Hoppa till huvudinnehåll
Av

Det stinker om borgardrevet

På podiet går Fredrik Reinfeldt och Lars Leijonborg i spinn. ”Persson är slut”, väser Reinfeldt. ”Slut, slut, slut”, sufflerar Leijonborg. ”I varje anständig demokrati skulle han avgå”, muttrar Reinfeldt. ”Avgå, avgå, avgå”, ekar Leijonborg.



Vid sidan av sina fradgatuggande alliansbröder ser stackars Göran Hägglund hjälplöst bortkommen ut. Trots idog träning i konsten sticka ut i media. Men Eskil Erlandsson, för dagen stand in för den annars så mediakåta Maud Olofsson, gör ett tappert försök att mäta sig med de båda tronusurpatorerna.


”Detta totala ledarskapshaveri kräver att det utmäts personligt ansvar”, dundrar Erlandsson och försöker bakom valkarna se lika bister ut som självaste hovrättspresidenten Hirschfeldt.



Kors i taket! Personligt ansvar för brister i myndighetsutövningen. Det låter nästan kommunistiskt! För detta är vår grunduppfattning. Politiker skall vara personligt ansvariga för genomförandet av de beslut de fattar. Och omedelbart avsättbara om de missköter sig. Vi är inte för det skyddade politikerreservat som skapas av parlamentarismens delning mellan beslutande och verkställande makt.



Har Erlandsson månne läst Marx i smyg?



Vi tror inte det. Vi tror överhuvudtaget inte på det närmast hysterika borgardrev som tar Katastrofkommissionens rapport till intäkt för att usurpera makten. Det stinker om borgardrevet.



Tro inte att vi försvarar Göran Persson auktoritära fögderi eller de inställsamma hovherrar och hovdamer han omger sig med. Vi säger som vi sa i januari: ”Visst är Göran Persson en pösmunk, lika odrägligt självbelåten som snabb att kritisera andra. Visst är Laila Freivalds olidligt arrogant. Visst agerade regeringen och svenska myndigheter mer än lovligt senfärdigt vad gäller naturkatastrofen i Sydasien.” (Proletären nr 3/2005)



Men likväl stinker det om borgardrevet.



Statsvetaren Sören Holmberg betecknar Katastrofkommissionens rapport som unik och närmast sensationell.



”I modern tid har det aldrig riktats så tung kritik mot en sittande regering”, hävdar Holmberg.



Det är säkert sant. Kritiken är tung och detaljerad och drar sig inte för att peka ut de personliga tillkortakommanden som Eskil Erlandsson så plötsligt vill utkräva ansvar för.



Till sina huvuddelar är kritiken utan tvivel befogad. Alltför många ansvariga agerade alltför handfallet, alltför arrogant, alltför slött, alltför osjälvständigt under de dramatiska helgdagarna 2004. Kommissionen har gjort ett bra jobb.



Men det gäller att se proportioner i det hela. Det handlade trots allt om en naturkatastrof på andra sidan jordklotet, förutsedd av ingen och för alla omöjlig att hantera med den snabbhet som de drabbade och deras familjer av naturliga skäl önskade. Göran Perssons odrägliga självbelåtenhet och Laila Freivalds olidliga arrogans orsakade inte katastrofen, orsakade inte ens de drabbades frustration. Även om den svenska räddningsinsatsen kommit igång något dygn tidigare, så hade de drabbade varit frustrerade.



Regeringens senfärdighet är ett faktum. Men den är inte avgörande för katastrofens fruktansvärda följder.



I sammanhanget skall noteras att i stort sett alla regeringar med turister i Thailand drabbats av samma kritik som den svenska. Med Italien som enda undantag. För att regeringsmakten där är så svag att ingen räknar med att den skall kunna ta ansvar för någonting. Men i alla andra länder utsätts regeringarna för bitter kritik. Som i Danmark, där folkpartivännen Anders Fogh Rasmussen hanterade flodvågskatastrofen ungefär lika klantigt som Göran Persson. Att Lars Leijonborg inte tänkte på det. Vore Danmark en anständig demokrati och Fogh Rasmussen en anständig demokrat, så skulle han avgå. Om folkpartiet får bestämma. Pah!



Den avgörande frågan är om det är möjligt, eller ens önskvärt, att upprätthålla omedelbar beredskap för katastrofer som vid något enstaka tillfälle kan tänkas drabba svenska turister på andra sidan jordklotet. Givetvis måste svenskar i nöd få hjälp. Vilket de 20000 strandsatta svenskarna i Thailand också fick i samband med flodvågskatastrofen. Om än senfärdigt. Men hur stora resurser skall satsas på snabbinsatser?



Katastrofkommissionen föreslår inrättandet av en särskild katastrofledningsfunktion i regeringskansliet, ett förslag som de fradgatuggande borgarna genast tar till sig. Borgaralliansen kräver inrättandet av en krisenhet ”med befogenheter att agera på egen hand” (citerat efter Reinfeldt). Ett förslag som allt vad demokratiföraktande elitister genast ansluter sig till.



Den självförhärligande elitens handlingskraft skall inte få begränsas av bonnig demokratisk senfärdighet, inte i samband med naturkatastrofer, som i Thailand, och absolut inte när Sverige drabbas av ”terroristattacker”, hemma eller utomlands. Vilket är förslagets essens. Det är i kampen mot den dolska terrorismen som den borgerliga krisenheten skall ges befogenheter att agera på egen hand.



Att ifrågasätta Katastrofkommissionens förslag är för ögon- blicket som att svära i kyrkan. Alla rättar lydigt in sig i ledet med Lars Ohly som rättningsman till vänster. Motrösterna är få. Men de finns. I Göteborgs-Posten (2/12) tar Anders Jörle till orda. Han arbetade som informatör i Räddningsverkets stab i Thailand och han köper inte tanken på att samhällets katastrofresurser skall inrättas utifrån det ytterst spektakulära scenario som flodvågskatastrofen utgör.



Jörle skriver: ”Varje år omkommer betydligt fler i trafik- och arbetsplatsolyckor och genom bränder än offren för tsunamin. Tragedin för enskilda är stor i varje enskilt fall och det är fortfarande för dessa olyckor som huvuddelen av samhällets krisresurser bör satsas.”



En balanserad synpunkt. Som kan kompletteras. Bara ett aktuellt exempel. I senaste numret av LO-tidningen slår Centrum för forskning om ojämlik hälsa larm om att arbetslöshet dödar. Dödsrisken för män fördubblas genom arbetslöshet och risken för alkoholrelaterad dödlighet mer än femdubblas. För kvinnor mer än tredubblas dödsrisken för alkoholrelaterad dödlighet.
Hur många offren är framgår inte av rapporten. Men över tid handlar det om många, många; handlar det om en just nu pågående katastrof, handlar det om ett just nu pågående trauma för de drabbade och deras familjer.



En tragedi är en tragedi. För individen är den lika stor i varje enskilt fall, precis som Anders Jörle skriver. Men varför är de fradgatuggande borgarna så tysta om den dödliga arbetslöshetskatastrofen? Var är kraven på personligt ansvar för de företagsledare som dödar genom att flytta jobben utomlands? Var är kraven på omedelbara katastrofinsatser för att avskaffa den dödliga arbetslösheten? Var är kraven på stopp för jobbexporten? Kraven på offentliga jobb? Kraven på sex timmars arbetsdag?



Kanske inte en lika balanserad synpunkt som Anders Jörles. Men en synpunkt som ger perspektiv på det borgerliga apspelet. Borgarna ger blanka tusan i katastrofoffer, drar sig inte ens för att förfölja och straffa katastrofoffer, som vad gäller sjuka och arbetslösa. Borgarna använder bara flodvågskatastrofen och dess offer i egna maktsyften.



Det är därför det stinker om borgardrevet.



För övrigt är vi som sagt för att utkräva politiskt ansvar, också personligt ansvar. För svikna vallöften. För det politiska bedrägeri som består i att säga en sak före val för att sedan göra tvärtom efteråt. För en politik som accepterar massarbetslöshet och befrämjar social nedrustning. För lurendrejeriet i samband med EU. För pensionsbedrägeriet. För behandlingen av de apatiska flyktingbarnen. För kärnkraftsbedrägeriet. Av dem som bakom ryggen på folket fört Sverige i krig.



Men det får vi ta en annan gång. För att skurkarna är så många. Och ansvarslistan så oändligt lång.


6 november 2005

Proletären 49, 2005