Borgarklassens inte fullt så diskreta charm – ett arbetarsvar i flyktingfrågan

Ledare

”Först när skiten faller ner på direktörens hatt, får vi en miljödebatt”, lyder en gammal proggsång. Så länge det var arbetarklassen som dog i asbestlunga, förgiftning eller olika former av arbetsrelaterad cancer stod miljöfrågor långt ner på agendan. Men när blommorna i direktörsvillans trädgård började krokna eller jaktbytena blev så giftiga att herrskapsmiddagarna hotades, då ändrades tonläget i de östermalmska salongerna.

Samma snabba väderomslag – från lugn tystnad till upphetsad rädsla – ser vi nu i förhållande till flyktingkrisen. I en intervju i ett reportage i Dagens Nyheter berättar före detta kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth att hon tillbringar sin välbetalda sysslolöshet, tryggad av en saftig statsrådspension, åt att surfa på Avpixlat. Enligt Adelsohn Liljeroth sprider sig skräcken i den trygga östermalmstillvaron över en invasion av utländska ensamkommande män.

Sverigedemokraterna visste precis vad de gjorde när de genomförde sin reklamkampanj vid Östermalms tunnelbana förra sommaren. När konsekvenserna av den nyliberala och imperialistiska politik som alltid haft sitt starkaste politiska stöd på just Östermalm blir synliga, då vet SD att överklassen är redo att förlita sig på kusinen till höger för att garantera säkerhet för rikedomar och privilegier.

För läsare av arbetartidningen Proletären är det kanske inte så intressant hur samtalen går på Östermalm. Men åsiktsskillnader om flyktingkrisen skär även genom arbetarklassen och vänstern. Lite hårdraget kan man säga att de två lägren är å ena sidan de som bejakar den våg av medmänsklighet som krisen synliggjort och å andra sidan de som anser att situationen i höstas var ohållbar.

Det finns en sund kärna i vågen av medmänsklighet. Att tiotusentals människor arbetar ideellt och självuppoffrande för att ge flyende och desperata människor en så bra situation som möjligt är ett uttryck för en medmänsklighet som i sig bär fröet till ett annat samhälle bortom dagens cyniska utsugarsystem.

Samtidigt finns det en stor dos av naivitet, i varje fall om inte medmänskligheten kopplas samman med ett klassperspektiv och en antiimperialistisk syn som lyfter frågorna över inställningen att ”finns det hjärterum så finns det stjärterum” eller det liberalt cyniska argumentet ”flyktingkrisen är bra för tillväxten”.

På samma sätt finns en sund kärna i uppfattningen att situationen är ohållbar. Att Sverige inte kan ta emot så stora mängder flyktingar som förra året, att liberalismens öppna gränser och folkförflyttningar är något negativt och att det är arbetare och vanligt folk som i slutändan kommer att få betala.

Visst kan det finnas en dos av främlingsfientlighet i dessa tankegångar. Framför allt riskerar det att bli en bördig jordmån för rasister och högerpopulister att växa i om inte en arbetarlinje i flyktingkrisen utgår från de reella problem som människor reagerar inför.

Den ena reaktionen står inte mot den andra, både det humanistiska och det klassmässiga måste tvinnas samman till ett angrepp mot den svenska överklassen som är ytterst ansvarig för den nuvarande situationen.

Det vi ser nu är en kris skapad av den överklasspolitik som grundlades för 25 år sedan. Massarbetslösheten har varit konstant sedan dess. Tystnaden breder ut sig på arbetsplatserna och otryggheten på jobben växer. Den nyliberala politiken hotar rätten till människovärdiga pensioner, ett ordentligt boende och en gemensam välfärd oberoende av tjockleken på plånboken.

Det EU, som den svenska överheten bestämde att ansluta landet till för 25 år sedan och som skulle ge oss tillväxt och fler arbetstillfällen, har istället gett oss tiggare på gatorna och möjligheter för arbetsköparna att spela ut arbetare i olika länder mot varandra.

Flyktingkrisen är konsekvensen av västvärldens kvartssekellånga försök att skaffa sig kontroll över och möblera om i Mellanöstern. Som en skrattande Anders Borg sa vid ett besök i USA: ”Ni startar krigen, vi tar hand om flyktingarna.”

Den viktigaste garanten för överklassens envälde är inte, i varje fall inte ännu, Sverigedemokraterna. EU är verkställaren av både den inhumana flyktingpolitiken och den arbetarfientliga politik som vill utnyttja flyktingkrisen till att angripa tryggheten på jobben, arbetarlöner, bostadsstandard och välfärd.

EU:s självbild som en humanistisk stormakt rämnar snabbt när taggtråden dras fram, avtal skrivs med den repressiva turkiska regeringen och makthavarna tävlar om att måla upp människor som flyr de krig som EU har stött som hot mot EU-ländernas välfärd och värderingar. Borgarklassens diskreta charm är varken diskret eller charmig.

Överklassens tidigare humanism, i varje fall i ord, får snabbt stryka på foten när kvoten av utsugningsbar arbetskraft är fylld och det gäller att upprätthålla det sociala och politiska lugn som bäddar för fortsatt EU-makt.

Migrationsverket uppskattar att det svenska flyktingmottagandet i år kommer att kosta 60 miljarder kronor. Det är ungefär hälften av de 20 största företagens utdelning till sina aktieägare i år. Varje försök att vältra över kostnader på arbetarklassen måste tillbakavisas.

Följande fem punkter kan förena en klassmässig och samtidigt humanistisk linje i flyktingpolitiken:

1. Flyktingströmmen kan endast stoppas genom att den imperialistiska krigspolitik som driver människor på flykt bekämpas. Sverige ska därför vara en kraft för fred och nedrustning och vårt land måste bryta allt stöd till den USA-ledda krigspolitiken och försöken att ansluta vårt land till Nato måste stoppas.

2. Sverige ska ha en reglerad och human flyktingpolitik byggd på individuell prövning av angivna asylskäl. Rätten till asyl ska värnas och inskränkningarna i asylrätten bekämpas.

3. Det krävs ett ordnat flyktingmottagande där staten tar helhetsansvaret. De privata flyktingprofitörerna måste bort. För ordning krävs gränskontroller och att de som inte uppfyller asylkraven avvisas från landet.

4. För en rättvis och human finansiering av flyktingmottagandet. Rikemanskommuner skall tvingas att ta sitt ansvar, åtstramningspolitiken måste brytas och de ökade utgifter som flyktingmottagandet innebär ska finansieras med höjda skatter för de rika och får aldrig leda till nedskärningar i välfärden. Flyktingförläggningar bör i stor omfattning förläggas i överklassens kommuner och bostadsområden, där finns pengar i kommunernas kassor och oftast välfungerande skolor och vårdcentraler.

5. Kapitalets och politikernas försök att använda flyktingkrisen till att angripa arbetarklassens välfärd, levnadsstandard och arbetsförhållanden måste bekämpas. För att finansiera flyktingmottagandet och sätta press på övriga EU att ta sitt ansvar för flyktingmottagandet bör Sverige omgående ställa in betalningarna av medlemsavgiften. Istället för att som idag ta pengar från det svenska biståndet till fattiga länder, bör pengarna tas från biståndet till byråkraterna i Bryssel. Det vore dessutom ett led i strävan att Sverige skall lämna EU.

När Östermalm, Fiskebäck och Vellinge håller på att enas om en överklasslinje i flyktingkrisen är det hög tid för Rinkeby, Grängesberg och Eslöv att enas om en arbetarlinje.

2016-03-22
Proletären är organ för Kommunistiska Partiet. Grundad 1970.