Avsätt kungen – avskaffa monarkin!

I snålblåsten kring kungen höjs nu röster som vill att Carl XVI Gustaf skall abdikera. För att låta lilla söta Victoria rädda monarkin. Vi håller inte med. Carl Gustaf Folke Hubertus Bernadotte är den mänskliga inkarnationen av en förfallen, depraverad, elitistisk överklassinstitution och passar därför alldeles utmärkt på den tron som bör vältas med honom.

Visst är vi emot kungen personligen, som den gamle anarkisten. Men det är monarkin vi vill åt.

Kungen har det inte lätt. Han är som barnsben uppfostrad till att betrakta sig själv som förmer, som en person som står över vanliga människors triviala liv. Det är ett elitistiskt hållningssätt som passar illa i ett samhälle som berömmer sig självt om att vara jämlikt och det klär dessutom inte sin bärare, som saknar varje förmerande kvalitet.

Så blir det pannkaka av alltihop. När någon lättar på förlåten kring kungens depraverade överklassliv, med flickan till kaffet som de eleganta salongernas prostitution (om än placerade på en mindre elegant svartklubb), så tror kungen att han kan komma undan genom att ”vända blad”.

Kunde farfars far i sin livstid komma undan sina homosexuella affärer, så skall väl jag kunna vända undan såväl kaffeflickorna som Camilla Henemark, tänkte förmodligen kung byxlös.

Men tji fick han. Bladvändning tystade visserligen de servila hovnarrarna, men dokumentationen kring kungens och överklassvännernas eskapader var alltför omfattande för att helt begrava affären.

Så tog affären nytt liv när det avslöjades att kungens närmaste vän Anders Lettström förhandlat med gangsters för att försöka komma över de bildbevis som en annan gangster påstår sig ha.

Visst är det fantastiskt. När kungen efter veckor av idogt tigande äntligen låter sig intervjuas, om än bara av en handplockad och väl instruerad narr, så förnekar han varje kännedom om de miljöer som gör vännen Lettström kallsvettig. Han kan i alla fall inte minnas att han någonsin vistas i någon sådan miljö, trots idogt umgänge med Lettström och de andra dagdrivande snobbarna i kompisgänget.

Nu sägs det att ord står mot ord. Men det är inte sant. Kungen ljuger sämre än mina hästar travar, men han kommer undan med det, åtminstone för stunden. Eftersom han som kung står över lagen. Kungen kan inte åtalas och han kan därför inte heller bli föremål för någon form av brottsutredning.

I riksdagen har Lars Ohly krävt en sanningskommission för att ta reda på vem som talar sanning, vilket får betraktas som spel för galleriet. Eftersom riksdagen till överväldigande majoritet består av hovnarrar.

Men det finns faktiskt ett sätt att ta reda på sanningen. Om nu kungen aldrig satt sin fot i någon olämplig miljö och aldrig så mycket som bligat på någon olämplig flicka, som han påstår, så borde naturligtvis hovet stämma de som påstår motsatsen för förtal. Lögner måste tillbakavisas.

Att hovet helt avvisar en sådan stämning säger att ord inte står mot ord. Kungen ljuger och hovet vet att han ljuger. Men så länge hovnarrarna säger att ord står ord är åtminstone lite vunnet.

Om Carl Gustaf Folke Hubertus Bernadotte tycker vi illa. För att han i sin person representerar den uppnästa överklassens sämsta sidor. Men framförallt tycker vi illa om monarkin som institution. Ingen makt skall ärvas.

Här finns det anledning att vidga perspektivet. För hur kommer det sig att ett land som berömmer sig om att vara demokratiskt låter posten som statschef gå i arv inom en enskild familj? Är det enkom av nostalgiska skäl eller finns det djupare orsaker?

Till det vill vi påminna om att den ärvda makten inte bara är familjen Bernadottes, utan också familjerna Wallenbergs, Stenbecks, Bonniers, Kamprads med flera ägarfamiljers.

Monarkin är i den meningen den ärvda ägarmaktens gyllene fasad.

”Kan någon tro att demokratin, efter att ha störtat aristokratin och kungen, kommer att göra halt vid bourgeoisien och de rika”, frågade redan på 1800-talet den franske författaren Alexis de Tocqueville.

Idag vet vi svaret. Den liberala demokratin gjorde lydigt halt vid bourgeoisien och de rika och här i Sverige gjorde den rentav halt vid kungen, som de rika ville behålla som begapad och upphöjd symbol för sin egen makt.

Att denna symbol nu solkas är därför bra.

För vår del vill vi välta kungen av tronen. Som ett litet steg mot den demokrati som blir full först när Wallenberg & Co visas ut från styrelserummen. Avsätt kungen! Avskaffa monarkin!

Ersätt kungen med ingenting. Den demokratiska republiken behöver ingen president och då rakt ingen president som för dyra skattepengar skall arbeta som simpel dörröppnare för exportföretagen.