Hoppa till huvudinnehåll
Av

Dags att lyssna på folket och lämna EU

Underkastelse eller motstånd. Fortsatt överklasspolitik eller en kompromisslös arbetarpolitik. Det är de två alternativen. Något tredje alternativ finns inte.


Tre månader har gått sedan den brittiska arbetarklassen utdelade sin rungande örfil mot finanskapitalet och eliten och röstade för att Storbritannien ska lämna EU.

Det var en mobilisering av ett missnöje som legat och pyrt länge. 33,6 miljoner människor röstade, tre miljoner fler än i de senaste allmänna valen. Det var arbetarklassen som röstade för utträde. Det var folket i periferin mot de storstadscentrum som tjänat på
finanskapitalets och EU:s politik.

Finanskapitalets årtionden har inneburit en industriell kollaps för Storbritannien. Stora delar av norra England, Skottland och Wales har lämnats i förfall. Tillverkningsindustrins andel av Storbritanniens inkomst är knappt en tredjedel jämfört med när Thatcher tog makten 1979.

Lönernas andel av den nationella inkomsten har pressats ner med tio procentenheter. En massiv omfördelning från de många till de få. Baksidan av avindustrialiseringen är finanssektorns enorma tillväxt. London är näst New York kasinokapitalismens centrum i världen. 85 procent av Europas
hedgefonder är baserade i London.

Kombinationen av avindustrialisering, finansialisering och den EU-sanktionerade importen av billig arbetskraft blev tillsammans den explosiva mix som sprängde loss Storbritannien ur EU.

Det är uppenbart att den brittiska eliten inte räknade med en seger för Brexit. Inte ens högerkrafterna på Brexitsidan verkar ha räknat med att kunna segra.

Ukips ledare Nigel Farage avgick omgående och signalerade därmed tydligt att det partiet inte är intresserade av att ta politisk ledning för utträdet. Ukip är ett populistiskt enfrågeparti utan någon egentlig politisk agenda, mer som Ny Demokrati än som Sverigedemokraterna.

Inte heller Brexitanhängarna inom Tories verkar intresserade av att ta ledningen för någon politisk kursändring i och med utträdet. Boris Johnson har visserligen blivit utrikesminister, men med tanke på att han var Tories ansikte för Brexitsidan kan tyckas att han borde klivit fram och stridit om ordförandeposten.

Anledningen till de borgerliga partiernas passivitet är enkel. Den brittiska borgarklassen är inte intresserad av någon i grunden annorlunda politik. De har ingen agenda bortom EU. De vill få till någon sorts kompromiss med EU för att undvika att EU-utträdet innebär några större förändringar.

Huruvida EU, eller rättare sagt Berlin, accepterar en mjuk skilsmässa eller vill statuera ett exempel med det första land som lämnar unionen återstår att se. Men Storbritannien är trots allt en stormakt och någon regelrätt förnedring från EU:s och Tysklands sida lär inte ske, det skulle varit annorlunda om det hade varit Grekland som lämnade.


I parlamentarisk mening återstår Labour. Jeremy Corbyns övertagande av ordförandeklubban är resultatet av ett verkligt gräsrotsuppror inom Labour. En halv miljon nya medlemmar har strömmat till Labour och partiet är därmed det medlemsmässigt största i hela Västeuropa.

Corbyn bärs fram av ett uppror mot krigsförbrytaren Tony Blairs nya Labour som gjorde Labour till ett nyliberalt, EU-kramande och George W Bush-allierat parti. Kom ihåg att Margret Thatcher på frågan om vad som varit hennes mest bestående politiska arv svarade Tony Blair.

För att förstå hur Corbyn kunde bli ordförande måste man ta av sig sina svenska glasögon. Labour skiljer sig på flera avgörande sätt från den svenska socialdemokratin. Labour bildades som ett parlamentariskt utskott på fackföreningsrörelsen, medan den svenska fackföreningsrörelsen underordnades arbetarpartiet. Så bekände sig inte Labour till socialismen förrän 1918 i svallvågorna efter ryska revolutionen.

Det har gett ett parti med en helt annan uppbyggnad än vad vi är vana vid med svenska ögon, utan någon egentlig demokratisk process inom partiet för att utse partiledare. I början utsågs ledningen av fackföreningsledningarna i samförstånd med parlamentsgruppen.

1981 genomfördes en omorganisation som kraftigt reducerade parlamentsgruppens makt över val av partiledare. Makten blev tredelad – fackföreningarna, parlamentsledamöterna och medlemmarna fick vars sin tredjedel av rösterna.

Strax innan valet av Jeremy Corbyn ändrades detta på nytt och nu utses partiledaren genom en regelrätt medlemsomröstning. Det är denna ordning tillsammans med den massiva medlemstillströmningen som innebar att Corbyn kunde väljas trots att han saknar stöd inom parlamentsgruppen och bland starka krafter inom fackföreningarna.


Dessa krafter har bara väntat på ett tillfälle att få bort Corbyn. Med Brexit tog de chansen och lyckades få till en ny medlemsomröstning om ordförandeposten. Corbyns storseger i helgen, med 62 procent av rösterna, är ett svidande nederlag för hans motståndare.

Många spekulerar nu i en splittring av Labour. Efter demokratiseringen 1981 skedde en partisplittring där ett stort antal parlamentsledamöter bröt sig ur och bildade ett nytt socialdemokratiskt parti, men som snabbt dog sotdöden.

Vad som kommer att hända i Labour nu är svårt att veta. Men vad Corbyn & Co borde göra är givet.

Läget är utmärkt för att med Brexit som bakgrund lägga fram ett politiskt program för hur ett Storbritannien bortom EU ska se ut. Hur åtstramningspolitiken ska brytas, avindustrialiseringen stoppas, klassklyftorna angripas och det thatcheristiska spöket äntligen begravas.

Det rimliga efter Brexit vore ett nyval där de olika partierna lägger fram sina politiska program för vilken politik som ska leda landet ut ur EU och låter väljarna säga sitt.

En sådan politik skulle innebära en direktkonfrontation med finanskapitalet i London City och oavsett motsättningarna inom borgarklassen i Storbritannien och EU skulle de förenas i kampen för att förhindra att EU-utträdet tar en progressiv riktning.

Jeremy Corbyn är trots allt en socialdemokrat och det är högst tveksamt om han kommer att välja en sådan konfrontationens väg. Alternativet i det politiska läge som gäller är det som vi ser i Storbritannien. Att Tories och finanskapitalet försöker hitta så smidiga vägar som möjligt för att minimera skadorna av sin förlust och det utbredda folkliga missnöjet fortsätter att jäsa med risk för Donald Trump-typer även i Storbritannien.

Underkastelse eller motstånd. Fortsatt överklasspolitik, med eller utan EU-sanktion, eller en kompromisslös arbetarpolitik. Det är de två alternativen. Något tredje alternativ finns inte.