Hoppa till huvudinnehåll
Av

CH Hermansson – ett varnande exempel?

Han kallades för Vänsterpartiets förnyare, men vad bestod förnyelsen av? CH Hermansson började som vänstersocialdemokrat, och det förblev han under hela sitt liv. Som marxistisk ekonom är han värd att minnas och studeras, men som politisk varelse bör hans gärning snarare ses som ett varnande exempel.


I slutet av juli avled den forne vänsterpartiledaren CH Hermansson. Kommentarerna i media och från den politiska eliten har varit entonigt positiva och det återkommande ordet har varit förnyelse. Bilden av Hermansson som vänsterns stora förnyare är inte falsk, men den är sannerligen inte entonigt positiv.

För den yngre generationen krävs nog en kortare historik då Hermanssons politiska gärning ligger nästan ett halvt århundrade tillbaka i tiden.

Skohandlarsonen Carl-Henric Hermansson blev socialdemokrat redan på 1930-talet. Han var redan då den vänstersocialdemokrat han skulle komma att förbli genom det långa livet. Gärna Marx ekonomiska teorier men inte hans revolutionära och klassmässiga slutsatser. När den 17-årige Hermansson mötte den svenska reformismens nestor Ernst Wigforss skrev Hermansson att han funnit ”min andes glömda mål, min längtans hopp”.

Beundran för Wigforss hindrade inte att Hermansson mitt under den mörkaste av reaktionsperioder – när Hitler stod på toppen av sin makt och svenska kommunister sattes i koncentrationsläger – valde att ta steget åt vänster in i det dåvarande kommunistpartiet.

Som en av få akademiker i det på den tiden utpräglat proletära svenska kommunistpartiet gavs Hermansson snabbt framträdande uppdrag. Blott två år efter inträdet i partiet blev Hermansson sekreterare i SKP:s programkommission och strax efter blev han redaktör för SKP:s teoretiska tidskrift och ledare för den centrala partiskolan. Det är att klättra sig upp snabbt för en knapp 30-åring med bara några års medlemskap i bagaget.

Hermansson gjorde stora och viktiga insatser i den kommunistiska rörelsen, inte minst som marxistisk ekonom och avslöjare av den ägande klassens makt i det svenska monopolkapitalistiska samhället. Men det skulle snart visa sig att reformisten Hermansson hade betydligt starkare påverkan på det kommunistiska partiet än vad den proletära kommunismen hade på Hermansson.

Som nyvald ordförande i SKP skrev Hermansson 1965 boken ”Vänsterns väg” där han drog upp linjerna för den politiska förnyelse som sedan har blivit synonym med hans namn. Linjen gick i korthet ut på att klasspartier är något förlegat. Istället behövs ett bredare vänsterparti för samtliga löntagare och olika rörelser i samhället som kämpar i sakfrågor.

Istället för en antiimperialistisk och antimilitaristisk hållning skulle vänstern kämpa för ökat bistånd och militär avrustning, den tredje världens folk fick spela rollen som svältande människor istället för som kämpande människor.

Marxismens inriktning på den kapitalistiska utsugningen av arbetskraften ersattes med ett fokus på det kapitalistiska systemets alienerande av människor som löntagare, konsumenter och samhällsmedborgare. Hermansson ansåg att vänstern skulle ersätta klasskampen om att vinna statsmakten med en målsättning att stärka den företagsägande demokratin.

Kontentan av denna programmatiska linje var att den radikala vänstern (läs kommunisterna) skulle söka samförstånd och enhet med den liberala (läs socialdemokraterna) istället för att avslöja och bekämpa det liberala inflytandet. Därmed intog Hermansson Hjalmar Brantings ståndpunkt istället för August Palms och mensjevikernas istället för Lenins.

Hermanssons bok är skriven innan vänsteruppsvinget på sent 1960-tal och som ordförande kom han att radikalisera sin retorik, men linjen låg fast. En inbiten reformist som den mångårige finansministern Gunnar Sträng lät sig inte luras av retoriken utan fastslog 1972 att han inte tvekade att ”inplacera Hermansson på den reformistiska sidan”.

Som krona på förnyelseverket drev Hermansson på för ett namnbyte. Det gamla kommunistiska namnet skulle bort. Att ordet kommunisterna trots allt behölls som ett biord till det nya namnet Vänsterpartiet var en ren kompromiss.

Hermanssons förnyelse hade ingen större lockelse bland ungdomen. Tvärtom förlorade VPK sitt ungdomsförbund när vänstervågen på 1960-talet tog en antiimperialistisk riktning. För den unga rörelse som Kommunistiska Partiet föddes ur fanns det inget lockande i att göra gemensam sak med högern i Vietnamfrågan och kräva att den svenska imperialismens statsmakt ökar det ekonomiska bistånd som håller fattiga länder i beroendeställning och fungerar som vägröjare för de svenska storföretagen.

Lika otidsenligt var Hermanssons försök att blåsa liv i Wigforss gamla tankar om företagsdemokrati i en tid av vilda strejker som riktade sig mot socialdemokratins falska medbestämmande som förvandlade fackföreningsfolk till företagsagenter.

Desto populärare blev Hermansson hos etablissemanget och i borgarmedia blev han en trogen gäst med sin vältalighet och lagom radikala framtoning.

Historien visar att ett ord som förnyelse bör få varningsklockorna att ringa krigssignal i huvudet på varje socialist. Varje gång någon nydanare har proklamerat socialismens förnyelse – från Eduard Bernstein till CH Hermansson och fram till idag – har förnyelsen trängt ut socialismen. I praktiken har det blivit en anpassning till kapitalismen. Det politiska projekt som utger sig för att revolutionera socialismen har visat sig bli ett projekt för att reformera kapitalismen.

Alternativet till förnyelse är inte att borra ner fötterna i backen och tro att orörlighet är det samma som revolutionär principfasthet. Verkligheten förändras ständigt och det är verkligheten och inte kartan som måste vara utgångspunkten för varje materialist.

Men att utgå från verkligheten är dock inte detsamma som att kasta sjökorten överbord och segla fritt för vinden. Sådana seglatser brukar som regel sluta i skeppsbrott och trygg bogsering tillbaka till hemmahamn där snedseglande partier slutar som lagom radikala försvarare av den bestående ordningen.

Som marxistisk ekonom är CH Hermansson värd att minnas och studeras, men som politisk varelse bör hans gärning ses som ett varnande exempel.