Det bidde en tummetott...

”Vad bidde det, Tödde? Det bidde en tummetott, Mödde.” Det är kanske lite långsökt att jämföra den socialdemokratiska kriskommissionens slutrapport med tyget som krympte för varje gång Mödde kom till skräddaren. Men vi kan inte låta bli. För rapporten är en politisk tummetott, om ens det – förutsägbar, babblig och så lättviktig att den borde kunna användas som ballonger på extrakongressen nästa månad.

Lättviktigheten ges av kommissionens sammansättning, som innehåller få, om ens några, tunga namn. Därmed ges också syftet med rapporten, som mest verkar vara terapeutiskt. Kommissionen skall gjuta lite mod i förvirrade sossar i väntan på att en ny partiordförande skall frälsa dem ur förvirringen.

Rapporten bär den ståtliga titeln ”Omstart för socialdemokratin”, vilket understryker det terapeutiska syftet. Kommissionen göra inga som helst försök att staka ut någon ny kurs, utan det inställsamma temat är istället att socialdemokratin måste återvända till sina rötter.

För sossar som inte längre känner igen sitt parti kan budskapet säkert låta sympatiskt, men i den mån det inte bara består av ord – ”välfärden måste innehålla hög kvalitet och ge människor trygghet”, ”skolan måste ge alla barn en lika bra start i livet”, ”socialdemokratin behöver skapa ett fördjupat och trovärdigt program för full sysselsättning” – så består det av halvkvädna visor.

Några exempel:
• Kommissionen frammanar minnet av Olof Palme genom att hävda att socialdemokratin skall återge Sverige en självständig röst i världen. Gott så. Men hur skall det gå till så länge Sverige är medlem i EU och därmed en del av EU:s gemensamma utrikespolitik?

Visst kan Sverige uppträda mer självständigt än vad alla våra fäaktiga regeringar gjort sedan 1995, men att inte låtsas om EU-medlemskapets begränsningar är att ge sken av möjligheter som inte finns.

• Kommissionen framhäver socialdemokratin som demokratins främste värnare och gråter därvid krokodiltårar över att de senaste decennierna ”sett en utveckling mot att politikens och demokratins handlingskraft har beskurits”.

Återigen detta EU och återigen denna undanmanöver. För naturligtvis skall demokratin inte återerövras genom att Sverige lämnar EU, utan sossarna skall bli bättre på att samarbeta med sina lika marginaliserade partivänner i Europa och bättre på att utnyttja det handlingsutrymme som finns kvar här hemma, tro på det den som vill.

• Kommissionen tycker inte om att privata företag gör vinster i den skattefinansierade välfärdssektorn. Men slutsatsen är inte att återföra välfärden till offentlig drift eller ens att stoppa privatiseringarna i de offentliga, utan istället framförs lösa idéer om vinstbegränsningsregler. Det är patetiskt, oavsett om det är allvarligt menat eller ej. Är det filantropi som skall driva de kapitalister som inte få göra vinst?

Listan över de halvkvädna visorna kan göras nästan hur lång som helst, men det viktigaste krisavsnittet berörs överhuvudtaget inte. För vad är grunden för socialdemokratins kris? Jo, att kapitalet sa upp det klassamarbete som bar upp folkhemsbygget och därmed sossarnas förmåga att leverera en något mer jämlik och mänsklig kapitalism.

Då inställer sig genast frågan: Skall den socialdemokratiska nystarten ske tillsammans med de kapitalister som inte längre vill veta av välfärdsbygget eller är det andra bundsförvanter som föresvävar kriskommissionen?

Denna helt avgörande fråga berörs inte i rapporten, annat än i förbifarten, där kommissionen efterlyser en blocköverskridande skatteuppgörelse. Den socialdemokratiska nystarten inkluderar alltså en uppgörelse med högerns skattesänkarfundamentalister.

Vem kan tro på en sådan nystart?

Det råder ingen tvekan om den socialdemokratiska färdriktningen. För ett parti som lämnat klasskampen bakom sig och blivit ett med förvaltandet av kapitalismen gäller det att säkra den parlamentariska ställningen. Det ger anpassningen åt höger och till de medelklassväljare som övergett partiet i de två senaste valen.

Men som intern terapigrupp lämnar kriskommissionen det givna åt nästa partiledare för att istället peppa de egna med lagom skvättar reformistisk nostalgi. Det är mest komiskt.

Visst finns det en väg tillbaka till jämlikhet, rättvisa och solidaritet. Men den vägen kan bara beträdas i kamp mot kapitalet, inte i samarbete med det – i klasskamp istället för genom ett förlegat klassamarbete. I den kampen är socialdemokratin sedan längre förlorad. Men misströsta inte. Det finns som bekant andra alternativ!

För övrigt vet väl alla hur historien om tyget som krympte slutar: ”Vad bidde det, Tödde? Det bidde ingenting, Mödde.”