Är rymden ockuperad?

SVT:s Bert Sundström vet inte riktigt vilket ben han skall stå på. På plats i världens mest slutna land får han beskåda den tvåstegsraket som i veckan skall lyfta upp Nordkoreas första vädersatellit i en omloppsbana kring jorden. SVT:s team fick filma allt de ville och ställa vilka frågor de ville – ”känslan var att personalen på plats ville visa oss precis som det är”, skriver Sundström på SVT:s hemsida.

Inget hemlighetsmakeri, alltså, vilket både förvånar och frustrerar förstagångsbesökaren Sundström. Något slags fuffens måste det väl ändå vara med denna satellit, som att Nordkorea i verkligheten prövar en bärraket för kärnvapen, precis som USA påstår.

För Nordkorea representerar detta resonemang ett moment 22. För som alla vet kan en bärraket för satelliter också bära kärnvapen. Anklagelsen behöver därmed inte bevisas och den kan inte motbevisas, hur enträget Nordkorea än försäkrar att syftet är rent civilt. Frågan måste därför diskuteras principiellt.

För det första: Har Nordkorea samma rätt som andra länder att skicka upp satelliter runt jorden eller är rymden ockuperad av de länder och företag som redan finns där?

Till sakfrågan skall sägas att det idag cirkulerar cirka 2500 satelliter runt jorden, uppskjutna av USA, Ryssland, Kina, Japan, Indien, Israel och de sexton länder som samarbetar inom ramen för Europeiska rymdorganisationen med rymdraketbasen Esrange utanför Kiruna som bas, däribland Sverige.

Några avtal om begränsningar av sattelitverksamheten finns inte, inte ens i förhållande till de privata företag som idag skjuter upp en tredjedel av alla nya satelliter i rent kommersiellt syfte.

Att då hävda att Nordkorea inte har rätt att skjuta upp en vädersatellit är absurt. Alla länder har lika rätt till rymden.

Men låt oss föra resonemanget ett steg till, detta med anledning av att USA i dagarna skickar ett andra hangarfartyg till Persiska viken.

Scenariot är känt. USA hävdar att Irans civila kärnkraftsprogram syftar till att utveckla kärnvapen, trots idoga förnekanden från Teheran. Återigen handlar det om ett moment 22. För som alla vet hänger kärnkraft och kärnvapen ihop. De anrikningsanläggningar som används för att anrika bränsle till kärnkraftverk kan efter smärre justeringar också användas för att anrika uran till kärnvapen. Men åter måste frågan diskuteras principiellt.

För det andra: Har Iran samma rätt som andra länder att bygga kärnkraftverk?

Till denna sakfråga skall sägas att det idag finns 450 kärnkraftverk i 30 länder, huvudsakligen i västvärlden.
Vi har inte den blekaste aning om vilka avsikter regimen i Teheran har med sitt kärnkraftsprogram, men håller inte kärnvapenspekulationen för utesluten. Regimen har säkert lärt av läxan Irak, så som den så träffsäkert formulerats av John Pilger: ”USA angrep Irak för att Irak inte hade några massförstörelsevapen. USA angriper inte Nordkorea för att Nordkorea har kärnvapen.”

Men avsikten spelar faktiskt ingen roll för svaret på frågan. För självklart har Iran samma rätt som andra länder att bygga kärnkraftverk. Den som vill förhindra att kärnkraften används i krigiska syften måste vara emot kärnkraften som sådan. Eftersom det inte finns några garantier för att en stat som är fredlig idag inte blir krigisk i morgon.

Kärnvapen är monstruösa vapen som omgående bör förbjudas.För vår del är vi för en fullständig kärnvapennedrustning. Men vi är inte för den selektiva ordning som går ut på att behålla de nuvarande kärnvapenmakternas monopol, att hota uppstudsiga länder med.

Kärnvapennedrustningen måste vara samfälld och fullständig och ske i alla länder samtidigt, inte minst i USA, som är det enda land som hittills använt kärnvapen och som också är det enda land som öppet hotar andra länder med kärnvapenkrig.

Med detta sagt vill vi avvisa det monumentala hyckleri som idag gäller i dessa frågor. Världen kan inte styras av den olika rätten, där vissa länder fråntas den rätt som andra tilldömer sig själva.

Vi hoppas därför att Nordkoreas vädersatellit lyckligen hamnar i sin omloppsbana kring jorden och att den förmår sända sin information till markstationen, till nytta för detta av naturkatastrofer så hårt drabbade land. Om uppskjutningen dessutom sänder kalla kårar utefter ryggraden på diverse krigsgalningar i Washington, så inte oss emot. Kanske kan det bidra till att USA äntligen ger upp hoppet om militär seger i Korea går med på det fredsavtal som det koreanska folket hoppats på och längtat efter i snart 60 år.