Hoppa till huvudinnehåll
Av

Det politiska systemets fall

Slutrapporten från folkpartiets etikkommission är fascinerande läsning, inte så mycket på grund av redovisningen kring valrörelsens spionskandal, där finns inga nyheter, utan mer på grund av beskrivningen av tillståndet i partiet.




*


Lars Leijonborg och hans kumpaner vill gärna framställa sig själva som
moralens och demokratins vita riddare. Men i rapporten framträder en
helt annan bild. Leijonborg och hans kotteri har inte bara avskaffat
den interna partidemokratin, utan de har dessutom lämpat den
ideologiska kompassen överbord. Till förmån för ett kortsiktigt
taktiskt tänkande, där inget utspel är för vulgärt om det ger feta
mediarubriker och opinionspoäng och inga metoder oetiska om de ger
fördelar i det partipolitiska rävspelet, inte ens spioneri.



”Folkpartiet har präglats av ett hierarkiskt ledarskap”, skriver
kommissionen. Vilket är en närmast gullig beskrivning av det som komma
skall. För bara några meningar senare framgår att alla de viktiga
besluten fattats av en grupp bestående av 2-3 personer. Den
diktatoriska trojkan namnges inte, men man kan förmoda att det handlar
om Lars Leijonborg, Jan Björklund och den numera avsatte
partisekreteraren Johan Jakobsson.



Kommissionen rapporterar att ”personer med formell politisk plattform
uppfattat sig som uteslutna från beslutsprocessen”, vilket då lär
handla om partistyrelse och riksdagsgrupp. Men alla har hållit käften
för att inte riskera sina karriärmöjligheter. Det är först nu, efter
spionskandalen och efter brakförlusten i valet, som vissa börjat gny.
Förmodligen för att karriärmöjligheterna gick åt helvete trots att de
höll käften.



*


Det typiska för nyordningen är som sagt att alla ideologiska principer
ersatts av en kortsiktig plocka poäng-taktik. Det klassiska exemplet är
när Johan Jakobsson åkte till Danmark inför valet 1992 för att lära av
det danska systerpartiet venstre. Och kom hem med det beryktade
”invandrarkortet”, detta med språktest som villkor för medborgarskap.
Genom att stryka den främlingsfientliga opinionen medhårs skulle
folkpartiet förbättra sina katastrofala opinionssiffror.



Att språktestet stred mot både partiprogram och landsmötesbeslut
spelade ingen roll. Här gällde det blott och bart att vände de usla
siffrorna och eftersom den liberala politiken inte dög för det så fick
den främlingsfientliga träda i dess ställe. Men givetvis kunde
invandrarkortet inte förankras i partiet, då hade det förmodligen inte
kunnat spelas och definitivt inte före valet. Alltså fick trojkan sätta
sig över partidemokratin och spela kortet på egen hand. Vilka alla de
såta socialliberalerna köpte när kortet gav utdelning i en fördubbling
av väljarsympatierna på drygt en månad och därmed många nya, lönsamma
karriärmöjligheter.



*


Man skall inte vara ensidig. Tillståndet i folkpartiet skiljer sig inte
nämnvärt från tillståndet i flertalet andra partier. Fredrik Reinfeldts
nymoderata omvandling är ett uttryck för samma elitism och samma plocka
poäng-taktik. Liksom Maud Olofssons omvandling av centern till
marknadsfundamentalistiskt extremparti, betecknande nog genomförd under
det käcka epitet ”maudism”.



Tillståndet inom socialdemokratin behöver sedan ingen särskild utläggning. Säg Persson, det räcker.



Efter etikkommissionens rapport spekuleras det kring om Lars Leijonborg
kan sitta kvar. Det får bli hur de vill med det. Men om han tvingas gå,
så beror det inte på den bristande etiken eller på den bristande
demokratin. Utan på att han inte lyckas erbjuda tillräckligt många goda
karriärmöjligheter.



Tillståndet i folkpartiet, och i det partipolitiska systemet i stort,
är en avspegling av politikens avideologisering och förvandling till
blott och bart födkrok. I den meningen avslöjar rapporten inte bara
folkpartiets förfall, utan det partipolitiska systemets.



12 december 2006

Proletären 50, 2006