Castro är död – leve socialismen

Ledare
Bilder

Beskedet om Fidel Castros död kom inte som någon överraskning. 90 år är trots allt en hedervärd ålder för en under långliga tider storrökande och överarbetande människa som vid oräkneliga tillfällen stått i främsta ledet på slagfältet och som vid över 600 tillfällen utsatts för mordförsök från CIA.

Castro dog inte på sin post. Han hade den goda smaken att inte sitta kvar på presidentposten tills han bars ut på bår. När den personliga hälsan sviktade och det politiska läget medgav det valde han för snart nio år sedan att inte ställa upp till omval, vilket hedrar honom. Det hedrar även Castros minne att han omgående lät sig kremeras och att han därmed inte infogas i den något nekrofila tradition med uppstoppade lik som dessvärre blev en del av den kommunistiska historien under 1900-talet.

Det förstärker bilden av revolutionären Fidel Castro och självständigheten och bångstyrigheten hos den kubanska revolution som hans person för evigt kommer att vara sammanväxt med. Den orubbliga tilltron till kraften hos folkflertalet och vägran att underordna sig stormakters vilja, i varje fall om denna framförs med hjälp av hot.

Fidel Castros plats som en av 1900-talets viktigaste politiska gestalter märks inte minst i den uppmärksamhet som hans död fått även i ett avlägset land som Sverige. Kommentariatets ordförråd är minst sagt torftigt när de från Carl Bildt ut till Åsa Linderborg retweetar olika varianter på ordet diktatur.

Från en del kommentatorer påpekas att Fidel Castro inte var kommunist vid revolutionen nyåret 1958-59. Han var en patriot som ville fullfölja den då nästan 100 år långa kampen för Kubas självständighet och för det kubanska folkets värdighet och rätt till liv.

Det är sant. Castro var inte kommunist under 1950-talet. Om han varit organiserad kommunist hade han inte spelat den roll han gjorde i revolutionen. Om han följt partidirektiven hade han ställt sig, om inte emot, så i varje fall vid sidan av revolutionen. Revolutionen var allt för radikal för dåtidens Moskvaledda kommunistpartier som satte det fredliga samförståndet med imperialismens stormakter före kraven i breda folklager på en annan social och ekonomisk ordning som garanterade jord åt bönderna, arbete och bröd åt arbetarklassen och fred och frihet åt länder.

Men lika sant som att Fidel Castro och de andra ledande revolutionärerna inte var kommunister på 1950-talet är att de blev det under revolutionens gång.

Denna typ av processer är regel i formandet av arbetarrörelser och koloniala befrielserörelser. Den svenska arbetarrörelsen tvingades bryta med liberalismen och ställa sig på en socialistisk grund på 1880-talet för att lyckas bli en självständig kraft stark nog att förändra samhället. På samma sätt tvingades frihetskämpar som Nelson Mandela, Malcolm X, Angela Davies, Ho Chi Minh, Mao Tse-tung, Kim Il Sung, Kwame Nkrumah och många, många andra som burits fram av sina länders och folks kamp för frihet och värdighet att bli socialister och i de flesta fall organiserade kommunister.

Den borgerliga historieskrivningen, med sin förkärlek för den enskilda individen och sin slagsida åt konspirationsteorier, beskriver denna process som resultatet av manipulation, gärna från utländska krafter.

Förklaringen är mycket enklare än så. Världen domineras av en social, ekonomisk och politisk ordning där jordens resurser och resultatet av människors gemensamma möda ägs och kontrolleras av privata intressen – i allt högre utsträckning av storföretag – vars egendom och makt backas upp av statsmakter och skyddas av en ideologisk apparat som formar en lydig kår av politiska och mediala mandariner.

I en sådan värld kommer varje rörelse underifrån som kräver rätt till arbete och försörjning, bostäder och skolgång, hälso- och sjukvård, människovärdig ålderdom förr eller senare att hamna i motsättning till den bestående ordningen.

Vår egen samtids stora plåga är att vi ännu lever i skuggan av nederlaget från den första stora kraftmätningen med den kapitalistiska ordningen. Trots att den segerrusiga kapitalismen på bara några årtionden lyckats slå knut på sig själv har arbetare och vanligt folk ännu inte skakat av sig pessimismens passivitet.

I dessa pessimismens tider spelar Kuba en viktig roll, ett föredöme inte minst för Latinamerikas arbetande och fattiga. Men det har samtidigt funnits en tendens hos socialister och kommunister i Sverige att skönmåla, att blunda för problem och använda den kubanska revolutionen som en snuttefilt att luta kinden mot för att drömma sig bort från den gråa svenska vardagens motvind.

Fidel Castros liv och gärning bör fungera som medicin mot både verklighetsflykt och illusionsmakeri. Castro levde sitt liv under devisen att en revolutionärs främsta plikt är att göra revolution och vacklade aldrig i sin tilltro till människans förmåga och värdighet.

Fidel Castro var även allt för revolutionär för att fastna i illusioner – att helt undvika illusioner är inte möjligt – eller att låta spruckna illusioner leda till uppgivenhet eller resignation. På sin ålders höst sa Castro: ”Vi har begått många misstag. Det allvarligaste misstaget var att tro att det fanns folk som kände till socialismen och visste hur man bygger den. Vi trodde att socialismen var en vetenskap. Så fort någon sade: ’Det här är receptet’, trodde vi att de visste.”

Det finns inga recept för framtiden. Människorna skapar själva sin framtid, utifrån de förutsättningar den mänskliga historien skapar. Dessvärre försämrar kapitalismen på många sätt dessa förutsättningar genom sin nedbrytning av naturen och den mänskliga kulturen. Men det är samtidigt beviset på att kampen för en bättre framtid för oss människor måste gå bortom den nuvarande ordningen, måste vara antikapitalistisk. Det finns alltså ingen anledning till pessimism. Som en gatukonstnär en gång skrev på en husvägg i Bogotá: ”Låt oss spara pessimismen till bättre tider.”

2016-11-29
Proletären är organ för Kommunistiska Partiet. Grundad 1970.