Be om ursäkt, Bodström!

Det är mycket bra – en viktig seger för den demokratiska opinion som i
årtionden protesterat mot åsiktsregistreringen och som krävt pappren på
bordet om den.

Ändå slås man framförallt av den tystnad som domen mötts med. Vår annars så talträngde justitieminister tiger som muren. Men tystnaden är lika kompakt från hela det politiska etablissemanget. Partiledare som tagit till vana att öppna truten så fort de får minsta chans har inte ett ord att säga om att Sverige dömts för brott mot sina egna medborgare. Inte en Lars Ohly finner det värt att kommentera saken, trots att han lär ha en hel del medlemmar bland de olagligen registrerade.

Taktiken är uppenbar. Genom att lägga en tystnadens slöja över Europadomstolens utslag skall åsiktsregistreringen återigen sopas under mattan. Liksom de brott som Sverige nu dömts för.

Detta får absolut inte ske. Det är en demokratisk nödvändighet att åsiktsregistreringens byk tvättat ordentligt och offentligt. I respekt för de kränkningar som de åsiktsregistrerade utsatts för. Men framförallt för att ett fortsatt hemlighetsmakeri visar att regeringen har för avsikt att fortsätta denna brottsliga verksamhet. Varför mörka det som skett om det inte fortfarande pågår?

Ingen vet med säkerhet hur många åsiktsregistrerade som finns i Säpos register.

Enligt Säpo självt fanns 1998 drygt tvåtusen akter över personer i sk samhällsomstörtande  organisationer, varav drygt hälften över medlemmar i dåvarande KPML(r). Professor Dennis Töllborg, som är den verklige experten i ämnet, talar om minst sextusen åsiktsregistrerade. Men de kan vara många fler. Så är en egen personakt och förekomst i registret två skilda saker. Så länge arkiven inte öppnas förblir därför omfattningen dold. Liksom registreringsorsak.

Detta bör understrykas. Registreringsorsak behöver alls inte vara medlemskap i sk samhällsomstörtande organisation, det kan räcka med ett oppositionellt beteende, på jobbet eller i samband med protester av   olika slag. Ingen oppositionell går säker.

Likväl intar Kommunistiska Partiet en särställning i åsiktsspionagets historia. Genom att regeringen Palme redan 1973 gav Säpo i hemligt uppdrag att övervaka och registrera ALLA medlemmar i vår organisation, en hemlig föreskrift som därefter årligen förnyades av alla sittande regeringar ända fram till 1998.

I sin rapport från december 2002 slog Säkerhetstjänstkommissionen fast att övervakningen och registreringen av dåvarande KPML(r) strider mot åsiktsregistreringsförbudet.

Redan i den sammanfattande inledningen skriver kommissionen: ”Tillämpningen av bestämmelserna kom också i vissa fall att strida mot åsiktsregistreringsförbudet. Redan medlemskap i KPML(r) kunde således leda till registrering.”

Vi polisanmälde givetvis detta konstaterade brott, men vår anmälan lämnades utan åtgärd. Enligt riksdagens konstitutionsutskott var eventuellt brott preskriberat, varför man inte ens ansåg sig behöva behandla själva brottsmisstanken.

Nu noterar vi med tillfredställelse att Europadomstolen fullständigt underkänner regeringens argumentation för övervakning och registrering av våra medlemmar, konkret i fallen Frejd och Enebom.

Regeringen anför vårt program som ”bevis” för att Kommunistiska Partiet ”förespråkar våld”, en argumentation som domstolen i sak underkänner.

”Programmet innehåller inte några uttalanden som innebär en omedelbar och tveklös uppmaning till våldsanvändning för att uppnå politiska mål”, konstaterar domstolen.

Men det viktiga är domstolens principiella utslag: ”Rådet upprepar att ett politiskt partis stadgar och program inte kan betraktas som det enda kriteriet för att bedöma dess mål och avsikter: programmets innehåll måste jämföras med agerandet från partiets ledare och de handlingar de försvarar.”

Utifrån detta konstaterar domstolen att övervakningen av Kommunistiska Partiet och registreringen av våra medlemmar strider mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Varvid Bengt Frejd och Staffan Enebom tilldömd skadestånd för den kränkning de utsatts för.

Klart och korrekt. Brott skall styrkas via handlingar, men eftersom SÄPO efter 25 års intensiv övervakning av oss inte funnit annat än normalt, demokratiskt opinionsarbete, så har regeringen inget att anföra till sitt försvar. Återstår brottet - mot våra medlemmar, som förnekats sina mänskliga rättigheter, och mot vår organisation, som utsatts för statlig politisk förföljelse. I det så demokratiska Sverige.

Nu pågår operation mörkläggning. Vilket är skandalöst.

Det vore givetvis för mycket begärt att kräva att Thomas Bodström ber Kommunistiska Partiet om ursäkt för den förföljelse han och hans företrädare utsatt oss för. En sådan ursäkt får hänföras till historiens domstol.

Men Bodström måste jagas upp ur sitt gryt med krav på ursäkter till och upprättelse för alla åsiktsregistrerade. Liksom för övrigt grytkompisarna Fredrik Reinfeldt, Lars Leijonborg, Maud Olofsson och Göran Hägglund, vars partier suttit i regeringar som kränkt oförvitliga medborgares mänskliga rättigheter.

Skadestånd till alla åsiktsregistrerade är ett självklart krav. Men skadestånd räcker inte. Att tvingas be om ursäkt svider mer. För att en ursäkt utgör ett erkännande av att det politiska etablissemanget satt sig över lagen.

Men viktigast av allt är att hela sanningen om åsiktsregistreringen nu offentliggörs. Genom att de åsiktsregistrerade får se allt som antecknats om dem och genom att oberoende forskare ges rätt att oinskränkt gå igenom hela åsiktsregistret.

Bara så kan det sättas punkt bakom det solkiga och djupt odemokratiska brott som åsiktsregistreringen utgör.

13 juni 2006
Proletären 24, 2006