Ansvarslös politik i fördjupad kris

Sanningen är att Reinfeldts ansvarspredikningar utgör alltmer ihåliga försök att dölja en djupt ansvarslös politik; sanningen är att firma Reinfeldt & Borg rullar tummarna när krisens andra skov nu hotar att slå sina klor i Sverige, med ökad arbetslöshet och därmed urgröpta offentliga finanser som följd, framförallt i den plundrade kommunsektorn.

Ansvarspredikanten Reinfeldt hävdar att han och hans regering tar ansvar för statsfinanserna. Men det är sant bara i den närsynte kamrerens grumliga perspektiv. Att ta ansvar för statsfinanserna är framförallt att ta ansvar för jobben och därmed för skatteintäkterna. Men det gör inte Reinfeldt & Co. Jobbskatteavdragen utgör jobbpolitiska fiaskon, vilket arbetslöshetssiffrorna bevisar.

Vi missunnar ingen arbetare mer pengar i plånboken (även om vi är emot straffbeskattning av pensionärer, arbetslösa och sjuka). Men att sänka skatterna för de rika är att elda för kråkorna i krisen.

Nu lägger firma Reinfeldt & Borg det femte jobbskatteavdraget på is. Vilket är gott och väl. Att fullfölja en bevisligen misslyckad och därtill djupt orättvis jobbpolitik när konjunkturen störtdyker vore närmast kriminellt. Men det räcker absolut inte. De goda statsfinanser som Reinfeldt och Borg påstår sig ta ansvar för måste användas för offensiva jobbsatsningar i krisen, annars finns risk för en nedåtgående spiral, där ökad arbetslöshet i ett huj äter upp de små marginaler som högerns skattesänkningar lämnat i statsfinanserna.

Firma Reinfeldt & Borg påstår sig då ta ansvar genom att vidhålla löftet om sänkt restaurangmoms. Det är patetiskt i sin ynklighet och därtill mycket belysande för Moderaternas nyliberala klasspolitik.

Enligt regeringens glädjekalkyler beräknas den sänkta restaurang-momsen ge 3.500 jobb till en kostnad om 3,6 miljarder kronor om året.

Tretusen nya jobb är naturligtvis inte kattskit. Men frågan är om sänkt restaurangmoms är rätt använda pengar. Vårt svart är nej. Att göda privata krogägare – med några tusen nya jobb som bieffekt – är förskingring av skattemedel, särskilt som pengarna kan användas mycket bättre.

Vi har alls inget emot stimulans av köpkraften i kristider, varvid vi prioriterar stimulans av offentlig köpkraft. 3,6 miljarder kronor i ökade statsbidrag till kommunerna är bättre jobbpolitik är sänkt restaurangmoms. Men en sådan åtgärd föresvävar inte ens en högerregering som har som långsiktigt mål att ersätta offentlig konsumtion med privat.

I den mån den privata konsumtionen skall stimuleras bör den riktas till de sämst ställda, som har behov av att konsumera mer. Sänkt skatt för pensionärer och höjda garantipensioner är god konjunkturpolitik. För att bara ta ett exempel.

Men vår huvudinvändning är en annan. Krisen möts inte genom att fler har råd att gå på krogen oftare, med klirr i kassan för krogägarna, utan genom offentliga framtidsinvesteringar.

Sverige har idag ett förfallet och underdimensionerat järnvägsnät, med ständigt kaos i trafiken som följd. Förfallet är politiskt dirigerat. Få länder i Europa satsar så lite som Sverige på järnvägsnätet. Bara ett exempel. Under perioden 2007-2013 investerar Österrike 7,83 procent av BNP i järnvägsinfrastruktur, att jämföras med Sveriges 3,02 procent.
Förvånas då inte över att den svenska järnvägstrafiken inte fungerar och förvånas heller inte över att arbetslösheten i Österrike är drastiskt lägre än i Sverige. Investeringar i infrastruktur ger jobb i flera led.

Sak samma med bostadsbyggandet. Varje byggnadsarbetare i arbete ger jobb åt ytterligare fyra. Men trots att tre av fyra kommuner rapporterar om bostadsbrist och trots ett fortgående förfall i miljonprogrammets snart femtioåriga bostadsbestånd ligger bostadsbyggandet i Sverige på en historisk låg och fullständigt otillräcklig nivå. Regeringen planerar för bostadsbrist, till lycka för giriga fastighetsägare, som med avskaffad hyresreglering ser ockerhyror som klirrande framtidsmöjlighet.

Här finns utrymme för verkliga jobbsatsningar. Bygg ut järnvägen, bygg bort bostadsbristen och renovera miljonprogrammets bostadsbestånd, gör det med statliga pengar och gärna med lånade pengar, för att låna
till investeringar är sund ekonomi, särskilt i kristider. Eftersom pengarna materialiseras i tillgångar.

Att låna till skattesänkningar, som regeringen Reinfeldt, är dock fullständigt ansvarslöst, är att undergräva de offentliga finanserna.

Offentliga investeringar är inget alternativ för Reinfeldt & Borg, vars hela krispolitik utgår från naiv förtröstan på den kapitalistiska marknadens förträfflighet. Att driva en sådan låt gå-politik efter fyra år av kapitalistisk kris och när denna kris nu går in i en andra och fördjupad fas är i sanning ansvarslöst.

Fredrik Reinfelds maniska tal om ansvar är bluff. Reinfeldt är en humbug.