Arbete åt alla!

I december 2009 var 419 000 människor anmälda som arbetslösa i Sverige. Det är 148 000 fler än i december 2008. På ett år har arbetslösheten därmed ökat från 5,8 till 9 procent. Än är botten inte nådd. Arbetsförmedlingen talar visserligen om en utplaning, men räknar ändå med att arbetslösheten kommer att öka också under 2010. Först i höst kommer i bästa fall en vändning. Om inget oförutsett inträffar.

Så ser det ut valåret 2010. Snart en av tio går utan jobb, de sjuka och utslitna oräknade. Det är en pina för de drabbade, särskilt i ett läge då a-kassan inte längre ger någon stabil trygghet. Men det är också ett samhälleligt slöseri av gigantiska mått. Eftersom samhället förslösar sin viktigaste resurs – den mänskliga arbetskraften.

Statsminister Reinfeldt ser som vanligt ut som en ledsen gris. Men han biter ifrån sig som ett vildsvin. Det är arbetslinjen som gäller.

Ytterligare 148 000 människor skall genom hot om social misär drivas land och rike runt i jakt efter jobb som inte finns för de flesta.

I förstone kan arbetslinjen synas sympatisk. Arbete och egen försörjning är en mänsklig rättighet. Det är full sysselsättning vi vill ha! Men i Reinfeldts mun förvandlas arbetslinjen till en spottloska mot alla dem som förnekas arbete. Eftersom hans  påstådda arbetslinje inte inkluderar en enda åtgärd för att skapa fler jobb.

Cynismen blir särskilt påtaglig i förhållande till de långtidssjuka och för tidigt utslitna, som nu rövas på sina ersättningar men hänvisning till att det säkert har någon liten arbetsförmåga kvar. Finns det liv i tårna skall det inte rullas tummar i utslitna händer.

Reinfeldt och hans skarprättare Cristina Husmark Pehrsson talar vackert om rehabiliteringskedjan. Ingen är så sjuk att han eller hon inte kan hjälpas tillbaka till arbetslivet. Med rätt insatser. Vi håller med i princip. Få människor är så sjuka eller funktionsnedsatta att de inte kan göra en liten insats för samhället, om så bara någon eller några timmar om dagen och då med uppgifter som är anpassade efter deras förmågor.

Vi anser rentav att det är en samhällelig skyldighet att erbjuda alla människor sådana anpassade arbetsuppgifter. För att de är bra för samhället. En liten arbetsinsats är också en arbetsinsats. Men också och inte minst för att de allra flesta mår bra av att känna sig behövda; mår bra av arbete efter förmåga och av den sociala samvaro som en arbetsplats erbjuder.

En samhällelig skyldighet, alltså. Men så ser inte Fredrik Reinfeldt och hans skarprättare på saken. För deras sk rehabiliteringskedja saknar det där sista, helt avgörande steget. De sjuka skall rehabiliteras, åtminstone i teorin (i verkligheten är det inte så mycket bevänt med rehabiliteringsinsatserna). Men när de är teoretiskt färdigrehabiliterade, vilket alla antas vara efter exakt 550 dagar, så lämnas de vind för våg på en arbetsmarknad utan anpassade arbetsuppgifter, att fritt konkurrera med 419 000 fullt friska arbetslösa om allt annat än förstående arbetsköpares nåd.

Så landar rehabiliteringskedjan och med den arbetslinjen i platta intet. Fler kommer inte i jobb på en kapitalistisk arbetsmarknad som ratar en tiondel av den fullt friska arbetskraften. Men väldigt många fler blir utförsäkrade. Med utrymme för finansminister Borg att sänka skatter för företag och höginkomsttagare. Se där den dolda agendan!

Högerregeringens sk arbetslinje kan inte tas på allvar. Den är bara tom retorik för att sätta press på såväl arbetande som arbetslösa och sjuka. När den sociala tryggheten urholkas ökar konkurrensen om de allt färre jobben, till nytta bara för dem som köper arbetskraft. Slå en liten plingeling och ryskan torkar skiten på minuten. För nästan ingenting.

Men visst behövs en arbetslinje, en verklig arbetslinje – en linje för fler jobb och för fler i jobb. Men då gäller det att börja i rätt ända. Det duger inte att jaga dem som förnekas jobb. Utan att skapa nya jobb och att dela på de jobb som finns.

För vår del hävdar vi samhällets ansvar för den mänskliga rättighet som ett arbete utgör. Vi tror inte ett ögonblick på kapitalismens vilja och förmåga att garantera full sysselsättning. För att kapitalismen tjänar på den arbetarkonkurrens som arbetslöshet innebär och för att kapitalismen tveklöst ratar arbetskraft som inte anses fullvärdig. Den maximala profiten tar inga mänskliga hänsyn.

Samhällsansvaret kan synas avlägset i den tid som är och det är avlägset i den politiska debatten, där den rödgröna oppositionen tiger ikapp med regeringen om jobbskapande åtgärder. För att näsorna inte räcker längre än kapitalismen tillåter.
Nog har det runnit mycket vatten under broarna sedan valet 1976, då Torbjörn Fälldin lovade 400 000 nya jobb.

Men utan samhällsansvar finns ingen arbetslinje. Det är samhället som måste garantera jobben. Genom offentliga satsningar på byggande, utbyggd offentlig sektor och på en statlig industripolitik som säkerställer Sveriges industriella potential.

Det är i grunden ganska självklart. Inte för att vi vill frånta det privata näringslivet ansvar för den arbetskraft som det betraktar som en slit och slängvara. Tvärtom. Här krävs ett skärpt regelverk. Men var skall den sk rehabiliteringskedjan sluta om inte i anpassade jobb inom offentlig sektor?

För övrigt anser vi att det är hög tid att dela på jobben. Genom att införa 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön.

19 januari 2010
Proletären nr 3