Hoppa till huvudinnehåll
Av

Återupprätta alkoholpolitiken!

Sent omsider tar Göran Persson bladet från munnen i alkoholfrågan.




Som
sin utredare Kent Härstedt, och som sambon Anitra Steen, vill Persson
sänka alkoholskatten för att därigenom återföra en del av
alkoholförsäljningen till Systembolaget.





Med traditionell svensk alkoholpolitik har förslaget inte ett skvatt
att göra. Persson vet att sänkt alkoholskatt ger
ökad     alkoholkonsumtion, enligt Härstedts
utredning med 7-8 procent. Vilket i sin tur ger motsvarande ökning av
alkoholska-dorna och av antalet alkoholrelaterade brott.





Då spelar det mindre roll att Systembolaget ges möjlighet att ta
tillbaka förlorade marknadsandelar, ty vare sig svartförsäljningen
eller privatimporten kommer att upphöra, bara minska något.




Sakförhållandet är att svensk alkoholpolitik kollapsat. Medlemskapet i
EU har avskaffat införselkontrollen och därmed går det inte längre att
begränsa konsumtionen genom ett högt pris, åtminstone inte när grannländer sänker redan låga alkoholpriser. Prisinstrumentet har
förlorat sin konsumtionsdämpande kraft när uppemot 75 procent av den
sprit svenskarna dricker är köpt utomlands. I denna situation kan
skattesänkningspropåerna synas egala. Varför upprätthålla rövarpriser på alkohol när dessa ändå
inte begränsar konsumtionen? Bättre då att återföra försäljningen till
Systembolaget och skatteintäkterna till Sverige.




Frågan måste dock ses i ett större sammanhang.




Sedan Sverige blev medlem i EU har alkoholkonsumtionen ökat från 6,4
liter alkohol per person och år till 10,5 liter per person och år. I
denna ökning vilar en social katastrof, särskilt som forskarna spår en
fortsatt ökning om ingenting görs.




Göran Persson konstaterar yrvaket att alkoholpolitikens kollaps är direkt relaterad till EU-medlemskapet.




”Vi förstod inte att EU skulle utsätta den svenska alkoholpolitiken för så stora påfrestningar”, påstår han.




Det är en förljugen efterhandskonstruktion. Sanningen är att Göran
Persson och jasidan bedrog svenska folket genom att förneka det
uppenbara. Redan inför folkomröstningen 1994 stod det klart att EU:s
marknadsliberalism skulle punktera   alkoholpolitiken, något
som nejsidan frenetiskt hävdade. I EU går alkoholkapitalets intressen
före folkhälsan. Enligt lag.





Men det är också förljuget genom att Göran Persson och regeringen sedan
EU-inträdet inte gjort minsta försök att försvara den svenska
alkoholpolitiken mot EU:s marknadsliberala propåer, som man lovade när
det begav sig. Tvärtom har regeringen viljelöst vikit sig i allt.
Importmonopolet har avskaffats. Införselkvoterna har avskaffats.
Gränskontrollen har avskaffats. Allt som finns kvar är Anitra Steens
alltmer kundtomma fögderi.  




Kommunistiska Partiet är ingen vän av indirekta skatter och därmed inte
heller av alkoholskatten. Indirekta skatter innebär att de med låga
inkomster får betala en högre andel av sin inkomst i skatt än de med
höga, vilket vi anser klassmässigt orättvist.




Men om alkoholskatten bidrar till att begränsa alkoholkonsumtionen,
vilket den gjorde i Sverige innan EU-inträdet, så anser vi att det går
före. Begränsad alkoholkonsumtion är en arbetarklassangelägenhet, ty
det är inte fyllaktiga direktörer som går ner sig i alkoholismens
förnedring, för dem finns som regel ett finmaskigt skyddsnät, utan den
fyllaktige arbetaren. Till skada inte bara för den enskilde individen
och dennes familj, utan också för arbetarklassen som helhet. En
nersupen arbetarklass är inte i stånd att kämpa för sina intressen. 





En begränsad alkoholkonsumtion är också en samhällsangelägenhet, ty
alkoholismens kostnader är enorma, inte bara räknat i reda
pengar,  genom produktionsbortfall och jättelika vårdkostnader -
det talas om uppemot 200 miljarder kronor per år - utan också i form av
kvinnomisshandel, barnmisshandel och social misär.




Vi kommunister är för en restriktiv alkoholpolitik. Men en sådan
politik kan inte upprätthållas via ett prisinstrument som i EU-Sverige
spelat ut sin roll. Sänkt alkoholskatt begränsar inte konsumtionen,
tvärtom. Men det gör inte heller dagens höga priser. Det krävs mer
till.


Att göra alkoholpolitiken till en ren skattefråga, som Göran Persson,
är ansvarslöst. Framförallt krävs att samhället återtar den fulla
kontrollen över alkoholutbudet, inklusive över import och införsel.




Kommunistiska Partiet kräver att det statliga importmonopolet
återupprättas och att de införselregler som gällde före EU-inträdet
återinförs. Om EU har något att invända, så be EU   fara och
flyga. Hävda folkhälsointresset före profitintresset.





Med full samhällskontroll över alkoholutbudet finns andra och mer
rättvisa sätta att begränsa konsumtionen än höga skatter, som
ransonering. Men att sänka alkoholskatten i dagens situation av cynisk
marknadsliberalism är att stimulera konsumtionen ytterligare, vilket
Finlands exempel visar. Dessutom är det att kapitulera för
alkoholkapitalets attacker mot en socialt acceptabel alkoholpolitik.
Det är vi emot. 



17 augusti 2005

Ledare Proletären 33, 2005