister Andreas Carlgren, som auktionerade ut det första utspelet i Almedalen. Perssons första uppdrag som JKL-lobbyist är nämligen att sprida glans över bilindustrins påstådda miljöansvar. Varvid vännen Carlgren är mannen att tala förtroligt med. Det gäller att göra skäl för lönen.
*
Persson uppdykande i Visby är signifikativt. Som statsminister höll han sig helst borta från politikermarknaden i Almedalen, med dess horder av närgångna journalister och lobbyister. En statsminister behöver inte exponera sig så naket, något som också efterträdaren Fredrik Reinfeldt förstått. Till journalisternas ohöljda besvikelse och upprördhet.
Men som lobbyist har Persson inget val. Politikermarknaden är numera hans arbetsplats och även om den i hans fall kanske inte är den viktigaste, som fd statsminister har han så många andra och mer diskreta dörrar att knacka på, så är närvaron lika obligatorisk som den på båtmässan för båtförsäljaren. Det gäller som sagt att göra skäl för lönen.
Det sägs att den professionella opinionsbildningen i Sverige omsätter 40 miljarder kronor om året, lobbyisterna i Bryssel inräknade.
Hur mycket som omsätts i Visby den andra veckan i juli förtäljer inte statistiken, men det lär sättas upp en och annan champagneflaska på JKL:s och de andra lobbyföretagens representationskonton, utöver de väl tilltagna arvodena till PR-konsulterna.
Skall smörjet smaka, så kostar det.
Persson uppdykande i Visby är signifikativt. Som statsminister höll han sig helst borta från politikermarknaden i Almedalen, med dess horder av närgångna journalister och lobbyister. En statsminister behöver inte exponera sig så naket, något som också efterträdaren Fredrik Reinfeldt förstått. Till journalisternas ohöljda besvikelse och upprördhet.
Men som lobbyist har Persson inget val. Politikermarknaden är numera hans arbetsplats och även om den i hans fall kanske inte är den viktigaste, som fd statsminister har han så många andra och mer diskreta dörrar att knacka på, så är närvaron lika obligatorisk som den på båtmässan för båtförsäljaren. Det gäller som sagt att göra skäl för lönen.
Det sägs att den professionella opinionsbildningen i Sverige omsätter 40 miljarder kronor om året, lobbyisterna i Bryssel inräknade.
Hur mycket som omsätts i Visby den andra veckan i juli förtäljer inte statistiken, men det lär sättas upp en och annan champagneflaska på JKL:s och de andra lobbyföretagens representationskonton, utöver de väl tilltagna arvodena till PR-konsulterna.
Skall smörjet smaka, så kostar det.
*
Politikerveckan i Almedalen har något av gycklarnas marknad över sig. Visst. Det finns säkert politiker och politiskt engagerade som åker till Visby i ärligt uppsåt och som hoppas att media skall intressera sig för ett ärligt menat budskap. Men de reser som regel hem i besvikelse. Politikerveckan är inte till för dem.
Detta jippo är skapat av media, som något att skriva om trots att inget händer, och den hålls igång med hjälp av lobbyisterna, som i kring Almedalen kan knyta de kontakter som ger frukt längre fram. Under mer avslappnade former än i Stockholms politikerkvarter.
Politikerna beträder lydigt scenen och dansar med, som de gycklare de är. De bjuder media på något att skriva hem om, som när Andreas Carlgren lovar att rädda Östersjön med åtgärder som inte betyder mer än en piss i Bottenhavet och som när Mona Sahlin lovar att rädda ungdomen genom att tillsätta en ungdomspanel.
Självklart småpratar de artigt med lobbyisterna och de tar lika artigt emot deras visitkort och deras bjudningar - om inte annat så kan dessa vällovliga kontakter bjuda nya karriärmöjligheter i livet efter detta, som för Göran Persson.
Politikerveckan i Almedalen har något av gycklarnas marknad över sig. Visst. Det finns säkert politiker och politiskt engagerade som åker till Visby i ärligt uppsåt och som hoppas att media skall intressera sig för ett ärligt menat budskap. Men de reser som regel hem i besvikelse. Politikerveckan är inte till för dem.
Detta jippo är skapat av media, som något att skriva om trots att inget händer, och den hålls igång med hjälp av lobbyisterna, som i kring Almedalen kan knyta de kontakter som ger frukt längre fram. Under mer avslappnade former än i Stockholms politikerkvarter.
Politikerna beträder lydigt scenen och dansar med, som de gycklare de är. De bjuder media på något att skriva hem om, som när Andreas Carlgren lovar att rädda Östersjön med åtgärder som inte betyder mer än en piss i Bottenhavet och som när Mona Sahlin lovar att rädda ungdomen genom att tillsätta en ungdomspanel.
Självklart småpratar de artigt med lobbyisterna och de tar lika artigt emot deras visitkort och deras bjudningar - om inte annat så kan dessa vällovliga kontakter bjuda nya karriärmöjligheter i livet efter detta, som för Göran Persson.
*
För vår del kan vi inte uppamma minsta intresse för detta spektakel. Med det verkliga politiska skeendet har det mycket litet att skaffa och med verklig opinionsbildning har det kapat alla trossar. Det hela liknar mest en dokusåpa, där den mediala skillnaden är att verklighetsflykten flyttat från nöjessidornas skvallerspalter till de politiska kommentatorernas tomma analyser och till bloggarnas självöverskattande banaliteter.
Så Mona Sahlin får ursäkta. Inte heller vi finner skäl att intressera oss för hennes uppträdande i Almedalen. Eller för vad som i övrig sker på denna gycklarnas marknad. Detta är inget att skriva hem om. Så nu sätter vi punkt.
11 juli
Proletären nr 28, 2007
För vår del kan vi inte uppamma minsta intresse för detta spektakel. Med det verkliga politiska skeendet har det mycket litet att skaffa och med verklig opinionsbildning har det kapat alla trossar. Det hela liknar mest en dokusåpa, där den mediala skillnaden är att verklighetsflykten flyttat från nöjessidornas skvallerspalter till de politiska kommentatorernas tomma analyser och till bloggarnas självöverskattande banaliteter.
Så Mona Sahlin får ursäkta. Inte heller vi finner skäl att intressera oss för hennes uppträdande i Almedalen. Eller för vad som i övrig sker på denna gycklarnas marknad. Detta är inget att skriva hem om. Så nu sätter vi punkt.
11 juli
Proletären nr 28, 2007