Bort med jobbskatteavdraget – för rättvisa i skattesystemet!

Sedan högeralliansen införde jobbskatteavdraget har de rödgröna skällt på det som bandhundar. På goda grunder. Att avdraget är ofinansierat är i krisen av mindre betydelse, men att det inför ett skattesystem som straffbeskattar de med allra lägst inkomster är en skam.

För så är det. Jobbskatteavdraget ger skattereduktion till människor med löneinkomster, mest till dem med högst, men inte till pensionärer, arbetslösa, sjuka och föräldralediga, vars magra ersättningar idag beskattas hårdare än löner.

Det innebär att vi fått ett skattesystem där de sämst ställda betalar en högre andel av sin inkomst i skatt än bättre bemedlade, vilket vänder upp och ner på den princip som gällt i Sverige, åtminstone på pappret – att skatt skall betalas efter bärkraft.

Det märkliga är att de skällande bandhundarna i sin skuggbudget förvandlar sig själva till svansviftande mopsar. Det är inte längre tal om att avskaffa det system som Mona Sahlin, Tomas Östros och Lars Ohly i tre års tid förfasat sig över som orättvist och omoraliskt, utan jobbskatteavdraget behålls sånär som på en liten reduktion för de med allra högst
inkomster och med löftet om att pensionärerna skall kompenseras i något högre grad än vad höger-alliansen redan gjort.

Men arbetslösa, sjuka och föräldralediga lämnas med lång näsa. För dem gäller fortsatt straffbeskattning oavsett vem som vinner valet 19 september.

”Det går inte att gå till val på att höja skatten”, säger Mona Sahlin. Vilket säkert är sant i ett val som saknar ideologisk dimension.

När röster skall värvas utifrån utfallet i den enskildes högst privata plånbok är en skattehöjning för de flesta på i runda slängar 1 000 kronor per månad inget vinnarkoncept, alldeles oavsett de behjärtansvärda ändamål som anges som mottagare.

Till principfrågan vill vi säga att skatteuttaget i ett välfärdsland till god del handlar om fördelningen mellan privat och offentlig konsumtion. Visst slösas skattepengar på onyttiga ting, som på krigsmaktens utlandsoperationer, och visst göder skatterna en stor och välavlönad byråkrati, men mest skattepengar går till skola, vård och omsorg och till socialförsäkringssystemen. Med baktanken att välfärden skall vara lika för alla.

Vi betalar välfärden gemensamt, via skatterna, istället för var och en för sig, via avgifter eller privata försäkringar, vilket under kapitalistiska förhållanden är så nära rättvisa man kan komma. Gemensam betalning utjämnar skillnaderna i privat köpkraft. 

Vi är principiellt för detta system, vi är rentav för att mer skall betalas gemensamt, som tandvården och kollektivtrafiktaxorna, vilket per definition betyder att vi är för ett högskattesamhälle. Ju mer vi konsumerar genom det gemensamma, desto mer måste vi också avstå till det gemensamma, om inte som enskilda, så som land betraktat.

Stora skatteinkomster är bra, ett högt skattetryck är bra. För att det ger samhället möjlighet att fördela välfärden enligt andra principer än kapitalismens krassa ”kontant betalning”.

Med detta sagt är vi åter vid utgångspunkten. Hur skall skatter betalas för att bli rättvisa?

Principiellt är vi mot indirekta skatter, som moms, för att de med låga inkomster tvingas betala en större andel av inkomsten i sådana skatter än de med höga. Av samma skäl är vi för en progressiv inkomstbeskattning. Skattesatsen bör stiga med inkomsten – för att de med höga inkomster har råd att betala en högre andel av sin inkomst i skatt. Det gör att vi vill ersätta den nuvarande kommunalskatten, som betala med samma procentsats av alla, med en progressiv statskommunal skatt.  

Vi skall strax återkomma till inkomstskatten, som är huvudämnet för denna ledare. Men först ett viktigt sidospår.
Basen för all ekonomi är den samlade produktionen i samhället. Den är källan till såväl löner som vinster och därmed till skatterna. Till detta skall sägas att lönernas andel av produktionsresultatet minskat under lång tid, för Sveriges  del handlar det om ett tapp om 11 procentenheter sedan 1976. Vilket ger att vinsternas andel ökat lika mycket.

Ur skattesynpunkt är detta en ren katastrof. Så visar Ekonomistyrningsverket att mellan 85-90 procent av skatteinkomster i stat och kommun kommer från lönerna (inkomstskatter, arbetsgivaravgifter, moms, andra indirekta skatter mm) medan endast 5 procent kommer från företagsvinster.

När lönernas andel av produktionsresultatet minskar, så minskar alltså också skattebasen och därmed skatteintäkterna. Enligt LO-tidningen (29/4) handlar det om ett tapp om 320 miljarder kronor sedan 1976 och 84 miljarder kronor sedan 2001.

De fackliga organisationernas usla löneavtal innebär alltså en dubbel förlust för medlemmarna – det får inte bara mindre i plånboken utan också mindre av välfärd.

Men man skall inte bara skälla på usla fack. För samtidigt som kapitalet roffat åt sig en allt större
del av produktionsresultatet, så har riksdagen sänkt en redan låg bolagsskatt och därmed urgröpt skatteunderlaget ytterligare.

Detta är fullständigt bakvänt. En rättvis skattepolitik skärper kraftfullt såväl bolagsskatt som skatt på aktieutdelningar och kapital. Urban Bäckström och Svenskt Näringsliv kommer naturligtvis att oja sig, som alltid. Men kan länder som USA och Japan hålla sig med bolagsskatter på 40 procent, så har svenska företag råd att betala mer än dagens ynka 26 procent, som efter generösa avdragsmöjligheter dessutom är långt mycket lägre.

Åter till huvudämnet. Mona Sahlin vill inte gå till val på höjd skatt, vilket vi väl förstår. När hennes partikompisar i LO gått på Anders Borgs linje och ersatt lönehöjningar med jobbskatteavdrag, så vore det rent otillbörligt att ta ifrån de lågavlönade det enda tillskott de fått.

Men jobbskatteavdraget måste bort i alla fall. För att det är djupt orättvist. Det finns en enkel lösning på detta problem. Ersätt jobbskatteavdraget med ett höjt grundavdrag som trappas ner och hyggligt snart avskaffas med stigande inkomst.
Grundavdraget omfattar alla inkomster, även pensioner och ersättningar, så en sådan växling raderar genast ut den värsta orättvisan. Grundavdraget inför faktiskt också lite progressivitet i kommunalskattesystemet.

Bara ett exempel. Antag att den kommunala skattesatsen är 33 kronor. Efter grundavdrag, som sänker den skattepliktiga inkomsten, betalar då en undersköterska med 220 000 i årsinkomst en effektiv kommunalskatt om 29 procent. Medan en byrådirektör med 400 000 kronor i årsinkomst får betala 32 procent. Det innebär i alla fall lite rättvisa i ett annars otättvist skattesystem.

Ett aber med grundavdraget är att det minskar den kommunala skattebasen. Så är det faktiskt inte med jobbskatteavdraget, som trots namnet inte är ett avdrag utan en skattereduktion. Sedan kommunskatten är beräknad går Skatteverket helt enkelt in och betalar en del av löntagarnas skatt med statlig pengar. Detta dilemma går dock att lösa genom att staten fullt ut kompenserar kommunernas för en minskad skattebas genom ökad statsbidrag, vilket staten redan gör vad gäller det särskilda grundavdraget för personer över 65 år, som regeringen Reinfeldt införde för att lugna förbannade pensionärer.

Kommunistiska Partiet förordar som sagt en radikal omläggning av hela skattesystemet, där pengarna tas där de finns – från vinster, aktieutdelningar, kapital och höga inkomster. Men vi inser att en sådan omläggning ligger en bit fram i tiden.

I det korta perspektivet säger vi därför: Det djupt orättvisa jobbskatteavdraget måste bort, omedelbart och utan prut. Men kompensera de lågavlönade genom ett höjt grundavdrag. Det ger åtminstone lite rättvisa i skattesystemet.

8 juni 2010
Proletären nr 23