Hoppa till huvudinnehåll
Av

Bryt samförståndet!

2000-talet har sannerligen varit ett mörkt århundrade hittills när det gäller arbetarrätten. I fråga efter fråga har angreppen skett och ingenstans sitter samförståndet så djupt som i storföretagens förhandlingsrum. Men nu mullrar det lite här och var mot IF Metalls pampfasoner.


2000-talet har sannerligen varit ett mörkt århundrade hittills när det gäller arbetarrätten. Strax efter att krisen slog till 2008 skrev IF Metall under lönesänkningsavtalet och öppnade den dörr som varit stängd sedan 1940-talet som ger kapitalisterna möjlighet att lösa sina företags-problem genom att sänka arbetarnas löner.

Samtidigt har exportindustrins storföretag förverkligat sin gamla dröm att få sätta lönetak för hela arbetarklassen. Förra året kunde Wallenberg & Co i lugn och ro bevittna hur IF Metall-ledningen körde över medlemsopinionen som vill ta kamp för ett förbud mot bemanningsföretag. Och nu senast har det svenska storkapitalet inom industri och handel fått med sig IF Metall och Handels på att vilja slakta lagen om anställningstrygghet.

I fråga efter fråga har angreppen skett och det är ingen slump att IF Metall har sina kladdiga fingrar i syltburken varenda gång någon ny attack sker. Ingen annanstans sitter samförståndet så djupt som i storföretagens förhandlingsrum. Genom uppfostringskurser och facklig representation i bolagsstyrelser har generation efter generation av socialdemokratiska facktoppar skolats i att sätta lojaliteten med den kapitalistiska motparten före solidariteten med såväl förbundets egna medlemmar, inte minst bemanningsanställda, och ännu mer med övriga fackförbund.

Det gäller inte bara nuvarande metallbasen Anders Ferbe. Företrädare för IF Metalls klassamarbete och skråmässiga inställning sitter på ordförandeposterna i både sossepartiet och LO. Lönesänkningar, industrins lönetak, stöd till bemanningseländet och attacken mot Las har stöd från såväl S-högkvarteret på Sveavägen som LO-borgen vid Norra Bantorget.

Nu mullrar det lite här och var mot IF Metalls pampfasoner. LO-samordningen har spruckit och flera fackliga företrädare går emot lönetaket. Protester mot svekförhandlingarna om Las reses från Seko, Byggnads, Målarna, Fastighets, Pappers, Elektrikerna och underifrån inom IF Metall.

Det är bra. IF Metalledningens samförståndslinje är ett försök att backa in i framtiden med förhoppningen att få till ett samförstånd med en välorganiserad skara arbetsköpare som sedan länge sagt upp 1900-talets samarbete. Det ständiga backandet måste upphöra och när samförståndsivrarna under prat om förnyelse angriper själva grundtanken bakom facklig kamp och organisering, så gäller det att gå tillbaka till rötterna.

Först och främst måste skråmässigheten utmanas. Att skaffa sin egen yrkesgrupp eller det egna fackförbundets medlemmar fördelar genom att offra andra gruppers trygghet är ett brott mot själva den fackliga tanken. Arbetarklassens fackliga organisering handlar inte om skrån där varje grupp endast ser till sig själv, utan måste vara byggd på arbetarsolidaritet som klass där de som har styrka och möjlighet även måste slåss för de som hamnat i ett läge där möjligheterna att kämpa är små. Grunden för facklig organisering är demokrati och kollektivism. Man beslutar gemensamt och man kämpar tillsammans.

Svaret på IF Metall-ledningens skråmässiga underkastelse är solidaritet och stridsvilja. Frågorna är många och akuta. Förutom att bryta storföretagens lönetak och att skapa ett tryck ute på arbetsplatserna mot svekförhandlingarna om Las så gäller det kampen mot företagens möjligheter att dela upp arbetare i a- och b-lag och stärka arbetaropinionen för ett förbud mot bemanningsföretag.

Ökad trygghet på jobben handlar även om kampen för att lagstifta bort den allmänna visstidsanställning som borgaralliansen införde 2007 som innebar att otryggheten gjordes till en laglig anställningsform och som inte minst plågar stora kvinnodominerade arbetargrupper.

En lika akut fråga är striden för svenska kollektivavtal på alla svenska arbetsplatser och ett stopp för den lönedumpande arbetskraftsimporten. Inte minst gäller det kravet på kollektivavtal vid offentlig upphandling så att våra skattepengar inte går till att dumpa löner, trygghet och kollektivavtal.

Erfarenheterna från Sekostrejken förra året visar att fackföreningsrörelsen måste bekämpa hela upphandlingssystemet. Ett system som sätter ständig press på kostnaderna genom att allt ska ut på budgivning sätter samtidigt per automatik en press på arbetskraftskostnaderna, både löner och andra arbetsvillkor, och öppnar upp för skumraskföretagens underbud.

Frågorna är uppenbart många och akuta. Det gäller hela arbetarklassens trygghet. Det är detta som står på dagordningen när Kommunistiska Partiet samlar till en arbetarkonferens i Göteborg den 21-22 november.

Konferensen är öppen för alla stridbara och klassmedvetna arbetare från arbetargrupper som omfattas av LO:s avtalsområden. Det är en militant samordning som alternativ till samförståndets splittrare utifrån insikten att kraften finns ute på arbetsplatserna.