Hoppa till huvudinnehåll
Av

Borgs budget hotar 20.000 jobb


Finansminister Anders Borg måste dömas ut som en av de i särklass största tompratarna i svensk politik. Ingen talar så mycket och så lyriskt om den s k arbetslinjen, som Borg, och ingen underlåter så konsekvent att föra en politik för arbete åt alla.

Vårbudgeten är ett övertydligt exempel på Borgs dubbelspel. Inför valet kastar Borg lite valfläsk till misshandlade grupper, som pensionärer och barnfamiljer, vilket vi inte invänder mot. Straffbeskattningen av pensionärerna är en lika stor skam som att fattigdomen bland ensamstående mammor ökat lavinartat under Borgs fögderi.

Det utmärkande för budgeten är dock att den är kemiskt fri från den jobbpolitik som Borg, Reinfeldt & Co ständigt babblar om. Budgeten innehåller inte en enda konkret åtgärd för att skapa fler jobb.

”Det ordnar sig”, säger Borg som ett eko av Göran Persson inför valet 2006. Enligt finansministern står jobben på kö tack vare hans eminenta politik, om inte just nu, så alldeles strax och absolut senast 2014, då arbetslösheten enligt Borgs skall krypa under 7 procent. I liberal retorik kallas en sådan massarbetslöshet för full sysselsättning.

Anders Borgs sk jobbpolitik är överhuvudtaget ingen politik för att skapa fler jobb, utan blott och bart en politik för att sänka arbetskrafts-kostnaderna för företagen och för att tvinga arbetslösa och sjuka att ta vilka jobb som helst till hur låga löner som helst. Det är låga löner som skall ge fler jobb. Punkt slut.

I en särskild bilaga till budgeten konstaterar Borg att resultatet av hans politik så här långt är ökade klass- och inkomstskillnader. Självklart misstycker han inte – ökade skillnader är själva syftet med politiken – men inför valet är det något penibelt, så i riksdagens budgetdebatt gjorde Borg stort nummer av att klass- och inkomstskillnaderna ökade också under de socialdemokratiska regeringsåren, vilket är ett lika välkänt som sorgligt faktum.

Det finns dock en skillnad. Under sosseåren rusade de allra rikaste ifrån i expressfart. Göran Persson var de rikas vän. De nya är att klasskillnaderna idag ökar genom att de sämst ställda fått de dramatiskt sämre. Anders Borg är inte bara de rikas vän utan också de fattigas fiende.

”Det ordnar sig”, säger Anders Borg som ett ihåligt eko av sig själv. Rättvisan kommer. De med lägst inkomst har visserligen fått det sämre, men det är bra för dem, åtminstone på sikt. Eftersom låga inkomster sporrar dem till mer arbete. Så var den saken kirrad. Ökade skillnader är både rättvisa och bra.

Åter till jobbpolitiken som inte finns. Under Anders Borgs fögderi, har arbetslösheten ökat med 115.000 personer. Borg skyller på krisen och krisen spelar givetvis stor roll. Men den bär inte ensamt ansvar. Så visar Borgs egen sysselsättningsstatistik att antalet anställda i offentlig sektor minskat med 25.000 personer sedan 2006.

En del av dessa jobb har privatiserats, men långtifrån alla. Vilket ger slutsatsen att Anders Borg spätt på arbetslösheten genom att prioritera skattesänkningar för de rika framför jobben i offentlig sektor.

Ett minus på 25.000 anställda är naturligtvis illa nog för en verksamhet som sedan många är dignar under kronisk underbemanning. Men inte enligt Anders Borg.

Så är det mest substantiella jobbinslaget i budgeten att Borg & Co drar bort de extra statsbidraget till kommunerna. Nästa år måste kommuner och landsting sy ihop verksamheten med sammanlagt 12 miljarder
kronor mindre i statsbidrag än i år.


Vad betyder det i jobb? TCO-ekonomerna Göran Zettergren och Roger Mörtvik har räknat på saken och kommer fram till att Anders Borgs strypsnara om offentlig sektor hotar 20.000 jobb i kommuner och landsting (DN-debatt 17/4), att läggas till de 25.000 jobb som redan försvunnit.

Så landar alltså den sk arbetslinjen i att Anders Borg inte lyfter ett finger för att skapa några nya jobb. Men för att ha råd med sina skattesänkningar, mest till de rika, svingar han bödelsyxan över 20.000 jobb
i offentlig sektor. Tala om att vara stor i orden och liten på jorden.

För vår del menar vi att arbetslöshetskrisen kräver kraftfulla offentliga investeringar i byggande, välfärd och energiomställning. I tider av hög arbetslöshet är sådana investeringar i det närmaste gratis för offentlig sektor, precis som Zettergren och Mörtvik skriver. Fler i jobb betalar sig genom större skatteintäkter och minskade arbetslöshetsutgifter.

I en situation då massarbetslöshet råder också i högkonjunktur krävs dock radikalare åtgärder. Varför inte dela på jobben genom att införa 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön? Det ger jobb åt fler och ett bättre liv åt alla.

Eller sänk pensionsålder istället för att tvinga de äldre att jobba så länge rollatorn bär. Det ger ungdomen chans på
arbetsmarknaden.

Det finns en verklig arbetslinje – en politik för arbete åt alla. Men den representeras inte av Anders Borg och högerregeringen. De är bluffmakare hela högen.

Ledaren 20 april 2010
Proletären nr 16