Hoppa till huvudinnehåll
Av

Befrielse eller förmynderi?

Valet i Holland bekräftar den europeiska socialdemokratins dödskamp. När arbetarklassens organisationer tagits över av medelklassliberaler som misstror vanligt folk, slutar arbetarna att lyssna. En ny arbetarrörelse måste förvalta arvet efter August Palm och inse att arbetarklassens befrielse är dess eget verk.


Det holländska valet bekräftar den dödskamp som socialdemokratin i Europa genomlider. Socialdemokraterna backade med nästan 20 procentenheter och är efter valet ett av de minsta partierna i det holländska parlamentet.

Under 1990- och 2000-talen låg de socialdemokratiska partierna i Västeuropa på runt 30 procent av rösterna. Under 2010-talet har denna siffra ständigt dalat och är på väg ner mot 20 procent. I många länd-er är partierna på väg att raderas ut – som i Grekland, Island och nu också Holland.

Det är 1900-talets politiska ordning som dör inför våra ögon. Dödsstöten kom redan på 1990-talet, men politiska förändringar har en tendens att dra ut på tiden och först i tider av tilltagande kris slår förändringarna igenom i stor skala.

Men krisen går betydligt djupare än så och är resultatet av den långvariga process som inneburit att arbetarklassens organisationer och politiska program har kapats av andra samhällsklasser. Det är en process som startade långt innan 1990-talet och ett hot som levt genom arbetarrörelsens hela historia.

Redan i den svenska arbetarrörelsens barndom varnade August Palm för detta hot. I sina memoarer skrev Palm: ”Jag kan inte hjälpa att jag alltid är misstänksam mot den så kallade bättre klassen, ty historien har lärt oss, att då överklassen kommit med i striden för proletariatets frigörelse, ha de fattiga, som striden gällt ofta blivit bedragna. Därför har min strävan alltid gått ut på att proletariatets frigörelse måste vara dess eget verk.”

August Palm fick rätt i sina farhågor och det är de ”så kallade bättre klassernas” och medelklassliberalismens långsamma övertagande som ligger bakom det faktum att arbetarklassen vänder sig bort från 1900-talsvänstern i den nuvarande krisen.

Vägen fram måste återknyta till arvet från Palm. Den röde skräddaren försvarade och förklarade livet igenom fattigfolkets sak. Som arbetare visste Palm att ingenting är så förnedrande som medömkan och klappar på huvudet. Det är bara ännu en form av översitteri, fast ett översitteri som man förväntas vara tacksam inför.

Han var därför svuren motståndare till liberala filantroper som delade ut bröd och biblar till fattigt folk. Palm tog som sin första uppgift att bekämpa liberala professorer och tidningsredaktörer som tagit på sig rollen att uppfostra arbetarklassen och få dessa att upphöra med vulgärt språk, superi och fritidssysslor som inte var uppbyggliga i liberalernas ögon.

Mäster Palms storhet var ”att i direktkontakt med människor kunna ta fram sansen och förnuftet mitt i en upprörd folksamling”, som arbetarförfattaren Walter Dickson skrev. Den rösträtt som August Palm kämpade för betydde folkets rätt att sjunga ut sin mening och sin vilja, ”att kunna och väga klyva näbb”, som Palm skulle sagt.

August Palms mål att arbetarklassens befrielse ska vara dess eget verk har sedan länge ersatts av liberalernas förmynderi. Misstron mot vanligt folk är enorm inom det etablissemang som alltid tror sig veta bäst.

Det kan gälla att besluta om hur många vargar som får skjutas, att införa etanol som miljövänligt bränsle (ett byråkratiskt misslyckande som slog ut glesbygdens bensinstationer i massor) eller återkommande moraliserande utspel om människors mat- och rök-vanor eller att de flyger till Thailand någon gång om året.

Man kan tycka vad man vill om dessa frågor – alla utom kapitalisterna i tobaks- och oljeindustrin är förmodligen överens om att beroende av både rökning och olja bör minskas. Men när frågorna kapas av medelklassliberalismens grötmyndiga förkunnare slutar arbetare och vanligt folk att lyssna.

Bakom finns medelklassens sociologiska syn på världen som gör klassfrågor till något som ska analyseras av akademiernas folk och medicineras genom insatser från ett växande skikt av socialarbetare och ombudsmän. Linjen är arbetsfred och sociala insatser uppifrån. Därmed reduceras arbetare till lydig arbetskraft och passiva välfärdsmottagare.

Den innebär i praktiken ett långsamt men accelererande självmord för arbetarrörelsen. Klasser är nämligen ingen akademisk fråga, det är en kampfråga. Det är i konflikten mellan arbetare och arbetsköpare som vi som arbetare upplever oss som medlemmar i en klass och det är genom vår organisering som vi blir till en klass i verklig mening.

Kanske blir medelklassliberalismens inflytande tydligast när det gäller skolpolitiken. I årtionden har en politik bedrivits som sägs handla om demokrati och humanism, men som på grund av sitt klassinnehåll totalt har misslyckats när det gäller att förstå villkoren för arbetarklassens barn och unga.

Redan 1970 varnade två framsynta socialdemokratiska debattörer i boken ”Hotet mot arbetarrörelsen” för medelklasskolan, som de kallade den. De skrev: ”Den nya skolans mål är att fungera i och för ett
demokratiskt samhälle. Skolans mål ska vara att lära eleverna att se sina medmänniskor som lika, oavsett ursprung och sysselsättning. Det är en from förhoppning att detta skulle vara möjligt så länge skolan verkar i ett klassamhälle.”

Genom en idealistisk tro på att skolan kunde stå fri från klassamhället blev den en skyddad verkstad som inte förberedde ungarna på den hårda verklighet som klassamhället innebär. Barnen ges inte den kunskap och disciplin som krävs för att klara sig i ett allt tuffare svenskt klassamhälle.

När medelklassliberalernas flumskola – förvärrad under 1990-talets nedskärningar då besparingar kunde kläs i ord om eget ansvar – undergrävde den svenska skolan, såg medelklassen till att driva igenom dagens sorteringsskola så att deras egna ungar kunde räddas ur förfallet. Kapitalisterna tackade och tog emot när den privatiserade sorteringsskolan öppnades upp som ny marknad.

Kvar blev arbetarklassens ungar, och i än högre grad barnen ur det undre samhällsskikt som det nyliberala systemskiftet hänvisar till social isolering och utanförskap. En i ord mer demokratisk skola har i praktiken blivit en skola som missgynnar folket och gynnar eliten. Medelklassliberalernas försvar av den misslyckade och djupt klassorättvisa skolpolitiken har överlämnat initiativet till högern.

På samma sätt ser det ut i fråga efter fråga där medelklassliberalismens vackra ord och idealistiska politik får förödande konsekvenser i den konkreta och materiella verklighet som utgörs av det svenska klassamhället.

Den berättigade folkliga ilskan mot utvecklingen i landet och mot den elit som klappar folk på huvudet kan därför sugas upp av högerkrafter.

Socialdemokratin som i de flesta västeuropeiska länder bär huvudansvaret för medelklassliberalismens seger straffas därför hårt.

Om August Palm återuppstod ur graven och tog kamp för fattigfolkets sak och mot liberalismens filantropi och folkförakt skulle en enig elit göra allt för att gräva ner honom igen. Domen skulle vara entydig: demagog och populist! Att just dessa två ord, som båda har sin språkliga rot i ordet folk, är elitens värsta svordomar är ingen slump.

En arbetarrörelse som vill bli stark på nytt bör lära av skräddaren August Palm och inse att ”proletariatets frigörelse måste vara dess eget verk”.