Arbetarlinje för jobb

”Jag blir arg på alla företag som flyttar utomlands för att få mer vinst. De säger att aktieägarna vill ha mer, men vilka är det som gör att de får mer pengar? Det är ju vi arbetare.”

Orden tillhör Electroluxarbetaren Kristina Johansson som intervjuades i P1-morgon härom veckan. Efter 37 år på kylskåpsfabriken i Mariestad tvingades hon och hennes arbetskamrater ut i arbetslöshet. Ägarna Wallenberg drev igenom en flytt till Ungern där lägre löner och en allt mer arbetarfientlig blåbrun regim garanterar högre vinster.

Electrolux är inget undantag. Enligt tidningen Dagens Arbetes senaste granskning har nästan vart fjärde jobb i Sverige inom de svenska storföretagen försvunnit under 2000-talet. ”Arbetskraftskostnaderna är
givetvis en viktig del i det”, erkänner Teknikföretagens chefekonom Anders Rune till Dagens Arbete.

Mellan 2006 och 2014 ökade antalet anställda i de svenska storföretagens fabriker i utlandet med nästan 50 procent. Avindustrialiseringen av Sverige och superexploateringen av billig arbetskraft utomlands har varit en synnerligen lönsam affär. 2015 delade de svenska storföretagen på Stockholmsbörsen ut 173 miljarder kronor till sina ägare, en ökning med 147 procent sedan 2005.

Mycket vill ha mer och i veckan lade Teknikföretagen fram sitt senaste förslag gällande lönedumpning. Det ska göras genom en ny anställningsform kallad etableringsanställning.

När de tidigare förhandlingarna mellan LO och Svenskt Näringsliv om liknande anställningsformer har lagts på is passar Teknikföretagen, den arbetsköparorganisation som samlar de svenska storföretagen, på att gå på offensiven. Bakom det vackra pratet om integration döljer sig lönesänkarens giriga flin.

Om storföretagen får som de vill ska kapitalisterna kunna köpa arbetskraft till det facila priset av 8.000 kronor per skalle. Som garant för dumpningen av priset på varan arbetskraft står staten, som både
garanterar slopad arbetsgivaravgift och skjuter till ytterligare 8.000 kronor i ”bidrag” till den anställda.

För den nyanlända arbetaren blir det en knaper tillvaro på 16.000 kronor, långt under de gällande lönerna. För arbetarkollektivet innebär det splittring och en enorm press nedåt på lönerna. Det fackliga löftet om att ingen ska sälja sig under det överenskomna priset blir ett minne blott.

För kapitalisten innebär det en arbetskraftskostnad på mindre än en tredjedel jämfört med vad de betalade för Kristina Johansson och arbetarna på Electrolux i Mariestad innan nedläggningen.
Storföretagens försök att använda integration av nyanlända som ett argument för att dumpa löner måste kategoriskt avvisas.

Självklart behövs snabbkurser i svenska språket för nyanlända, med utbildning på betald arbetstid. Språket är det första steget till integration och en nödvändig förutsättning för att fungera på en arbetsplats och
i samhället. Det handlar om säkerheten på jobben som förutsätter att arbetskamrater kan förstå varandra. Det handlar även om trygghet inom till exempel vård och omsorg, där det är nödvändigt att personal och patienter kan kommunicera helt och fullt med varandra.

Men utöver snabbkurser i svenska språket är förslag om att gruppen nyanlända ska pekas ut och ges speciella åtgärder – särskilt om detta handlar om lönedumpning – helt galet. Det är en politik för att ställa den ena gruppen mot den andra.

En arbetarpolitik för arbete åt alla måste vara generell och träffa alla. Politiken måste handla om hur arbetarklassen som helhet ska lyftas och förbättra sitt läge.

Samtidigt erkänner kapitalisterna genom Teknikföretagens senaste utspel att det är fullt möjligt för staten att angripa arbetslösheten. I årtionden har de kategoriskt vägrat att angripa arbetslösheten genom att nyanställa inom offentlig sektor.

Nu helt plötsligt ska arbetslösheten brytas genom att staten betalar löner åt arbetare. Men dessa arbetare ska inte anställas inom den vård, omsorg och skola som lider av underbemanning. Skattepengarna ska gå till att betala arbetskraftskostnader åt företag som år efter år slår vinstrekord.

Visst är det möjligt att angripa arbetslösheten, men en sådan politik måste utgå från frågan i vems intresse. Det är absurt att samtidigt som politiker tävlar om att skapa ”enkla jobb” (en ordkombination som bör bannlysas ur svenska språket), så tävlar de envåldshärskare som sitter på den ekonomiska makten om att lägga ner och flytta ut jobben.

Att stoppa kapitalisternas avindustrialisering av landet genom att förbjuda nedläggning av samhällsnyttig verksamhet är en avgörande del i en arbetarpolitik för jobb.

Lika självklara delar är att dela på jobben genom en sänkning av den generella arbetstiden, att nyanställa inom den offentliga sektor som i årtionden plågats av nedskärningar och underbemanning och att stoppa företagens import av billig arbetskraft.

En arbetarlinje för jobben måste utgå från Electroluxarbetaren Kristina Johanssons självklara sanning att kapitalisterna inte tar något ansvar för varken jobben eller landets framtid, deras enda lojalitet är till vinsten. Det är vi arbetare som skapar värdena genom vårt arbete och vi måste formulera vår egen politik för en bättre framtid.