Den hårda kärnan

Man skulle därför kunna avfärda regeringsförklaringen som en intetsägande banalitet, som en bunt papper utan större relevans för den politik som högerregeringen avser att föra. Men det vore fel, ty inbakat i den fluffiga sufflén finns en hård kärna av djupt reaktionär och arbetarfientlig politik, ett löfte om att högerregeringen avser att leverera  huvuddelen av det som Svenskt Näringsliv och de andra uppdragsgivarna begär av den.

Det måste löna sig att arbeta, säger Reinfeldt. Men inte genom att löntagarna får del av den produktivitetsökning som under senare år gett företagen astronomiska vinster, utan genom ett s.k. jobb-avdrag. Inkomstskatten skall sänkas med sammanlagt 45 miljarder kronor, lovar Reinfeldt. Men bara för dem som har arbete. Arbetsskygga arbetslösa skall givetvis inte ha några skattesänkningar, de skall istället betala via sänka ersättningar. Pensionärerna blir också utan. Är man så slö att man slutar jobba vid 65 får man skylla sig själv.

Jobbavdraget skall framförallt komma låg- och medelinkomststagare till del, påstår Reinfeldt. En rättvisans man.

Men så får också höginkomsttagarna sin beskärda del på annat sätt. Värnskatten skall avskaffas, liksom förmögenhetsskatten och fastighetsskatten. På köpet skall företagsskatten sänkas, arbetsgivaravgifterna justeras nedåt, pigavdrag införas och arbetsköparna befrias från delar av sitt sjuklöneansvar. Inte undra på att direktörerna gnuggar händerna.

Skattesänkningarna skall som sagt finansieras via sänkta ersättningar och kraftigt höjda avgifter i a-kassan, höjningar som i ett huj berövar låg- och medelinkomsttagarna uppemot hälften av de utlovade skattesänkningarna.

Ändå är detta inte nog. Eftersom flertalet låg- och medelinkomststagare inte betalar någon statlig skatt, så skall jobbavdraget betalas av kommuner och landsting. Kommunerna skall få kompensation genom ökade statsbidrag, sägs det. Men hur stor kompensationen blir när höginkomsttagarna och de rika fått sitt står skrivet i vatten.

Var säker på att kompensationen inte täcker skattebortfallet och att delar av jobbavdraget därför kommer att betalas via social nedrustning.

Denna slutsats förstärks av att Reinfeldt och hans regering hävdar en fortsatt finansiell överskottsregim i offentlig sektor. Överskott i de offentliga finanserna är viktigare än full behovstäckning.  Det spelar ingen hur goda de offentliga finanserna är, det skall skäras och sparas ändå.

Reinfeldt säger sig värna den svenska modellen, men får han hållas lär inte många känna igen sig om några år. De statliga företagen skall reas ut på den privata kapitalmarknaden, med undantag bara för Vattenfall och LKAB. Tills vidare. 

Ändå är utförsäljningen av statliga företag bara en västanfläkt i jämförelse med den privatiseringsstorm som högerregeringen vill blåsa igång.

”Mångfalden av välfärdsproducenter bör öka”, säger regeringsförklaringen. Vilket i klartext betyder att hela den offentliga sektorn skall öppnas för privatisering. Barnomsorg, äldreomsorg, sjukvård – ingen sektor skall vara fredad från profiten, allt skall kunna säljas ut till hågade spekulanter.

Privatisering gäller också i boendet. Borgarregeringen vill omvandla ännu fler hyresrätter till bostadsrätter, pikant nog paketerat som kamp mot segregationen.

Regeringsförklaringen gav alliansbröderna lön för mödan. Maud Olofsson fick sitt pigavdrag och näringsdepartementet. Lars Leijonborg fick sin sorteringsskola och skoldepartementet. Göran Hägglund fick ett halvt vårdnadsbidrag och socialdepartementet. Men de tunga posterna behåller Reinfeldt och moderaterna för sig själva. De nya moderaterna avser att regera Sverige efter eget arbetarfientligt gottfinnande.

Reinfeldt lovar inget snabbt systemskifte, som på sin tid Carl Bildt. Men det gör inte honom och den nya högerregeringen mindre farlig. Reinfeldt planerar för ett smygande systemskifte, för en successiv privatisering och nedmontering av offentlig sektor.

Det gäller att bjuda motstånd. Så fort och enigt  det bara går. Det är lätt att riva men svårare att bygga upp igen. Reinfeldt måste stoppas direkt!   

10 oktober 2006
Proletären 41, 2006