Budget för ökade klyftor

Detta är en budget för ökade klassklyftor och för ännu mer makt åt kapitalet. En ren högerbudget.

Finansminister Anders Borg talade mycket och vackert om kampen mot arbetslösheten. Men budgeten innehåller inga konkreta satsningar på nya jobb, bara de sedvanliga besvärjelserna om att jobben kommer av sig själva om det blir mer lönsamt att arbeta och lättare att anställa. Och lättare att avskeda, även om Borg talade tystare om det.

Med slakten av AMS och arbetsmarknadspolitikens åtgärdsprogram innebär budgeten istället en ökning av den öppna arbetslösheten. Vilket givetvis är medvetet.

De arbetslösa skall uteslutande hänvisas till den a-kassa som ingen längre kan leva på efter 200 dagar och som för de flesta är slut efter bara 300 dagar. Denna stupstock skall enligt Borg uppmuntra de arbetsskygga att ta de jobb som erbjuds. Varför inte barnflicka hos Reinfeldts för 53 kronor i timmen?

Det mest fantastiska med borgarnas jobbpolitik är att de nya jobben skall trollas fram genom skattesänkningar till dem som redan har jobb.

Borgarnas s.k. jobbavdrag kostar statskassan 39 miljarder kronor. Men bara de högst avlönade får de 1.000 kronor i månaden som moderaterna lovade i valet. De låg- och medelinkomststagare som Anders Borg talar så varmt om får nöja sig med 500 kronor, en skattesänkning som omedelbart äts upp av höjd a-kasseavgift, försämrade avdragsrättigheter, höjda tobaksskatter och av en ny skatt på trafikförsäkringen.

Denna nya trafikskatt är ett systemskifte i det lilla. Kostnaderna för de trafikskadades sjukpenning skall privatiseras, vilket inte bara ger en regressiv skatt – den med låga inkomster betalar en större del av sin inkomst i skatt än den med höga – utan också en skatt som blir olika stor beroende på försäkringsbolagens riskgruppstillhörighet. Unga får betala mer än äldre och barnfamiljer mer än ensamstående.

Utsträck detta systemskifte till andra delar av sjukförsäkringen och klassorättvisorna kommer att slå igenom med full kraft.  

Det s.k. jobbavdraget kommer alla som har ett arbete till del. Pensionärer, arbetslösa, studerande och sjuka blir utan. Eftersom avdraget till stora delar finansieras genom försämringar för just arbetslösa och sjuka, så innebär detta en omfördelning från dem som har det svårast till dem som har det bättre.

Men inte nog med det. Enligt LO-ekonomerna går 75 procent av jobbavdragets 39 miljarder till den halva av befolkningen som tjänar mest, en halva som dessutom gynnas av halverad förmögenhetsskatt och på sikt avskaffad fastighetsskatt och värnskatt.

Fördelningspolitiskt innebär borgarregeringens budget en kraftfull omfördelning från dem som har de sämst till dem som har det bäst, från de fattiga till de rika. En osminkad högerpolitik.

Det är möjligt att gåvorna till de rika kommer att ge ett och annat nytt jobb, särskilt när de kombineras med kraftiga försämringar för de arbetslösa och med skattesubventioner för s.k. hushållsnära tjänster. Den laglydiga delen av överklassen (hur stor den nu är) anser sig måhända få råd att anställa en piga eller butler, som förr i tiden. Vilket är det enda innehåll som går att se i den s.k. jobbpolitiken. Anders Borg och borgaralliansen vill skapa en låglönemarknad för att förse överklassen med billigt tjänstefolk. Men som politik för full sysselsättning utgör budgeten nyliberalt nonsens.

Grundtanken är att billigare och mer rättslös arbetskraft skall motivera företagen att anställa fler. Men företagen anställer bara fler om de kan sälja mer och de kan inte sälja mer om konsumenterna blir fattigare. Kapitalismens eviga dilemma: Utan konsumtion, ingen produktion.

För närvarande hålls Anders Borg under armarna av en hygglig konjunktur, vilket gör att han och regeringen kanske kan upprätthålla illusionen av en jobbpolitik under något år eller två. Men inte i längden. I kampen mot arbetslösheten står Anders Borg lika naken som kejsaren utan kläder. Han vill inte ens avskaffa arbetslösheten.

Vad gäller offentlig sektor lovar Anders Borg givetvis att sälja ut de statliga företagen. Fattas bara annat. Företag för 50 miljarder kronor om året skall reas ut på den privata kapitalmarknaden och därmed statens sista möjligheter att driva en aktiv näringspolitik. Marknadens diktatur skall befästas.

Budgeten slår också fast att ”regeringen avser att genomföra förändringar som syftar till att öka mångfalden av aktörer inom vård, utbildning och omsorg”.

En privatiseringsoffensiv är att vänta, varvid  Göran Hägglunds besked om att den s.k. stopplagen skall avskaffas bara är ett första tecken.

Anders Borg gläds över starka offentliga finanser och även om företrädaren Pär Nuder anklagar honom för att underfinansiera sina skattesänkningar, så finns det ingen anledning att tro på en upprepning av det statsfinansiella moras som Bildt-regeringen skapade i början på 1990-talet (med god hjälp av den tidigare sosseregeringen och dess underfinansierade skattereform).

De EU-dikterade överskottsmålen ligger fast. Anders Borg tar sig rentav för att sänka de tidigare fastställda utgiftstaken, vilket för mandatperioden som helhet betyder en accelererad sänkning av den offentliga konsumtionens andel av BNP. Borg vill föga förvånande satsa en ännu mindre del av våra gemensamma resurser på det offentliga än företrädaren Nuder.
 
Här är ett varningens finger på plats. Borgarregeringens jobbavdrag betalas så gott som uteslutande via sänkt kommunalskatt. Kommunernas skattebortfall skall ersättas via höjda statsbidrag, men som alltid är dessa höjningar skrivna i vatten och bidragen i sig föremål för statens godtycke. Anser sig staten behöva spara så är kommunbidragen en av de första nedskärningsposterna.

Lägg därtill att försämringarna i a-kassan, och då inte minst den snabbare utstämplingen, dramatiskt kommer att öka kommunernas socialbidragskostnader, och en ny våg av nedskärningar skymtar bakom knuten.

En ren högerbudget, som sagt – en budget som kräver snabb mobilisering i arbetarleden. Borgarregeringen måste mötas av motstånd på alla fronter, inte minst vad gäller försämringarna för de sämst ställda. Men arbetarklassen måste också gå till motoffensiv i avtalsrörelsen. Ökad köpkraft sätter fart på ekonomin. Eller vad säger Wanja Lundby Wedin?

17 oktober 2006
Proletären 42, 2006