Befrielse eller intervention i Libyen

Medan folkresningen i Libyen intar stad efter stad laddar USA och EU upp för intervention. Storbritannien flaggar för flygförbud över Libyen och amerikanska örlogsfartyg har kommenderats till vattnen utanför Libyens kust.

”Vi flyttar våra fartyg närmare Libyen ifall det skulle behövas”, säger Pentagons talesman David Lapan.
Retoriken är lika ståtlig som falsk. Imperialismens företrädare bedyrar att en interventions enda och ack så ädelmodiga avsikt är att stoppa Gaddafiregimens blodbad på civila.

Vi har hört varianter på temat till leda de senaste femton åren – inför krigen mot Jugoslavien, Afghanistan och Irak, som alla gav ett mycket värre blodbad är det som interventionerna enligt retoriken skulle stoppa.

Så rinner ädelmodet av imperialismen som kladdig kosmetika. Det är inte humanitet som styr USA och EU, utan den egna maktens intressen och begär. Hur ersätta Muammar Gaddafis regim med en makt som lika effektivt förmår garantera oljeflödet till väst och därtill klarar av att stoppa såväl islamister som ovälkomna flyktingströmmar till Europa?

Detta är det geopolitiska scenariot. De senaste tio åren har Muammar Gaddafi utgjort imperialismens bästa vän, en garant för den stabilitet som Carl Bildt talar så varmt om. Nu klarar Gaddafi inte av sin uppgift längre och då tar västvärldens genast avstånd från honom.

Imperialismen inleder rentav en demoniseringskampanj mot Gaddafi, om inte annat som en säkerhetsåtgärd. Om folkresningen inte producerar ett ledarskap som likt Gaddafi inlemmar Libyen i den imperialistiska världsordningen, så skall det finnas förevändning för militär intervention med påföljande installation av lämplig marionettregim, som i Afghanistan och Irak.

Detta skall det inte råda någon tvekan om. Västvärlden fruktar inte blodbadet, vilket interventionsplanerna i sig bevisar, utan följderna av folkresningen. En antiimperialistisk regim i Libyen är imperialismens mardröm. Men ett maktvakuum är nästan lika illa. I oljelandet Libyen vill imperialismen ha stabilitet, särskilt som Libyen också är transitland för flyktingar från hela Afrika, vilket är skäl nog för intervention.

Det libyska motståndet avvisar de imperialistiska interventionsplanerna.
”Vi vill inte ha någon utländsk intervention. Vi har redan befriat större delen av landet och resten av Libyen kommer att befrias av folket”, säger Hafiz Ghoga, talesman för nybildade Libyens Nationella Råd.

Det är ett uttalande att ta fasta på. Det är folkets kamp som ger befrielse, det är revolution som ger demokrati, inte imperialistisk intervention.

Vi stödjer det libyska folkets kamp för befrielse. Men säger kategoriskt nej till interventionshoten från Washington och Bryssel.